Kategoriarkiv: Episoder

Off to sunny Dreamland

Ja, men jag sa ju det – Your guess is as good as mine!
Inte vet väl jag hur det gick för den väna Carla, faderlösa Violetta och den likbleke Guido.
Hittade ju inte numret efter!
Men jo, tror nog att den gode herr B kan vara sanningen på spåret. Visst var det väl Guido som, utklädd till trädgårdsmästare, kom ridande på sin vita get den där aftonen i maj då Carla ensam strosade omkring i apelsinlunden och trånade.
Inte för att gå in på några detaljer men resultatet av det heta mötet visade sig ett antal månader senare, vilket dock inte trädgårdsmästaren in spe gjorde.
Förrän ja,
eller nåt sånt
kanske.

På grund av total hjärnstiltje sätter jag därmed punkt för den här gången och skickar en liten hälsning från solen.
Ja, från där jag egentligen borde vara just nu.
I drömmen, i sömnen, i sängen, i Sverige, i verkligheten – i natt.
Natti natti!

Och så äntligen ändrar hon då musiken! Ja, ja, funkar ju så himla inte alls med mac och Firefox eller Safari heller för den delen. Får göra’t i Gruvan . . . Babbel, babbel  – i vilket fall som helst lyssnar ni nu, eventuellt, till:

// Resmusik: Tom Waits -Swordfishtrombone //

Stryka eller smida – det är frågan


Detta har hänt:
"CARLA bor med sin faderlösa dotter VIOLETTA hos en släkting, MARIETTA. För att förjäna pengar arbetar hon på ANGELO COSTAS risfält. Han vill gifta sig med henne.
Hans son, GUIDO, som är arkitekt, och Guidos fästmö, DANIELLA, kommer hem till gården.
Angelo talar om för Guido, att han tänker gifta sig . . ."

Och nu ska det bli fest på gården:


Damerna förbereder sig.


Men Carla är osäker på om hon verkligen ska smida medan järnet är varmt.


Dags för middag och Angelo Costas presenterar sin fästmö.
"Men Carlas leende försvinner hastigt. Hon kan inte tro sina ögon."


Och Guido, tja där är det spökvarning som gäller.

Vad hände sen?
Slutade det lyckligt?
Och isåfall för vem och varför?
Ingen aning, nästa nummer av Allas Veckotidning fanns inte i affären jag hittade det här i.
En del frågor får helt enkelt aldrig några svar.
Vi får fortsätta att leva i ovisshet, som så många gånger förr.
Typ – Grr!

Fast, en bra gissning är att . . .
Eller hur?

Intervju med förirrad Dodo

Reportern: Hej där Dodo, länge sen sist. Vart har du tagit vägen egentligen?
Dodo: Ja, säg det den som vet.
R: Skulle väl vara du det?
D: Hm ja, det skulle man kanske kunna tro.
R: Precis, därför jag ställde frågan.
D: Var?
R: Hur menar du?
D: Ja, var ställde du den?
R: Här, alldeles nyss.
D: Såg jag inte.
R: Såg? Hörde menar du väl?
D: ?
R: Ja, hörde du inte frågan?
D: Vilken fråga?
R: Den jag just ställde.
D: Ah, om huruvida jag hörde frågan eller inte?
R: Nej, inte den frågan. Vad jag undrar är om du hörde frågan jag ställde först?
D: Kan du upprepa frågan?
R: Suck. Ja, alltså vart har du tagit vägen?
D: Nej, inte den frågan. Kan du upprepa frågan du ställde alldeles nyss?
R: Suck.
S: ?
R: Ok, jag försöker igen. Hörde du inte frågan jag ställde först? Den jag ställde igen alldeles nyss.
D: Nu fattar jag ingenting.
R: Inte jag heller
D: Nähä.
R: Jaha
D: Ja, om det inte var nåt mer så . . .
R: Adjö då. Och tack för ingenting.
D: Det var så lite så.
R: Precis. 

