Doris släpper väder och andra heta semestertips

Regn eller solsken, samtalsämnena är oändligt varierade i dessa semestertider då korridorerna i Gruvan ekar tomt.
Vem som samtalar vet jag förstås inte, i just min korridor syns inte en käft. Min egen håller jag ståndaktigt stängd, snacka med mig själv kan jag göra hemma.
Men för att återgå till årstidens hetaste ämne – vädret. Som en lite tjänst till alla trogna läsare av ”Hello Doris” beslöt undertecknad i den gångna helgen att nacka en höna och se vad innanmätet hade att förtälja om väderutsikterna för den närmaste tiden.
Att det inte går att lita på SMHI, vet ju var och en med lite grå, vecklad massa mellan öronen.
Men ack, denna så hedervärda intention kom snabb och nesligen på skam då det visade sig att ingen av de försäljningsställen som undertecknad frekventerar hade väderhöns att erbjuda. Enda artikeln med hönsanknytning var en pelletterad restprodukt, varav av en styck kartong genast inhandlades.
Att läsa väder i dessa förtorkade exkrement visade sig dock var en övermäktig uppgift och de små torrullarna förpassades till växthusets planttråg, där de förhoppningsvis gör större nytta.

Vid det här laget var det inte utan att Yours truly misströstade en aning.
Men lugn, bara lugn – just som regnmolnen tornade upp sig som gråast och hejdlöst satte igång att tömma sitt spöliknande innehåll i backen, bröt sig en enveten liten ljusglimt fram och torkade lekande lätt upp vattnet ur gräsmattan.
Och se då, kom VÄDERTUPPEN på besök!

”Tupp, tupp, tupp
innan jag får krupp
säg mig genast utan krus
blir det mörker eller ljus?
Skiner solen varmt och skönt
eller dränker vatten allting grönt?
Säg mig genast, tuppen – nu!
Hur blir de närmsta dagar sju?

Knappt hade undertecknad uttalat den besvärjande ramsan förrän Vädertuppen gal sitt svar.
Ni såg det ovan.
Ett svar så sant att det smäller om det! Åska?
Och därmed vill Hello Doris till slut passa på att vidarebefordra några semestertips som inhämtats under den gångna veckan.
Vi börjar med några trevliga resmål för de äventyrslystna:

Nr 1

Nr 2

Nr 3

Skulle ni, mot förmodan, inte nappa på något av ovannämnda exotiska resmål och det dessutom vill sig så illa att übermakten beslutar sig för att vrida på kranarna ordentlig, så misströsta inte!
Mina damer och herrar, här kommer det ultimata semesterrådet – direkt från den statliga byrån för äktenskaps- och samborådgivning:
För övrigt vill vi passa på att puffa för en stunds tidsfördriv på den spännande sajten "Will it blend".
But please, don’t try that at home!

// Resmusik: The Staple singers – I’ll take you there //

Annons

Samma sak som senast

Lördag: klarar deadline, solen står fortfarande på himlen om än lågt.
Same park, almost same tour as last weekend.
Borde kanske kalla det "weakend", en fan så vek avslutning på en gruvvecka!

 

Ok, kunde inte hitta på nått roligare i brådrasket än ett nytt besök hos fåglarna.
Här en stackare som missat allt det gamla mögliga vita brödet och får nöja sig med påsklämman.
Undrar vem som snodde plastpåsen?

 

Fågelmatarna lämna fältet. Här en ung man som kör dubbelgarderat – hjälm, stödhjul och skjutapåpinne.

 

Hittar ett nytt håll att betrakta fågleriet från. Omväxling förnöjer, typ.

 

Väg att välja? Njae.

 

På bryggan ut i vassen då? Njae, inte det heller.
Cyklar vidare.

