Något litet måste jag ju ändå – och ja, har tur – souveniraffären i hotellfoajen har fortfarande öppet när det är dags att rusa till middagen. Roffar åt mig en liten My. Och lägger mina sista berliner-europå en taxi till restaurangen 500 meter längre bort. Det regnar ju! (Och det kanske var en km dit . . .)
– Hillipattipippa!
Den barska damen med moppen förhör mig gång på gång för att se om jag fått till den rätta snitsen.
Det är den kortaste finska visan, påstår hon.
Jag säger inte emot utan skriver lydigt ner ordet på en papperslapp och övar flitigt på i gruvpauserna.
Fast när hon sen försöker med nästa obegripliga fras, duckar jag och håller mig nogsamt ur vägen. Det är svårt att få gamla hjärnor att minnas.
Hillipattipippa, är den enda ”finskan” som far genom mitt huvud när vi landar i Helsinki, en snöblaskig dag i december. Kommer jag inte långt på, inser jag och håller visligen truten. Går lika bra med lite selleri, fast på engelska då.
Så värst mycket blir det heller inte tillfälle att kommunicera med urinvånarna under det kommande dryga dygnet. Anländer i mörker, forslas runt och in och ut och ut och in under de få ljusa timmarna, och sen mörker på nytt. Och det lilla snölagret regnar bort.
Åtminstone inne i Helsinki.
Ville så gärna hunnit upp till skivbutiken ovanför Esplanaden. Ville hunnit bort och på nytt kollat in den bombastiska centralstationen, de häftiga stenfigurerna på huset där nånstans i närheten av Stockmann, förfasats över de läbbiga nejonögorna inne i Saluhallen och kanske en irish på kaféet i restaurang Kappeli.
No such luck.
Istället plåtar jag i förbifarten, genom bilrutor, i regnet, i mörkret.
Hotellhissar och hotellrumslampor är ju också en verklighet.
Och nu är jag hemma.
Det är mörkt och blött.
Här som där.
Hillipattipippa på er!
Aniaras Place 
Nåja, helt borta från datarymden är jag inte, hälsar gärna på hos mina favvospacar ändå de stunder jag har tid att sitta här. Å ditt space är helt underbart. Ha de gott kramelikram
Ludmila på kontoret kan inte heller språket. Duttan från din vän Brittan!
Det var ett väldans flängande på den här damen. Minarakastan sinua är den enda finskan som far genom mitt huvud i detta nu.http://whynoteric.blogspot.com
Kära Doris
Vilket fint rim!
Näe, här skrives inget alls. Men efter jul ska jag inte bara jobba, äta, skita å sova utan även gå skrivarkurs på deltid.
PRis ske lov
Så kanske man känner sig som en mänsklig människa igen.
åhhh, va länge sen jag var till ditt space
Läser i kapp lite
…tjoho..men vad skådar mitt norra/finska öga?..har du gått o blivit..smått lyrisk över lilla mig?..*S*…mmm…I like mee too!..har henne både på benet..in tje skin..men även på min älsklingsmugg, min nykelring..och ja..lite var stans..hemma…vassego..du fick ta flera stycken av de goda färgglada hjärtana..mumsiga var de…ha en skön vecka..kramizz"Lilla" My
..så slösade jag bort en massa minuter på att titta på dina resbilder och det var riktigt roligt :-)Hillipa…. hur är melodin till den visan?
Bajo lunda mitte taski lampo …
Puhutko ruotsia, englantia, saksaa?
Näkemiin / ThE DaRk SiDe
Hmm…hon ser änna lite illmarig ut…ja My alltså! 🙂
Hillipa…äsch…ha en skön kväll…
Ja, alltså, en del ord är ju mer användbara än andra, och ditt finska tycks ju vara rätt gångbart och förmodligen roligt att säga också. Har inte vågat här hemma i Stockholm, man kan ju lätt bli feltolkad. =)
Och …även om det är dystert med så mycket mörker så kanske även ett litet mörker kan bli tacksamt för all uppmärksamhet det kan få. Fin liten My också. Hon har ju redan ett namn, annars har jag ett bra förslag! Kan du gissa vilket ?
Jaha… När hon nu var så nära, varför i h-e knacka hon inte PÅ ropa hej eller nå**!?!
Ja ha du det var ju som rotvälska
Vet nu inte om du var i finland eller stockholm
Mend et hörs ut som om du haft det hektiskt må jag säga
Hoppas lördagen blir bättre