Löven faller och vi med dem

 

Höst, höst, höst – de långa skuggorna är tillbaka och snart är det inte ljust på hela dan.

Fast en stund, om eftermiddagen, sipprar ljuset in mellan trädstammarna och sätter löven i brand.

Och för ett ögonblick är det nästan värt det.

 

"Låt denna dörr vara stängd, tack!"

I Gruvan är det stängda dörrar som gäller.
Vare sig de leder nånstans eller ej.

 

Fortsätter att läsa och fundera över meddelandena som dyker upp lite här och där i staden.

"Teckna två modeller samtidigt" – en med varje hand eller? Snacka om simultankapacitet.

Eller kanske mer som övningen måleriläraren hade oss att göra förra terminen:

"Teckna av modellen medan hon vrider sig ett helt varv."
I en teckning då alltså. Ja alltså, modellen vred sig sig inte i en teckning, hennes vridande skulle avbildas i en och samma teckning.

Jösses, nu vart det svårt!

Vet inte precis om nästa meddelande var så svårt att förstå i och för sig – spelar, plats och tid.
Fast fattar inte riktigt det bakomliggande budskapet.
Ja, i namnet då.

 

Man tager vad man haver.
Det går lika bra med en liten sunkig paprika – typ.

 

Slinker ut på Gruvans bakgård för att rasta mig lite.
Friheten är blå.
Fast inte i politisk mening.

 

Frihet kan också vara att hänga en stund på torgets café på väg hem från Gruvan.
Och se månen snärjd i det artificiella lysnätet.

 

Fredag kväll, helgfriheten inleds med ett styck teaterpremiär.
Det är nästan lika bra som film.
Och gratis därtill.

Vissa vänner är bättre att ha än andra, typ.
(F’låt, f’låt, CP, inte sant ju!!!!)

Vi som måste ha "frisk luft" har en alldeles egen balkong att häcka på i pausen.
Knackar lite på rutan till kompisen som sitter kvar där inne.

 

The Show is over, publiken har flyktat och teaterns inre design blir tydligare.
Snyggt ju!

Häckar en stund i foajébaren istället för att dra ner på stan för en öl.
Ganska tomt men i andra ändan av lokalen jazzar en trio lite lagom slött.
Ännu en liten "tidsficka" att lägga på minnet.

Ouch, en liten varning före vi ger oss ut i fredagsstöket på Avenyn?
Så kan det också gå ju.

 

Nä, just nu sprutar han inte men nog sjuttsingen är det vatten i havsgudens bassäng.
Hade de inte tömt alla fontänerna redan för några veckor sedan?
Jo, säger den ständigt lika uppdaterade kompisen.
Men det var det där med Blåvitts finalmatch. Om de vinner så vill ju folk bada i fontänen och tja, stan vart helt enkelt tvungna att fylla den igen.

Att det gick vägen förstår jag på måndag morgon. Ja, efter att jag funderat en stund.
Fattar ju först inte varför den stackars gratisblaskeutdelaren har en töntig papershatt på sig.
Dum jag.
Ööö ö

Denna dag, ett liv.
Vi vred klockorna bakåt och hamnade framåt i tiden.
Mörkt redan vid hemgång!
Tycker fortfarande att det där med sommar- och vintertid är ett himla idiotiskt påfund!
Fast det upplysta fönstret, på vägen hem, gör mig lite gladare.
Rööö ö!

//Meanwhile, in a distance: Tim Buckley – Sweet Surrender //

Annons

Alltmedan hösten anfaller

Dagarna fortsätter att gå.
Stirrar upp i skyn och funderar en skvätt på hur det kommer sig att en del grejor blir tydligare ute i bushen.
Som de människogjorda himlastrecken.
Och inte kan "man" längre tycka att det ser ganska häftigt ut.
Inte utan att få dåligt samvete.
Tänker att jag måste skynda mig att flyga ut i världen innan det blir försent.
Dubbel M, är mitt mellannamn.
(Ok, fall ni undrar – jag har många.)

 

Stora musplågan slår till på nytt. Jag besparar er detaljerna.
Kör ner till macken för att köpa glukol.
Jösses, så många bilar samlade på ett och samma ställe har jag knappt sett i Lilla Hålan tidigare!
Och som på beställning poppar fraserna upp:
"Samling vid pumpen . . ."
". . . kappsegling? Nej, det är lördag!"
Stryktips, Lotto – you name it.

