Då goda råd är gratis – Tant Tiberta tar ton

Always trust the Dodo?
Bah, snacka om lögn och förbannad dikt!
Here, there – nowhere. Det förvirrade fjäderfäet tycks fullständigt ha flaxat bort sig och för ledningen återstår inget annat än att kalla in elitstyrkorna.
Ärade bloggkamrater, möt kvinnan du inte ställer där du sätter henne.
Kvinnan som, med sin blotta uppsyn, får dammtussarna att virvla upp ur hörnena och sopborstarna att ställa sig i stram givakt.
Kvinnan, vars strävt husmoderliga yttre döljer oceaner av handfast och visdomsspäckad hjälpsamhet.
Med andra ord, möt kvinnan som snabbt ska bringa ordning och reda i fjäderboet.
Möt Tant Tiberta!

Die beschäftige Sauber Tante

Guten Heute, alle Cauberkartoffeln!
Efter ovanstående långrandiga presentationen går vi pang på moroten och tar itu med livets väsentligheter. Nämligen ytan.
Chic som få vet Tant Tiberta hur viktigt det är att alltid hålla sig hel och ren.
Inte råd? Dåligt med pengar? Glöm alla pekuniära invändningar.
Visserligen sägs ofta att goda råd är dyra, men då Tant Tiberta delar ut dem kommer de hinkvis och alldeles gratis.
Vi tar det där med kläder.
Har du inte råd att köpa nya kläder när de gamla går sönder, plockar du helt enkelt fram lite nål och tråd och lappar till lite nyskapande kreationer.
Tänk på att en lapp säger mer med tusen stygn! Små, små skall de vara, annars ser det lätt syslöjdsmässigt ut.
Har du av naturen begåvats med tummar mitt i händerna, går det förstås lika bra med textillim. Huvudsaken är trots allt att lapparna sitter fast.
Var inte rädd för att blanda färger och material, ju olikare slutresultatet blir desto egnare. Och visst vill väl varje kvinna, och även man, vara just sin egen?

Tilltvålade
Det var hel, nu gäller det att bli ren.
Bra hjälpmedel för att uppnå detta mål är vatten, vatten och ännu mera vatten. Lägg därtill lite tvål eller tvättmedel och både du och dina kläder blir skinande rena.
Var dock noga i ditt val av rengöringsmedel så du slipper att även bli skinnad.
Skinn ja, vilken tvål du använder beror förstås på vem du vill efterlikna.
Strävar du efter att bli en av tio filmstjärnor, duger bara hederliga gamla Lux eller Dux eller vad den nu heter.
Annars får du väl tillbringa några timmar framför tv:n och zappa dig fram i reklamen. Förr eller senare dyker det alltid upp nån tilltvålad skönhet med medföljande varumärke.
Ja, om du nu är värd det?
Samma sak gäller för valet av tvättmedel. Här är det dock måhända något mer tidskrävande att gå igenom utbudet.
Vill du ha kläderna ultrade, micrade, suprade eller colorprotecterade? Ett inte helt lätt val, tvingas jag medge.
Skulle du drabbas av total ambivalens så glöm inte att lite vanlig hederlig såpa gör rent även den – nästan som en vit Tornado.

Parasiter
Någorlunda hel och ren går vi in på de små detaljerna, som finnar, pormaskar och andra parasiter.
En finne kommer, som vi alla vet, sällan ensam och det gäller att vara både listig och snabb. Här finns ingen tid att rusa iväg till apoteket, nej ta vad du har och gå till verket direkt. Citron till exempel.
Lite citron kan nämligen få även den mest välmående pösmunk att lägga varet på kinden.
Kläm ur en styck citron och gnid in saften i ansiktet (om det är där finnarna ploppat fram). Efter cirka en halv till en minut är det dags att skölja av ordentligt med kallt vatten. Genomför behandlingen två gånger i veckan.

