Vad ont du tänkt . . .

”As sugar disolves, it spreads happiness”.
Det hemliga meddelandet på den lilla sockerförpackningen får mig att röra om extra ordentligt i kaffekoppen.
Med ett leende på läpparna har jag precis skrämt iväg den lille affärsmannen från sätet bredvid. Kanske är det bara så att han, liksom jag, inte gillar att sitta inklämd.
Dumt av honom att inte se till att hamna ytterst då. Inte så svårt att fixa bara man lär sig att peta rätt på incheckningsmaskinerna i avgångshallen.
Planet är av den klaustrofobiska sorten, med en enkel och en dubbel rad. När alla nypåstigna står upp och försöker klämma in sina attiraljer i boxarna ovanför dubbelsätena, verkar det omöjligt att alla verkligen kommer att få plats.
Utrymma vid en nödsituation? Panik!
Hallå där, titta ut genom fönstret istället.

Affärsmannens oväntade flykt, planet var trots all inte så fullt som det först verkade, ger mig lyxen att kunna veckla ut mig för att försöka ta igen de förlorade morrontimmarnas sömn.
Går förstås inget vidare.
Med propellern rakt utanför fönstret går det inte ens att lyssna på lite avkopplande musik ur iPodens enorma arkiv. Måste skaffa riktiga hörlurar.
Den medhavda boken (någon stund blir det väl över till att läsa) och den i sista stund bra-att-ha inköpta Mac-tidningen lockar inte heller. Kan ju knappt hålla ögonen öppna.
Istället börjar jag ta itu med de ovälkomna tankarna på min egen dödlighet, som så ofta infinner sig vid liknande tillfällen.
Skall jag komma ner på marken igen? I ett stycke. Levande?
Lugn och fin!
Plocka fram tankarna, vrid och vänd på dem, se dem för vad de är och så släpp dem. Ja, nått i den stilen påstår väninnan Terapeut att man skall göra för att hålla eventuell panikångest i schack.
Kanske det kanske. Annars går det väl lika bra med lite valium inför tandläkarbesöket.
Fast en ordentlig dos trötthet är inte illa det heller. Tankarna orkar inte riktigt hålla sig på banan utan fladdrar iväg nästan lika snabbt som de dyker upp.

Trodde jag ja. Plötsligt kommer efterdyningarna från mitt förra Helsingforsbesök rullandes. (Jo, en gång var jag visst i Helsingors tre gånger. Förträng, förträng.)
Under det tvångsbesöket var jag så irriterad på min lallande medresenär att jag under hundradelen av en sekund övervägde att med en knuff hjälpa henne under en snabbt annalkande buss.
Istället drog jag in henne på trottoaren.
Den kallsvettiga insikten om vad jag nästan var kapabel till skrämde mig dock till den milda grad att jag vägrade att sitta bredvid subban på flyget hem.
Risken var överhängande att ”Gud” skulle straffa mig och skulle jag dö – så inte fan skulle jag göra det sittandes bredvid henne!

Så kommer flygvärdinnan förbi och tecknar åt mig att sätta ner fötterna på golvet.
Dags att pricka in landningsbanan mellan de tusen sjöarna.
Jag klarade mig visst den här gången också!
Eller?