Något litet måste jag ju ändå – och ja, har tur – souveniraffären i hotellfoajen har fortfarande öppet när det är dags att rusa till middagen. Roffar åt mig en liten My. Och lägger mina sista berliner-europå en taxi till restaurangen 500 meter längre bort. Det regnar ju! (Och det kanske var en km dit . . .)
– Hillipattipippa!
Den barska damen med moppen förhör mig gång på gång för att se om jag fått till den rätta snitsen.
Det är den kortaste finska visan, påstår hon.
Jag säger inte emot utan skriver lydigt ner ordet på en papperslapp och övar flitigt på i gruvpauserna.
Fast när hon sen försöker med nästa obegripliga fras, duckar jag och håller mig nogsamt ur vägen. Det är svårt att få gamla hjärnor att minnas.
Hillipattipippa, är den enda ”finskan” som far genom mitt huvud när vi landar i Helsinki, en snöblaskig dag i december. Kommer jag inte långt på, inser jag och håller visligen truten. Går lika bra med lite selleri, fast på engelska då.
Så värst mycket blir det heller inte tillfälle att kommunicera med urinvånarna under det kommande dryga dygnet. Anländer i mörker, forslas runt och in och ut och ut och in under de få ljusa timmarna, och sen mörker på nytt. Och det lilla snölagret regnar bort.
Åtminstone inne i Helsinki.
Ville så gärna hunnit upp till skivbutiken ovanför Esplanaden. Ville hunnit bort och på nytt kollat in den bombastiska centralstationen, de häftiga stenfigurerna på huset där nånstans i närheten av Stockmann, förfasats över de läbbiga nejonögorna inne i Saluhallen och kanske en irish på kaféet i restaurang Kappeli.
No such luck.
Istället plåtar jag i förbifarten, genom bilrutor, i regnet, i mörkret.
Hotellhissar och hotellrumslampor är ju också en verklighet.
Och nu är jag hemma.
Det är mörkt och blött.
Här som där.
Hillipattipippa på er!
Aniaras Place 