 

Yeah, you wish!
Å andra sidan, French Quarter, New Orleans, kanske inte är nått ställe att önska sig vara på längre?
Ah, jag minns 197 . . .  =)

Till sommaren kommer här att vara knôkfullt. Var är ni nu, alla veklingar till semesterfikare?
Eftersom parkkaféets cappuccino är så usel, nöjer jag mig med en vanlig kopp brygg. Och får lära mig att även den är usel och kostar skjortan.

 

Fast 38 kronor för en tårtbit är väl som hittat?
Hittar mig en liten torr småkaka istället.

 

Spår efter en trollkarl som besökte parkkaféet tidgare på dagen. Att jag alltid missar det roliga! Eller hm, kanske inte.

Tror jag hoppar toaletterna i det fria. "Friizing" ju!

 

Och vem bor här då? I det clownmärkta huset. Kan det vara . . .

 

Que? Om jag sa till ungf*n?
Nä, han var väl gammal nog att kunna läsa. Och förresten är det väl på egna misstag man lär sig?
För övrigt höll den, isen alltså.

 

– Varför känner jag igen dig?
Hon låter nästan anklagande tjejen, som sitter en bit bort vid bordet jag slagit mig ned vid. Hon och hennes manliga sällskap har just fått sig en avhyvling för att de inte ätit rent på tallrikarna. Nu kommer servitören med min tallrik och ser uppfodrande på mig.

– Doris brukar minsann äta upp, säger han med adress till det skamsna paret som just viskande oroat sig för att bli utkallade och ställda till svars i köket.

Det är nu inte sant, det där med att äta upp. Brukar ofta lämna grönsakerna och få skäll för det. Men bara på pin kiv lyckas jag för en gångs skull peta i mig allt.
Det är då tjejen kommer med sin anklagelse.
Och vad fasiken skall jag göra åt det?
Ler och säger att, tja jag har ju bott länge här inne i stan. Vi kanske har setts nånstans.
Tjejen mumlar nåt om eventuella gemensamma bekanta, släpper ämnet och återgår till att se sin manlige bekant djupt i ögonen.
Själv känner jag mig aningen skakad. Det händer lite för ofta det här! Att folk påstår sig känna igen mig.

För det mesta lyckas de inte komma på var, när, hur eller varför – och inte jag heller.
Har jag då en Doppelgänger som går omkring och låtsas vara jag?
Skrämmande!
Där ser man att man inte skall få för sig att slinka in på krogen och käka mat på väg hem!

 

Hemma i huset tycks barnvagnsmaffian ha årsmöte. Noterar med viss fascination att de flesta verkar ha fixat till perfekta medelsvenssonska familjer. Tvåbarnsvagnarna dominerar.
Nu skall vi se om jag kan knô mig förbi också.
Föröken Eder och fyll världen!

 

Framåt småtimmarna är det dags för lite nattamat. För kallt ute för att dra ner till burgerrestaurangen, nöjer mig med godisvarianten jag inte kunde motstå att inhandla tidigare under dagen. 
Bläää!

Söndag: sent skall syndaren vakna. Skynda, skynda, solen är snart borta. Cyklar iväg på en liten stenstadstur och kollar in hus jag skulle kunna tänka mig att bo i. Tja, nåt skall man väl roa sig med när den svaga helgen nästan är till ända?
Det här? Vet inte precis, men fina lejon har de som vaktar ingången.

Men det här är kanske ändå ett av de mer ultimata husen? Tinnar och torn och stora balkonger. Hur gör man för att FÅ en lägenhet här?

Kommer hem igen, frusen och dan. Kliver över högen och undrar för femtioelfte gånge varför "somliga" envisas med att prenumerera på en morgontidning.
Kanske skall tillbringa resten av söndagskvällen med att  . . .
Eventuellt.
Nää.
Och snart – GRUVAN!

// Ear ventilation: Sly & the Family Stone –  It takes all kinds //

Om att skapa sig en image

Ni vet den där "damen med hunden"?
Ja, tavlan ovan, målad av Giacomo Balla år 1912. "Gående dam med hund" heter den väl i själva verket, även om det snarast ser ut som om både dam och hund  flyter fram.
Vad med den?
Jo, den är jag! Mitt flytande jag.