 

Bygger mig en liten pyramid av resterna av årets skörd.
Gurkor, gurkor och ännu flera gurkor vart det samlade resultatet av växthusslitet
Plockar ihop de sista resterna, några enstaka physalis och några ärrade mogna tomater.
De allra flesta av tomaterna är fortfarande gröna och första frostnatten har redan dragit förbi.
Återigen kommer frasarkivet mig till hjälp:
Stekta gröna tomater – kan det va’ nåt?

Ok, så det vart lite glukol över efter att musfällan var klar. Kanske borde hälla den i bilen, nånstans.
Frågan är VAR?
Alltid lika spännande att kika under huven.
Typ. 

 

Spreta stolt, du gamla arbetslösa antenn.
Landets näst sista analoga fäste föll och en mörklagd helg väntade.
Jag, höstmörkret och mössen . . .
Men se där, några sista darrande signaler letade sig fram och ur rutan strålade Ettan till tröst.
Fast det var då, nu är det slut med det också.
Måste köpa . . .
Fast funkar den gamla antennen?
Lyssna på mössen och stirra i brasan?
Stanna i stan hela vintern?

 

I stan fortsätter skinkkampanjerna. Lackar mot jul, eller hur var det?
Förra veckan barnens skinka, nu släpper bror Jakob till sin.
Funderar på att bli vegetarian.
Inte.

 

Löven gulnar och faller av.
Mitt i alltihop dyker en matchande guld-Buddha upp och sprider förvirring bland trafikanterna.
Men nej, inget religiöst här inte.
Dekoration till nån restaurang som "öppnar inom kort".

 

Dyker upp i egen hög person gör även Mr No Problems.
På en fasad nära er.
Yes, jag undrade just.
Det kanske ni också gjorde, fall ni kollade i albumet "Time passes" här bredvid.
Fast det gjorde ni förmodligen inte, så tja – här är han i vilket fall som helst.
Kuggfrågan är nu: Skulle du köpa en begagnad byggställning av denne man?
Varpå den minnesgode förstås genast svarar:
Ford.

 

Smiter iväg lite på lunchen för att stärka mig med riktigt kaffe i entrén till närmaste skivaffär.
Och kolla, som hittat – 15 låtar om cigaretter och alkohol!
Plötsligt känns gruvdagen aningen lättare att nynna sig igenom.

 

Och strax är det helg igen.
Får inte ändan ur, väntar till söndag och far ut en sväng över dan.
Måste ju trots allt fixa lite med . . . och lite med . . .
Får fixa in förstärkning för att fixa punkteringen istället.
Tjoflöjt!
Fast mussoppan hade börjat ta sig.
Ops, förlåt – inga detaljer var det ju.

//Meanwhile, in another part of the World: Beirut – Cliquot (Beirut – The Flying Club Cup, 2007 ) //

Och tiden går

 

Nej, det skall gudarna veta!
Min bär mest bara till Gruvan, dag in och dag ut.
Dit och hem, hem och dit  – ja, ni hajar.

 

På väg dit ges utmärkta tillfällen att beskåda hurusom den nya, gratismedia-marknaden breder ut sig.
Jag vadar fram bland trädresterna till nästa hållplats.

 

Och se där, ännu ett slaktat träd har blivit till skinkreklam.
Och krullar ihop sig av skam.
Fattar inte budskapet. Mina barns skinka? Som jag lånar?
Men, får jag äta den då?

 

Lite knapert med mat, kan man undra fall den gamla damen i parken har.
Vänjer mig aldrig riktigt vid att se de mest skilda människor rota i papperskorgarna efter tomburkar.
Låna min skinka kanske?

 

Hm ja, obehagliga sanningar stöter man på lite här och där.
Som i gräset, i parken, på lunchen.
Fallfrukt – you and me both, baby.

 

Egen äggtillverkning?
Nä, men en ganska egen duvskrämma.

 

Yes, det här ställer jag upp på.
Med tillägget ”GENAST”!

Och genast får jag mer än jag bett om. Snacka om full toarulle!
Hur ska jag få den rackar’n på toarullespinnen, eller vad det nu kallas.
Blöt skinka.

Måste ta igen mig lite, sätter mig vid hysteriska clownen och tar en vad?
Cappuccino den här gången.
Musfåglarna vill vara med.
Det får de, fast bara för syns skull.

Och på prinsessfronten är det full rysare. Daniel får barn och Victoria vet inget.
Fast han kan visst tänka sig att göra en unge med Vickan också.
Lugnt i kändisbarnkammaren.

 

Fasa, fasa och ännu mera fasa.
Nej, nej, jag vill inte sitta i den jämra stolen!
Jag tar den med svart rygg istället!
Några stesolid och xx antal minuter senare, går jag därifrån och spottar blod.
Hela vägen hem.