På ryggen
Jäst, sånt du har när du bakar bröd, är också bra mot finnar. Speciellt på ryggen. Du skall dock inte bre jästen direkt på otäckingarna utan istället klämma åt dem via tarmsystemet.
Lös upp ett halvt paket jäst, 25 gram, i ett glas vatten och drick varje morgon före frukost.
Tänk på att inte äta nåt sött direkt efteråt, då kan det börja bubbla ordentligt i magen.
Är du vetenskapligt lagd, kan du istället pröva med tomater. Lite skivad tomat, gärna minitomater, på finnarna får dem att mogna fortare. Finnarna alltså.
Tänk på att tejpa fast dem så de inte ramlar av på en gång. Ja, tomaterna alltså. De skall nämligen sitta där cirka tre till fyra timmar innan det är dags att byta ut dem till nya färska tomatskivor.
Efter bara några dagar har finnarna mognat så pass att allt var sprutar ut.
Vad du skall göra med tomatresterna förmäler inte historien, dock rekommenderar vi INTE att du återanvänder dem i exempelvis pastasåsen.

Klorfyll
Under årets gröna månader kan en rask promenad ute i klorofyllen ge rik utdelning. Av groblad till exempel. Dessa är bra mot mycket, inte minst finnar.
Ta en liten bit groblad och lägg den med undersidan mot finnarna, sätt ett litet plåster över och gå och lägg dig.
När du vaknar är finnarna på bättringsvägen, eller snarare tvärtom.

Ja, nu får det räcka med goda gratisråd för den här gången. Alltför mycket lärdom på en gång kan få hjärnan att börja koka – och det har jag tyvärr ingen bot på lager för.
Som avslutning vill jag bara tillägga att ett litet äpple eller två aldrig är fel.
Eller varför inte, när du ändå är i farten, äta en hel fruktkompott på en gång?
Pure, på er!

Tant Tiberta

// Sauber Musik: Betty Wright – Clean Up Woman //
(Som dock får komma något senare eftersom pc-jäveln helt säckat ihop och Spaces media player vägrar befatta sig med Mac, Firefox, Safari eller Opera. Grrrrrrrrrrrrrrrrrrr!!!!!)

Annons

Då bollen blev fyrkantig VM 98

Långt borta men nära, i både tid och rum.
Slutspelet i årets fotbolls-VM är i full gång och bollen blir allt rundare.
Med både den fotbollstokige sonen och hans, av börden nästan ännu tokigare, far befinnande sig på ”andra” håll, är jag förunderligt oengagerad i själva händelseögonblicket.
Istället vandrar mina tankar till en annan tid då jag själv, det då ännu längre avståndet till trots, befann mig mitt i händelsernas centrum.
Kära bloggister, ur skafferiet serverar Hello Doris idag historien om ”Då bollen blev fyrkantig VM 98”.

Jättehängmattan inhandlad i Brasilien inför årets VM i fotboll hade sonen tänkt ta med till Tyskland och ligga i mellan matcherna. Eller bara hänga upp och ”flasha” med. Istället for han på ”road trip” i USA och har fullt sjå med att hitta ställen där han kan övertyga gästerna om att låta honom byta kanal. Hoppas han lyckats blippa in kvällens kvartsfinal  Brasilien-Frankrike! Säger bara: Splash the Frogs!

”Brasilien och Uruguay stod mot varandra i finalen på Maracanã-stadion. Det brasilianska hemmalaget invigde världens största fotbollstadion. Brasilien var ett säkert kort, finalen var en fest. De brasilianska spelarna som hade krossat alla sina motståndare med målkalas efter målkalas fick kvällen före finalen var sin guldklocka, graverad på baksidan: Till världsmästarna. Tidningarnas förstasidor var tryckta i förväg, den stora festivalvagnen som skulle anföra festtåget var redan färdigmonterad, en halv miljon tröjor med jättebokstäver som firade den oundvikliga segern hade.”

(Ur ”Fotbollens himmel & helvete” av Eduardo Galeano)

 

48 år senare rusar vi förgäves runt på Köpenhamns flygplats och försöker köpa några små danska flaggor att ta med till Brasilien.
Släkten skall besökas och Brasilien skall möta Danmark i kvartsfinal i VM, dagen efter vår ankomst.
Läge för att odla lite äkta skandinavism.
Någon större lycka har vi dock inte, Köpenhamns flygplats vimlar visserligen av danska flaggor, men ingen av dem är till salu.
Vi bestämmer oss för att låta bli att försöka sno en. Att komma fram är trots allt viktigare än att reta infödingarna.