I vart fall tänker på den där jag lullar kring och jobbar hårt på min image.

"Damen med cappuccinon."

Att epitetet börjat gå in får jag bekräftat söndag eftermiddag.

Efter flera månaders frånvaro stiger jag in på kaféet på paradgatan i närheten. Det som bytte ägare strax efter att gruvan slukade mig i början av sommaren och jag slutade häcka på uteserveringen.

Men jo då, kafékillen kommer ihåg – en cappuccino?

Och ett gäng filtar får jag också, så jag kan sitta ute.

Blir riktigt rörd ju.

 

PS. Kaffet då, frågar den tvivlande. Var är bildbeviset? Ja mina kära vänner, för en gångs skull slipper ni det. Lyckades nämligen med konststycket att fimpa bilden nånstans mellan kameran och datorn eller vad vet jag. Väck är den i vart fall. Ni får väl tro mig på mitt ord, eller nått.

Eventuellt.

DS.

 

// Öronfluff: The Dramatics – Whatcha see is whatcha get //

Från soffans djup

Frågan är: Vad i helskotta gör jag här och nu?
*poof*

Innan mörkret faller

– En stor cappucino, tack.
– Bara en storlek? Hm, så liten? Ok då.
Omdöme på en skala? Typ två.
Bland det mesvattnigaste jag druckit på länge.
Men hallå, vadå?! Sa jag nått om att jag skulle sluta redogöra för mitt cappuccino-intag?
Ha, gick ni på den latte!?
Uh, lätte.

"Skogen" som inte är vad den heter.

Ja, ja, för en gångs skull söker jag mig dock till lite mer sporadiskt besökta jaktmarker. Åtminstone nuförtiden och, inte minst, för årstiden i fråga. Till skogen som saknar slott, men ändå begåvats med just det namnet – Slottskogen.
Och det utan att ha vare sig barn, hund eller ballonger med som ursäkt.
Ugglade bort hela den strålande lördagen och rätt som det var höll söndagen på att gå samma väg.
Ut, ut, ut!
Helst innan solen gått ned.
Ovanligt äventyrslysten knatar jag planlöst iväg för att se vart färden skall leda. Typ två kvarter längre bort. Det rycker i avtryckarfingret.
Vid bergets fot hittar jag nått att plåta. Blåmålad gammal cykel. Himla intressant
– Och här står du och flummar igen!
– Hm, jaaa.
En gammal bekant poppar upp. Han har stött på mig flummandes bakom kameran förr. Såg mig på långt håll tydligen.  Han tycker att jag är lite knäpp, men det säger han inte.
Vi tjôtar ett tag.
Men solen sjunker och jag måste vidare.
Ut i vida världen.
Dit hjulen rullar.
Till änderna i Skottskogen.

 

Plask, plask, plask.
Himla spännande
Rumporna i vädret har en del.
 

Andra står och funderar på torra land.
 

Efter att gjort sig av med sitt gamla bröd är det dags för familjen att cykla hem igen.

En barnfamilj kommer cyklandes och tömmer påsar med gammalt vitt bröd över dem.
Änderna är lindrigt intresserade.
Vidare, vidare.

Välkommen i det gröna!

Till stora dammen, till fiket. Och ja, de har fortfarande öppet. Och ja, man kan sitta ute.
Så jag sitter ute och dricker vattenskadad cappuccino tills solen går ner.
Sen fryser jag, går ner till det frysta vattnet, plåtar lite, grenslar min hjulhäst och rullar ut ur parken igen.
Till affären, handlar lite käk, hem och oj, då – hade glömt ta med mobilen.
Flera missade samtal och ett lämnat meddelande.
Vill jag kanske hänga med på bio?
Filmfestivalsbio kanske rent ut av.
Hm, hade jag kanske velat.
Om jag inte velat
runt och gjort strunt
istället.

