I största grytan låg ankorna sked och drömde om livet innan detta.
Taket var högt, klackarna slog och i kalvbenssåsen simmade tunna skivor av apelsin.
Inte en strupe var torr.
Förväntningarna var stora och stämningen god då Fågelätarklubben i helgen höll sitt första möte.
På menyn stod för dagen anka, av vilken två exemplar redan låg sked i stora grytan och lågvärmestekte i ugnen då undertecknad för vanlighetens skull anlände något sent.
Glada tillrop och ett glas innehållande mjölkig dryck mötte fina dodon då hon klev in.
– Long time no see, long time no eat fat bird together.
Den feta fågeln som åsyftades var förstås den gås som traditionsenligt brukat avnjutas på en av deltagarnas lantliga hemman om höstarna. Men klockan går, saker sker – nu var det nya tider och tag som gällde. Ur askan av den forna gåsklubben reste sig en gyllene fågelätardito.
– Alltså, jag är en rovfågel, deklarerade den väna värdinnan med ett visst eftertryck.
– Jag går inte att äta.
Det var visst nåt med hök.
Vilka arter övriga deltagare gjorde anspråk på, var ännu oklart. Om sanningen skall fram, så hade väl de flesta inte ens kommit sig för att fundera på saken.
– Men Trast kan man äta, fortsatte den väna med en menande blick på undertecknad och ett orovfågellikt kvitter i rösten.
Vänligt, men bestämt, upplyste jag snabbt damen ifråga om att jag numera var mer dodo än trast. En inte bara utrotningshotad och därmed fridlyst art utan en art som de facto redan upphört att existera och följaktligen överhuvudtaget inte går att tillaga.
Och hör sen.
Vid det här laget kom någon i det nu tämligen uppslupna sällskapet på den goda idén att det borde kokas pilaffris till ankstackarna. Varpå yours truly skyndsamt tog tillfället i akt att rädda sig bak lökhackarkniven.
En kniv som den store fågelstyckaren för övrigt ratade då han ett antal mjölkiga drinkar senare med stor bravur, tillika skicklighet, separerade de båda nakna ankorna, inte bara ifrån varandra utan även från sina respektive skelett.
Dessförinnan hade klubbmedlemmarna dock hunnit att avnjuta en mild vårsoppa på gröna ärtor vilken dekorativt smakförhöjts med en nymåneformad klick blomkålspuré och spridda skurar granatäpplefrön.
Mums filibabba.
För att inte tala om brödet, det kolossala. Värdinnans eget baksignum, vars knådande och gräddande numera övertagits av en styck hushållsassistent och en styck lång drasut till son.
Barnarbete då det är som bäst!
När så de kirurgiskt välsnittade ankorna låg utspridda på tallrikarna och rödvinet i raskt takt hälldes i och ut ur glasen vidtog stora fågeldebatten. Vad får slags fåglar skulle vila i de framtida grytorna?
Fasaner, ripor, tjädrar, änder eller kanske strutsar?
Skulle man kanske rent av köra ett helt varv med varje art? På hur många sätt kan man exempelvis tillreda en anka?
– Jag paxar för att göra kyckling, pep dodon. Men henne var det visst ingen som riktigt lyssnade på.
Istället började herrarna i sällskapet redogöra för allehanda egenupplevda eller via hörsägen påstått upplevda fågelätarhistorier, vilka bland annat inkluderade berättelsen om en frukost tillredd på, i ett fisknät nesligen drunknade, ejderungar.
– Smakade alldeles utmärkt!
Lätta kväljningar genomfor dodon, som i sista stund lyckligtvis räddades av den inseglande efterrättspajen.
En riktigt hederlig smarrebarre till bärhistoria, indränkt i en ny- och hemlagad vaniljsås.
Mmmmm . . . .
Mmmm, lät det även en stund senare då sällskapet försjönk i sina cognacskupor, smuttade på det starka kaffet och för övrigt bara njöt av varandras sällskap.
På väggen hängde älgen och log i mjugg.
Ett flertal grytor puttrade glatt på spisen då dodon anlände till fågelätarklubbens första sammanträde.
I en av dem låg tunna apelsinskivor och trängdes
medan rester av det urkokta kalvbenet låg bredvid och såg äckligt ut.
Mjölfärgad vätska skänkte extra skimmer åt tillställningen och
var flaskan käckt rutad för att även fungera som rytminstrument.
Så småningom inleddes festmåltiden med en ärtigt grön vårsoppa,
ackompanjerad av jättebrödet Allan.
Överste styckmästare gav sig så raskt itu med att tranchera fjäderfäna
som snart låg gaffelfärdiga på bästa finservisen och kvackade på uppmärksamhet.
Vart kråset tog vägen, vet inte dodon, däremot gjordes tummen upp då läckergommarna avslutningsvis smörjdes med delikatös bärpaj.
Och älgen? Ja, han tog som vanligt det hela med upphängt lugn.
// Matmuzak: Cream – Strange Brew //
Aniaras Place 