      

I den lilla staden i södra Brasilien är bollen i rullning. Landslaget har gått från seger till seger, förutom mot det lilla oljedömet Norge, och jublet bubblar förväntansfullt i den brasilianska folksjälen.
Jorden, himlen och solen hänger till beskådan från minsta skjul till balkongerna på miljonkronorsvåningarna i de exklusiva höghusen. Världen är grön, blå och gul.
Vo pegar! Vi tar den!
Brasilien skall ta sitt femte VM-guld, något annat är otänkbart.
Och skulle det otänkbara ändå ske, förlorar med säkerhet president Cardoso valet till hösten. En president som lett sitt land till VM-förlust kan inte räkna med att bli omvald!

      

I väntan på den brasilianska kvartsfinalen värmer vi upp med lunch på en italiensk restaurang i närheten av släktingens arbete.
Kvartsfinalen mellan Italien och Frankrike skall precis börja, men vi har tajmat det väl och hinner få maten innan all verksamhet avstannar med avsparken.
Restaurangen är tom på gäster, personalen bänkar sig framför TV:n och hejar på Frankrike. Det är nått med italienarnas spel de inte gillar.
– Nu blir vi av med jobbet, flinar ”vår” servitör när Italien förlorar på straffsparkar.
Lyckligtvis är italienaren som äger stället inte inne.
Några timmar senare är det allvar. Overksamheten lägrar sig över staden och överallt tycks folk vara på väg för att se sina hjältar rulla vidare mot den oundvikliga femte guldmedaljen.
Vi åker ner till ett av stadens inomhustorg för att se spektaklet på storbildsskärm.
Och det är samba, raketer och jubel.
Ha! Danskarna hinner knappt komma in på plan förrän de lägger mål.
Brasilianarna bara skrattar. Och väntar på den kommande kvitteringen . . . och ledningen.
Kabooom! Knatter, knatter! Kaboom!
Torget exploderar i smällande raketer och jubel. Samban dånar.
Oops, där kvitterade danskarna igen.
Ha! Ingen fara, runt omkring oss ler folk fortfarande trovisst.
Snyggt av danskarna att göra matchen lite spännande . . .
När segermålet kommer lyfter taket igen.
Kabooom! Knatter, knatter! Kaboom!
Den femte medaljen är redan ingraverad.

      

Dagarna går fort i väntan på semifinalen mot Holland. Gatuförsäljarnas affärer blomstrar. Solen skiner, himlen är blå och gräset frodas, trots att det faktiskt är mitt i det södra halvklotets vinter.
När det är dags för semifinal beger vi oss på nytt till stadens centrum för att dela segerns sötma med massorna.
Det blir en lång och uppslitande föreställning.
Ingenting händer, ingenting händer, bollen sparkas hit och dit och åskådarna kommenterar hänsynslöst spelarnas oförmåga.
– Kom igen nu! Joga bola!
Kabooom! Knatter, knatter! Kaboom!
Äntligen rullar bollen in i rätt mål. Taket lyfter.
Brasilen är i final . . ända fram tills de oranga djävlarna kvitterar och de brasilianska backarnas mammor alla ägnar sig åt världens äldsta yrke.
När matchen övergår i straffsparkar, är stämningen närmast förtvivlad.
Brasilien vinner aldrig på straffsparkar, kvider ett gäng upprörda ungdomar och vänder ryggen mot TV-skärmarna.
Det blänker misstänkt i ögonen lite här och där.
Åtta straffsparkar senare heter hjälten förvillande likt en arabisk rätt: Falafell.
Nej, förlåt, Taffarel.
För en gångs skull är det inte de de gudabenådade målgörarna som höjs till skyarna. Nej den här gången är det Guds egen spelare, målvakten Taffarel, som trovisst beskyddat brasilianarna in i VM-finalen.
Taffarel! Taffarel! Taffarel!
Och ute på de överallt utspridda små fotbollsplanerna drömmer ungarna vidare om att förtjäna sitt levebröd med en boll klistrad vid fötterna. Nu med tillägget att kanske rent av ta den med händerna, ståendes i mål.