 

Slinker ut strax före skymningen, måste ändå testa att träffa folk.
Fast på fiket sitter bara en snubbe jag aldrig träffat tidigare.
Komplett med palm och allt.

 

Aj shit, palmerna förföljer mig. Tittar upp från min, ja en latte den här gången, och vad skådar mitt – få se, vad blir det nu – högra öga?
Just det, ännu en satans palm.
Fattar inte vad det är med de där träna, finns överallt nuförtiden.
Wannabe exotic-warm-country?
Vill att växthuseffekten ska slå till än hårdare?
Jag frågar mig, vem?

 

Sänker blicken för att undkomma eländet.
Aj fasiken, eländet stirrar tillbaka.
Simpsons elake chef, mister Burns, gör ingen människa glad.
Inte så olikt min egen gruvchef faktiskt.
Usch och fy, nu glor jag en stund på änderna istället.

// Musik under tiden: Richard and Linda Thompson – Just the Motion //

Meanwhile in another part of the Universe

Hit och dit och kors och tvärs, ingen ordning på nånting.
I bitar strödd, styckvis och delt
svårt att greppa, hur nåt ska bli helt.
Karlssons klister?

//And somewhere else they were playing: Andrew Bird – Plasticities //

Dodon – en vit tornado

Med trasan i högsta hugg far dodon omkring och leker att hon är en vit tornado.
I själva verket är hon förstås bara samma gamla yra hönsmamma som alltid skjuter på allt till sista stund. Så här, dan för Dan, får hon sig ett sista ryck och försöka feja och putsa ytterligare ett varv i kaoset inför unge Herr Sons hemkomst.
Jepp minsann, nu kommer han – äntligen!
Hit och dit har han farit de senaste åren. Det allra senaste med tyska huvudstaden som bas. De rökar stackars dodomamman sett av herr Ungtupp har mest varit likt spridda puffar. Hej och hejdå.
Men nu . . . kanske . . .
Ja, ja, vi får väl se hur länge han står ut. Bo med mamsen är väl ingen höjdare. Fast ett litet tag? Om jag städar riktigt ordentligt. Så han inte blir sur eller ledsen för att dodon är så skräpig och tar så mycket plats, spritt ut sig över hela hans rum och aj f*n, har hon inte RÖKT lite här och där också!!
Ops, det var ju det förstås.
Ättika i små glas, vidöppna fönster.
Blås friska fläktar, blås!
Hm, hjälpte visst inte så där värst. Luftrenare med citrondoft?
Oh, Wunderbaum?
Hm nåja, det blir nog bra till imorgon eftermiddag. Har ju återgått till att inta position under köksfläkten, nästan.
Rättning i ledet.
Stå vackert dodo och du också, dodoskugga.
Nu skall det bara oroas en natt och en förmiddag och sen kommer lillprinsen!
Fast dessförinnan skall det vaknas mitt i natten och överlämnas lantnycklar till lillprinsessan.
Yngsta fröken Syster är på ingång hon med. I skrivande stund rullandes nånstans i Danmark med beräknad ankomsttid 04.00.
Tänk, nu kan dodomamman få gulla till det riktigt rejält ju!
Laga mat och ha sig, kanske.
Hm, får nog sluta sitta här och skriva. Kanske trycka in ännu nån pryl i ett eller annat överfyllt skåp, torka av köksgolvet
och så BUMS
i säng!
Tralla lalla la . . .

// Home coming music: Otis Redding – The Happy Song (Dum-Dum) //

Här fast inte

 

I’ll be back – typ.
Här, fast inte. Där, fast inte.
Gruvans dörrar slog åter igen bakom mig och så var det slut på det roliga.
Måste hinna ikapp, ta itu med allt det där jag inte gjorde när jag borde ha gjort det.
Som nu, då jag egentligen borde göra nåt helt annat än att skriva det här och pilla med att peta upp bild och ord på spaces.
Fast först måste jag nog äta nåt.
Och då blir jag så trött att det nog inte blir nåt vettigt gjort ikväll.
Dessutom brinner brasan, tv:n tjoar i hörnet och mest av allt skulle jag vilja ha tag på unge Herr Son som återigen är på vift på andra sidan Atlanten.
Yngsta Fröken Syster fick jag i vart fall tag på. Berlin ligger kvar, fast gasen är avstängd på grund av läckande ledningar och den elektriska varmvattenberedaren har pajat.
Hon borde komma hem lite hon med och sitta framför brasan.
Kanske fånga en svamp eller två i skogen.
Gräset fick jag i vart fall klippt, till sist.
Och fler gurkor hängde redo att plockas.
Nu går jag ut i köket och brer mig en macka.