 
// Musssssik: Manu Chao – La Vida Tómbola (La Radiolina, 2007) //

Strange Encounter of the Får-th Kind

Runt om i de böljande backarna strosar människor omkring och letar efter skulpturer som tillfälligt ställts lite här och där i det gamla kulturlandskapet.
Med kameran i högsta hugg sackar jag efter mitt sällskap som försvinner ner för en slänt. Det är solen, konsten, jag och fåret.
Fåret står där och stirrar ihärdigt upp i ett litet trädet. Det hänger röda bär på en gren.
Jag stannar till en bit bort, glor på fåret som glor på bären.
De andra fåren under trädet betar ointresserat på. Glo-fåret lyfter ena frambenet och sparkar lite på fåret närmast.
Ingen reaktion.
Jag lyfter kameran för att fokusera på bärdramat.
Glo-fåret fokuserar på mig.
Rätt som det är stirrar djävulsögonen in i linsen på alldeles för nära håll.
Suddigt värre.
Glo-fåret lyfter ena frambenet och sparkar lite lätt på mig.
Jag tappar fokus helt och försöker oroligt se efter fall det gömmer sig några horn på den lurviga skallen.
Det gör det inte, jag klappar lite försiktigt på den och försöker köra närbildsläge istället.
Går inte så bra, fåret puffar på mig med huvudet.
Ok, då – bär?
Går fram till trädet, river ner en bunt bär och slänger till fåret som hängt på.
En snabb blick, ett nos – fåret struntar fullständigt i de nedslängda bären. Ställer sig på nytt att glo på de ouppnåeliga godsakerna uppe i grenen.
Fårskalle! 

 
 
// Encounter Music. Moody Blues – Dear Diary //

Fler prylar åt folket!

 

Saker måste uträttas och jag beger mig motvilligt till staden.
Besöket drar ut på tiden, magsäcken gör sig påmind och jag tänker: What the heck.
En Simpson till burgaren är ju aldrig fel. Det får bli ett kids meal då, vrålhungrig eller ej.
Får en dr Hibbert och undrar: Vem fan är han?
Skrattar elakt gör han när jag trycker på gula knappen.
Och mätt vart jag inte heller.

 
När jag ändå är på gång passar jag på testa min parkerings-karma.
Den är inget vidare.
 
Musik till burgaren: Talking Heads – This Must Be The Place (Naive Melodi)

The Devil makes me do it

Fattar inte varför det ibland går så satans fort.
Himla obehagligt ju!
En liten knyck på ratten och det går käpprätt åt helvete. Gamla tanter mår inte bra av att sitta på helspänn.
Och ändå blir foten ibland så djävulusiskt tung. Gärna i uppförsbackar och gärna då vägen är lagom halvmörk och öde.
Släng er i väggen, Fittipaldi, Senna och allt vad ni heter. Här kommer de Dodo dundrandes!
Fast plötsligt dyker de upp i backspegel, de svarta bilarna från Helvetet. Ettriga som en svärm bålgetingar.
En efter en svischar de förbi, svisch, svisch.
Perkele! Om jag ligger i xxx km/h så måste de ligga i minst xxx. Skit, det räcker inte, ser jag med en blick på min egen hastighetsmätare. 160?
Hm.
Hur var det nu, massor av fartkameror, tusentals kronor per kilometer över. För att inte tala om nackspärren som infinner sig efter en stunds krampaktigt ratthållande.
Imorgon går jag och köper lättare skor.

 
// Road music: Jim Croce – Rapid Roy (The Stock Car Boy) //

Svart sol skiner sent

Solen skiner, svetten lackar – tror ni det är nån jämra Hawaii eller?
Nä, just det!

Här ska minsann inte dansas nån hula hula, slängas blomsterkransar runt halsarna eller annat uppsluppet frivolt.
Nu är det svääääärta som gäller. Och inte vilken svärta som helst, utan the Svärta. Förutsedd, förlåt förspelad – ops, vart visst lite fel igen. äh ni vet vad jag menar – av ingen mindre än Nostradameus själv.
Så skynda er nu, genast, idag, på en gång, för en kvart sen, allsesammans till Belses Pub, cross over the line and have a blast!
All together now: Bang your heads!
Aj!

Katten du är glad du slapp möta

Nej, har inte sett Noppe.
Och det är jag glad för.
Den katten – med de ögonen – en mörk natt.
Psyko.
Fast å andra sidan, det kanske var därför han försvann, Noppe.
Helt förblindad av blixten matte smällde av i nyllet på honom, irrade han bort sig och . . .
snipp, snapp, snut
hur det hela slutade vet jag inte
och lär aldrig få veta.
 
//Cat music: Ry Cooder – Red Cat till I Die//

Bara för att

Det är fint nu. Vet inte riktigt vad jag skall göra med det.
Tar fram kameran, plåtar och lägger upp på bloggen.

Tja . . .
 
