de Dodo möter Pollyanna

En del väljer att mata duvorna med innehållet i sin fådda påse.

Historien upprepar sig.
Fredag, på väg till gruvan, alla bär omkring på små påsar.
Alla utom jag.
Precis som förra veckan står ett gäng ungdomar på torget och delar ut. Och jag, på andra sidan staketet, får ingenting.
Suck.
Plåtar eländet istället.
Då sträcks den ut, handen. Den håller i en påse.
– Varsågod, frukost.
Till morgonfikat bjuder jag på frallbitar med nougatklet.

 

Blir så upprörd över att bli utan att kameran skakar.

Och i den stora stora påsen låg . . . 

Nya ungherren har anlänt och parkerats på andra sidan skrivbordet.
Det verkar vara en försiktig general. Ett äkta byråkratämne.
Nu var jag elak! Det blir nog bra med det.
För vem är jag att döma?
Jag, min negativistiska seghuvat surtjatiga dodotrast.
Tjoflöjt på dig, du glade galosch!

 

Nätet är fullt med klokheter. Nedskrivna, vidarebefordrade, upprepade och återigen insupna under instämmande nickande.
Eftersom jag ändå är på äkta surdodohumör, kan jag inte låta bli att utropa:
– Pollyanna!
Allas vårt stackars tappra lilla olycksbarn som insisterade på att ständigt betrakta sin dystra, elaka omvärlden genom ett rosaskimrande filter.
– Oj, fick jag ett par kryckor i julklapp? Jag som önskat mig en liten, liten docka.
– Vad glad jag blir! BEHÖVER ju inte kryckor.
Vara-glad-leken, positivt tänkande. Ett förnöjsamhetsideal som fostrat generationers självuppoffrande kvinnor.
Med ett ständigt leende klistrat på läpparna.
Javisst, min käre herr Plask, ”din vän” har helt rätt:
Bättre gå på hal is och ha det glatt, än att gå i lera och sörja!
Fast bäst är att gardera med broddar.

 

Och därmed glider jag osökt in på favoritämnet ”veckans kioskvältare”.
Varvid jag för en gångs skull brister ut i ett brobergskt ”jag måste hej, jag måste hej, jag måste hejda mig . . .”
För det är med nöd och näppe jag klarade mig undan att rusa in och köpa både Hänt, Känt, Kent och allt vad de heter.
Jag bara MÅSTE få veta:
Vad gör du med din stackars son, Carola?
Har du blåst rök på honom medan pigan städade?
Tvingat honom att lyssna på ”Främling” dagarna i ända?
Och stackars Mette-Marit, har hon förlorat allt? Både kronprinsen och halva kungariket? Hela? Varför?
Hur skall jag nu få reda på vad som hänt? Någon som vet?

Något lugnad av beskedet från den gamla hederliga trontjänaren Hemmets Veckotidning, att här är minsann "Veckans Bästa Köp”, låter jag blicken vandra och . . . Åh, nej!

På nytt brister jag ut i brobergska tongångar:
– Jetzt vill ich vråla, Carola!
Sätt henne i nån mörker håla!
Någon?

(Några timmar senare lyckas jag, i mataffärens långa kassakö, tjuvläsa mig till vad som egentligen hänt Mette-Marit. Fast det säger jag inte.)

//For Your Ears: The Blind Boys of Alabama – Motherless Child (Spirit Of The Century, 2001) //