So, see you guys.

Soon . . .

 

//Working music: Canned Heat – Let’s Work Together//

Jag ska bara . . .

 
Ok, ok, svaret kommer – snart . . .

Jag skall bara . . .
Återigen håller dodons Alfonsliknande beteende läsekretsen i outhärdlig spänning.
Bara ditt, bara datt och sen så vart det natt, soffkuddar och annat mjukt elände och så dag och ja, nu är det återigen lite annat som helst bör göras medan stora glödlampan fortfarande är tänd.
LEDIG ju!!!
Ingen gruva på två veckor, det ni!
För just nu talar vi tyst om att hm, hm . .. såsat omkring  . .. papper med hem . . . måste nog . . . ssssh.
Nej, nu skall det packas ihop och åkas ut i grönskan.
Fast frågan är, borde jag kanske röja lite i röran först? Trist att komma tillbaks till en soptipp, liksom.
Ööööh.
Jag skall bara  . . .

 

// Countryside music: Canned Heat – Going up the Country //

 

PS till Millroll: Länk till skivan som förra låten finns på låg under "What’s that Sound". Det gör den inte längre, för nu ligger den HÄR. DS

It was a Sunny Day

And so again does life turn all rich and mellow.
Lånar en cykel på jobbet och trampar iväg bort och ner till vattnet.
Lunch på dyrflådiga sjöstället är inte att tänka på, men en kopp kaffe och nåt mandelkaksjox på gamla ångbåtens däck funkar bra det med.
Solen skiner, luften är lent ljummen och sillsalaten fladdrar i aktern.
Frågar om den och får en lång utläggning om hur det gick till då de norska fiskegränserna utvidgades i mitten av sjuttiotalet. På bekostnad av västkustfiskarna.
Flaggan då?
Jo, den kan man tydligen ha på båtar som gick i trafik under unionstiden. Fast den här är nysydd med anledning av upplösningsfirandet häromåret.
En holländsk familj är full av beundran.

Lämnar det numera kajpermanenta fartyget och flummar vidare ut på bryggan.
Plåtar smått och stort, slänger lite käft med ledighetsgänget och tackar nej till en öl.
Plikten . . .
Fast väl tillbaka i Gruvan fastnar jag på fika några våningar ner och vips är dagen nästan över.
Kunde varit sämre.
=)

 

// Music for sunshine trips: Paul Simon – Was a Sunny Day //

Hello Mine, Goodbye Sunny Days

En fullpackad berlinsk snabbis, en blötlagd midsommar och så går den sommar de svage kallar höst in på refrängen.

Återigen har gruvportarna slagit igen. Samhällsmaskineriet kräver ständigt mer kol för att hjulen skall snurra och i ett av dem springer en liten ökenråtta med tungande hängande ner på bröstet.
Ser ni?
Det är jag, ensam och övergiven – lost in the Twilight Zone!

En efter en får slavarna i gruvschaktet nåt glasartat i blicken. Här, men redan där, i hängmattan, på semester.

Snart försvinner både Superior Boss och Big Wanna Be Super Boss och lyser upp en aning med sin frånvaro. Vi, de få kvarvarande tappra, gör några valhänta försök att dansa på borden.
Blir liksom ingen fart på det, tyvärr.

Same procedure as last . . .

Duvan på bakgården moonar mig där jag står och tröströker.
Värpt och klar, ungarna piper redan i protest då hon nångång vickar lite åt sidan så de får luft.

Kvällsblaskorna kommer med kioskvältande tips för de som fortfarande tror på ett badliv efter detta.
Tänk om . . .
Tror öronen ramlar av!

 

Tiden sniglar sig fram.
Och den här skall visst gå att äta också.
Hade jag ett öra kvar?
 

Det finns ljuspunkter i mörkret, fast frågan är om det går att hålla sig på den smala stigen.
Ska jobba på det.

 

Helg, at last!
Gräsklipparen är fixad, åker och hämtar.
Lagarsnubben får nåt upprört i blicken när han föreläser om vikten av att inte köra över stock och sten.

Sen tycker han att jag ska ta med arbetskrivningen, så att "bossen" kan se vad de lagat.

Which f*cking boss, säger jag inte – men tänker.

Dessa män och deras maskiner, typ.

På väg ut till grönskan är literpriset på de små röda så lågt att jag inte kan motstå att köpa ett flak.
Skall det gå som förra året?
Inte rensa idag, inte imorgon . . . ruttna . . .