 

Himla geggsmarrig kaka. Nått med limemousse. Men nej, jag stod över. Tog en liten torr dröm istället.

 

Kanske aningen mysigare om sommaren.

 

Dammen åt ena hållet.

 

Dammen åt andra hållet.

Och snart är det måndagmorgon.
Gruva sig . . .

 

// Music along the ride: Josh Ritter – In the Dark //

Dreamin’ of a lean, mean and silvery screen

Näää meeen, nu får hon änna sluta plåta kaffe på torget!!

Shit, just can’t help myself!
En sista cappuccino innan veckan är över. Insvept i filtar på cigarrfikets uteservering.
Grupper av påpälsade människor rör sig målmedvetet i riktning mot biograferna på andra sidan torget. Filmfestivalen har börjat och själv har jag inte ens orkat bläddra igenom programmet.
Kulturmörker, ditt namn är Doris de Dodo!

Fyller jämt gör festivalen i år men det var bra många år sedan jag gjorde en äkta cineastvända på den.
Nostalgin slår till med oanad styrka och jag minns nästan hur det kändes att flyta in och ut på film efter film dagarna i ända.
Hur intrycken staplades på vartannat och den ”verkliga världen” försvann i ett stordukstöcken.
Bra film, dålig film – udda film.
Träsmak i baken var inte uppfunnen på den tiden!
Men det var då och nu är nu, i själva verket är det en bit över 20 år sedan jag senast på allvar gick in för en filmfestival. Med mage i kolossalformat köade jag i timmar (kändes det i vart fall som) för att få biljetter till alla filmer jag ville se. Fick dem, bara för att lagom till starten av den första inse mitt nederlag.
Dåvarande sambon fick ringa en kompis som i sin tur fick springa över till biografen för att haffa lillsyrran som stod och väntade på att biljetterna skulle dyka upp..
Och ja, tala om att hon höll på att bli moster.

Sen dess har det bara gått utför.
Gjorde ett ryck några år senare, fast när det väl var dags att gå iväg, i nått barnpassningsskift sent om natten, var det för kallt, för mycket snö och . . .
Vekling, ditt namn är Doris de Dodo!

Någon gång emellanåt kom jag trots allt iväg. Bara för att upptäcka att jag tappat den rätta touchen.
Ok, visst försökte jag välja de knepigaste filmerna – de andra kan man ju ändå se på bio så småningom – men hur sjuttsingen kunde jag till exempel få för mig att jag gillade skräckfilm?
Ensam, sent om natten?

Så småningom blev unge herr Son (ja, det var han som satte stopp för festivalgåendet då för länge sen) gammal nog att locka med på en film eller två.
Inte för att han alltid uppskattade de filmval jag gjorde, men lite variation på actionfilms-temat vart det väl åtminstone för honom. Och kanske breddade det hans preferenser en aning. Tror och hoppas jag.
Men min egen passion för film tycks fortfarande i det närmaste totalt uttorkad.
För bökigt, för trött, för – ja, för nått.

 

Lätt frustrerad sitter jag och funderar på om jag trots allt ska bläddra fram en film eller två ur katalogen. Är ju faktiskt gångavstånd till flera av biograferna.
Då ringer telefonen, halvbekanten i huset bredvid har fått ett ryck och vill dra med sig några tjejbekanta på bio med lite öl efteråt. Nästa fredag, på redan vald film nere i stan. Vill jag också?
Hm, hm, näää, ääääh, tror inte det.
För mycket nått, för bökigt, för kallt, för . . .nått . . .
Segmos, ditt namn är Doris de Dodo!
Nu går jag och sätter på dumburken.

PS. Och NEJ, jag snodde inte damernas biobiljetter!
Bara pillade lite på dem och lät bli att ropa till dem
att de glömt dem. Och sen vaknade en av deras vänninor till liv, spanade lite och kom fram och hämtade dem. DS

// Meanwhile in another dimension of time: The Moody Blues – Dear Diary // 

Lurad på sexbråk och tårar

Ok, nån lite blötögd tanta såg jag, men sexbråket då?