// Ry Cooder – Farm Girl (My Name Is Buddy, 2007) //

Nakna Dodon äter fågel

 

I största grytan låg ankorna sked och drömde om livet innan detta.
Taket var högt, klackarna slog och i kalvbenssåsen simmade tunna skivor av apelsin.
Inte en strupe var torr.
Förväntningarna var stora och stämningen god då Fågelätarklubben i helgen höll sitt första möte. 
På menyn stod för dagen anka, av vilken två exemplar redan låg sked i stora grytan och lågvärmestekte i ugnen då undertecknad för vanlighetens skull anlände något sent.
Glada tillrop och ett glas innehållande mjölkig dryck mötte fina dodon då hon klev in.
– Long time no see, long time no eat fat bird together.
Den feta fågeln som åsyftades var förstås den gås som traditionsenligt brukat avnjutas på en av deltagarnas lantliga hemman om höstarna. Men klockan går, saker sker – nu var det nya tider och tag som gällde. Ur askan av den forna gåsklubben reste sig en gyllene fågelätardito.

– Alltså, jag är en rovfågel, deklarerade den väna värdinnan med ett visst eftertryck.
– Jag går inte att äta.
Det var visst nåt med hök.
Vilka arter övriga deltagare gjorde anspråk på, var ännu oklart. Om sanningen skall fram, så hade väl de flesta inte ens kommit sig för att fundera på saken.
– Men Trast kan man äta, fortsatte den väna med en menande blick på undertecknad och ett orovfågellikt kvitter i rösten.
Vänligt, men bestämt, upplyste jag snabbt damen ifråga om att jag numera var mer dodo än trast. En inte bara utrotningshotad och därmed fridlyst art utan en art som de facto redan upphört att existera och följaktligen överhuvudtaget inte går att tillaga.
Och hör sen.

 
Vid det här laget kom någon i det nu tämligen uppslupna sällskapet på den goda idén att det borde kokas pilaffris till ankstackarna. Varpå yours truly skyndsamt tog tillfället i akt att rädda sig bak lökhackarkniven.
En kniv som den store fågelstyckaren för övrigt ratade då han ett antal mjölkiga drinkar senare med stor bravur, tillika skicklighet, separerade de båda nakna ankorna, inte bara ifrån varandra utan även från sina respektive skelett.
Dessförinnan hade klubbmedlemmarna dock hunnit att avnjuta en mild vårsoppa på gröna ärtor vilken dekorativt smakförhöjts med en nymåneformad klick blomkålspuré och spridda skurar granatäpplefrön.
Mums filibabba.
För att inte tala om brödet, det kolossala. Värdinnans eget baksignum, vars knådande och gräddande numera övertagits av en styck hushållsassistent och en styck lång drasut till son.
Barnarbete då det är som bäst!
 
När så de kirurgiskt välsnittade ankorna låg utspridda på tallrikarna och rödvinet i raskt takt hälldes i och ut ur glasen vidtog stora fågeldebatten. Vad får slags fåglar skulle vila i de framtida grytorna?
Fasaner, ripor, tjädrar, änder eller kanske strutsar?
Skulle man kanske rent av köra ett helt varv med varje art? På hur många sätt kan man exempelvis tillreda en anka?
– Jag paxar för att göra kyckling, pep dodon. Men henne var det visst ingen som riktigt lyssnade på.
Istället började herrarna i sällskapet redogöra för allehanda egenupplevda eller via hörsägen påstått upplevda fågelätarhistorier, vilka bland annat inkluderade berättelsen om en frukost tillredd på, i ett fisknät nesligen drunknade, ejderungar.
– Smakade alldeles utmärkt!
Lätta kväljningar genomfor dodon, som i sista stund lyckligtvis räddades av den inseglande efterrättspajen.
En riktigt hederlig smarrebarre till bärhistoria, indränkt i en ny- och hemlagad vaniljsås.
Mmmmm . . . .
Mmmm, lät det även en stund senare då sällskapet försjönk i sina cognacskupor, smuttade på det starka kaffet och för övrigt bara njöt av varandras sällskap.

På väggen hängde älgen och log i mjugg.


Ett flertal grytor puttrade glatt på spisen då dodon anlände till fågelätarklubbens första sammanträde.

I en av dem låg tunna apelsinskivor och trängdes


medan rester av det urkokta kalvbenet låg bredvid och såg äckligt ut.

Mjölfärgad vätska skänkte extra skimmer åt tillställningen och


var flaskan käckt rutad för att även fungera som rytminstrument.


Så småningom inleddes festmåltiden med en ärtigt grön vårsoppa,
ackompanjerad av jättebrödet Allan.

 

Överste styckmästare gav sig så raskt itu med att tranchera fjäderfäna
 

som snart låg gaffelfärdiga på bästa finservisen och kvackade på uppmärksamhet.


Vart kråset tog vägen, vet inte dodon, däremot gjordes tummen upp då läckergommarna avslutningsvis smörjdes med delikatös bärpaj.
 
Och älgen? Ja, han tog som vanligt det hela med upphängt lugn.
 
// Matmuzak: Cream – Strange Brew //