Jaha, tre staplar (två ej med på bild) gör inte slut på en blötvedshög.
Borde ta ett tag.
Näää . . . 

Stackars lilla planta! Den där berlinvistelsen vart lite lång och du vart lite torr.
Och med så många flaskor finns knappt plats att växa på.
Hm, hur var det nu med de gröna fingrarna?

Fast gurkorna verkar ha tagit den förlängda torkan med ro. Och då kräver de ändå, enligt "Nya växthusboken", en och en halv liter vatten per dygn vid mulet väder.
Tur att solen slutat skina så förbålt då, fyra och en halv liter per dygn hade varit svårt att få till meddels flaskvattning.

Hallå! Vem sjuttsingen är det som käkar upp vinbären trots att de inte ens är mogna än?
Grrr!

 

Bada? Nää, visserligen glimtade solen fram till och från den här helgen, men uj så kallt det såg ut.

 

Sätter mig och är duktig istället. Sprättar gamla räkningar och  . . .
Vita bönor i tomatsås är väl en höjdare?

 

Ta da! Kolla, jag gjorde det!
Inte vart det många, men så glömmer jag ändå bara att ta fram dem ur frysen.
Undrar fall jag ska ta med en och ge till storchefen, kanske får en guldstjärna då? An eye for an eye, typ. Hm . . .
Himla gott är det i vart fall med rårörd jordgubbssylt.
Och visst ska det vara två s?

 

Gåsarmadan vänder mig ryggen när jag försöker smyga närmare för att plåta.
Dags att ge sig tillbaks till stan
och Gruvan.

"Det eviga regnets dag" blir till det eviga regnets vecka.
Studerar avloppsbrunnar på gruvans bakgård och inser för sent att jag borde väntat tills jag rökt klart.
Tar en till.

 

Nån har hittat nåt, svårt att se vad dock.
Tror jag tappat bort mig själv.

 

Fast en av gruvarbetarna "hittar" en ny liten raring att gosa med.
Sen går hon på semester.
Kanske har hon tid att hyra filmen också.

PS. Musiken i filmen är inte att leka med den heller. DS

Vad gör man inte för en ordentlig cappuccino?
Ännu en vecka till ända, samlar mod för att vattenplana ut till landet.

Och där går det minsann inte att klippa nåt jämra gräs, lagad klippare eller ej.
Smart! Skulle ha gjort det förra helgen.
De tre små tomaterna från halvvissna plantan ger en smula tröst.
Ja, för de är cocktailsmå – linsen ljuger.

Undrar om det är nån släkting till Gudrun och Per som är på gång.
Julia, kanske?

Undrar också om det kanske skulle gå att surfa.

Nää.

Går in igen och diggar lite Al Green.
Kör honom till nästa post. Ni får fortsätta att lyssna på Andrew så länge.

Thcau!

Om att komma ikapp sig själv

Lugnet före midsommarstormen.

Återigen går vi mot mörkare tider och rätt som det är – SVISCH! – är det natt redan klockan fem.
Själv jobbar jag fortfarande på att komma ikapp den tid som flytt och har inte hunnit längre än till midsommar.
Den var, som alla vet . . .

 

BLÖT!
Inte precis väder att springa ut och masslakta björkar på.
Så . . .

det vart ena litten skit. Fast för syns skull bars den traditionsenligt på plats av ett gäng morske män. Assisterade av en något konfunderad ung dam.

Väl på plats såg det mest ut som om prins Hatt i Underjorden varit framme och dragit ner stången.
Inte riktigt klokt, med andra ord.

Tämligen medtagna av stångeriet drog sig folket inomhus och smaskade på bullar och tårta.
För första gången på xx antal år hade undertecknad inte tillverkat en enda av gräddbomberna utan cheskvinnomässigt delegerat ut den grannlaga uppgiften.  

Men skam den som ger sig, även en neddragen stång tål att dansas runt. På med stövlar och regnställ bara.
Små grodor plaskade och vadmal vävdes, den besökande düske pojkvän höll på att vika sig dubbel av skratt  och inte en mygga fanns att vare sig skåda eller svära över.

Se där, en höjdare att glädja sig över!

Senare på kvällen, på annan plats högt över sjön, sågs Yngsta Fröken Syster dansa bångstyrig häst med allra yngsta damen som ryttare.
Och för ett ögonblick var nästan allt frid och fröjd
Några dagar senare slog Gruvans portar igen.

Otäck fortsättning följer . . .

 

// Meanwhile: Calexico – Quattro (World drifts in) //