Hallå!! Så får ni väl inte luras?
Här rusar man hem från krogen, dit man blivit medlurad, för att inte missa "sanningen bakom rubrikerna". Hinner knappt dricka upp ölen ju!

Och för vad då?

Några tantar och fyra tuppar som går runt i en timma och tittar på lite kor, jagar några hönor och kör med "hundtricket".

Segt, segare – dra mig baklänges i långhalm.

Nått jämra sex eller bråk därom kunde jag tydligen se mig om i stjärnorna efter.

Mesprogram!

Grrrr.

Tröstar mig med att en av bönnerna tydligen lyckades hitta en bonnmora bland "tv-kvinnorna".

Ja, har man inget särskilt kul själv så kan man ju alltid glädja sig åt att andra har kuligare.

Även pappa knugen uppges vara glad och nöjd för tillfället.

Själv kommer jag att bli väldans nöjd om jag hittar sängen inom den närmast halvtimmen!

 

Att vara där då de faller

Nästan! Om jag bara varit lite snabbare och lite mer strategiskt placerad.

De faller en efter en och jag önskar att jag kunde fånga dem.
Så att de inte slår sig.
Jag parkerar cykeln och ställer mig under lindarna med motivvalet inställt på sport. Det går undan när vindpustarna tar tag i grenarna.

– Vad håller du på med?
En nyfiken bekanting från förr stannar till på sin fruktlösa vandring till sportaffären längre upp på gatan. Den har redan stängt, men det vet han inte – ännu.
Mitt svar får honom att skaka på huvudet och gå vidare.

Jag väntar, klickar och väntar.
Lyckas inget vidare. Löven faller snabbt och oväntat, nån annanstans än där jag siktat in mig.
Hänger inte med.
Ger upp och cyklar till godisaffären att söka sockertröst.
Tänker att, människor – de är ännu svårare att fånga upp.

// Låt öronen fånga upp: Billy Idol – Catch My fall//

Älggodis och svunna gubbar

 

Pepparkaksgubbarna var gigantiska och rikt dekorerade med kristyr och färgglada nonstop.
Gummorna var inte mycket mindre de och att knapra i sig en hel tog längre tid än att öppna de likaledes tilldelade julklapparna.
Men äta upp skulle vi, vare sig det handlade om blodkorv, leverdito, grisfötter eller pepparkaka.
Den ende som alltid lyckades trolla bort sin pepparkaksgubbe, var farfar.
– Jag spar den till midsommar, meddelade han och vek omsorgsfullt en papperservett runt gubben.
Vart den sen tog vägen, lyckades vi aldrig lista ut.

 

Mer än en halv livstid senare kommer lillsyrran med en burk till midsommar.
– Du skulle ha fått dem i julklapp, säger hon ursäktande.
– Men jag glömde ta med dem.
Jag lyfter på locket och där ligger han prydligt staplad på hög, mitt kultdjur nummer ett -älgen. Kristyrklädd och grann, med en häpen blick i sina små silverprickar till ögon.

 

Kan jag inte äta ju!
Får vika servetter runt och spara till jul. Lacka och hänga i granen kanske.
Det du, farfar!

 

//For Your Ears: The Crew-Cuts – Sh-Boom //

Rapunzel walks on by

 

Ibland vandrar motiven förbi mitt framför näsan på Doris utan att hon reagerar.
När polletten äntligen trillar ner kastar hon sig upp på cykeln och trampar efter.
Klick, klick, klick.

 

Dodon fortsätter att utforska kopieringsrummet i Gruvan.
En dag finner hon ett mystiskt litet redskap på bänken. Hon spionfotar mojängen med mobilen.
Nu undrar hon om någon vet vad man ska ha den till.
Öh?

 

Somliga vandrar på linjen , som Linus och Johnny C.
Andra kör runt på den för att – ja, vad?

 

Jetzt ist es Genug!