      

I fem hela dagar får den stolta grön, blå och gula nationen fortsätta att fira sin femte VM-seger. Vi, besökande nordbor, bävar inför tanken på den kommande explosionen när segern, de facto, blir verklighet.
Så är dagen inne. Istället för att ge oss ner bland massorna bestämmer vi oss för att njuta av festen i goda vänners lag, med churrasco och caipirinha och så förstås – fotboll.
Sonen är stilenligt uppklädd i segertröja med Ze Carioca glatt utropande den femte brasilianska VM-segern på bröstet
Vi frossar i mört grillat kött och läskande romdrinkar och bänkar oss mätta och belåtna framför dumburken.
Och så . . . och så . . och så . . .
Att höra hur luften går ur en hel nation är en öronbedövande upplevelse.
Det finns ingenting att säga, ingenting att göra och på plan där borta i Frankrike viker de brasilianska spelarna inte två grässtrån i kors.
Det är tyst, chockerande apatiskt och fullständigt overkligt.
Långsamt stiger spridda raketexplosioner upp över staden.
Knatter, knatter, fjutt, fjutt.
I den miserabla halvleken exploderar fyrverkeriet, det blir ju ingen seger att spara det till.
Sonen drar av sig tröjan och vi går hem.
Dagen efter är alla flaggor borta och jakten på  syndabockar börjar.
Men president Cardoso vinner valet. Tillbaks i vardagen är den krassa verkligheten viktigare än ett förlorat VM-guld.
Å andra sidan valde över en tredjedel av brasilianarna att stanna hemma på valdagen.
Kanske för att titta på fotboll.

 

Epilog: För målvakten Barbosa var finalen i VM 1950 en katastrof.
Ansedd som den kanske bäste brasilianske målvakten någonsin, blev han aldrig förlåten att han missade Uruguays segermål. 1993, efter att ha förbjudits komma in och muntra upp spelarna i de brasilianska landslaget på träningsläger inför VM i USA, kommenterade, enligt Eduardo Galeano, Barbosa det hela:
”– I Brasilien är maxistraffet för vilket brott som helst trettio års fängelse. Men jag har fått betala i 43 år för ett brott som jag aldrig begått.”

 

OBS
Skulle Brasilien mot förmodan (hädiska tanke) klanta till det mot Frankrike även den här gången, så kan du alltid trösta dig med att avnjuta hur det ser ut när en äkta sambaspelare trixar. Se mästaren Ronaldinhos repertoar HÄR.

Innerst inne är vi alla en Bosse

Dansa runt i ringen, dansa runt ikring ‘en. Tjoflöjt!

Huset är tyst, den så hiskeligt morgonpigga släkten sover redan sött i sängarna och endast dodohönan Doris är vaken.
Tårtan är gjord, stången funnen och läget tycks vara hyfsat under kontroll. Sängen har redan svarat på tillrop och säger sig stå beredd för besök.
Fram emot lunch kommer ytterligare delar av släkten och sen är det snart dags att börja jobba.
En midsommarafton är minsann inget att man bara hafsar över!
Fast nuförtiden är firandet förstås blott en skugga av vad det en gång var.
Då, krävdes massor av händer för att räkna deltagarna. Nu, efter att den äldre generationen försvunnit en efter en, är det bara tappra spillror kvar.
Midsommarstången som förr krävde hårt arbete av 15-20 personer under flera timmar, har krympt till två tandpetare bundna i kors och lövpackas på under timmen.
Och inte finns det längre någon loge att löva.
Livet går vidare.
Blir det bara spridda regnskurar och en massa mygg och knott, så kommer det att kännas precis som förr!
Till minne av dessa fornstora dar, och eftersom jag är en lat typ, slänger jag i dag in en midsommartext från förr.
Ha det bra därute bland björklöven!!

        

Och så sätter vi fart där borta.
Rör på påkarna!
Havren skall skäras, björnen väckas och karusellen gå.
Skynda på, skynda på!

Allow me to introduce myself – släktens egen lilla Bossa Larsson.
Närhelst det drar ihop sig till långdans, allsång och diverse organiserat massbeteende står jag brett leende framför leden, redo att uppfylla fotfolkets förväntansfulla vädjan:
– Led oss!

Hur det hela började vet jag knappt längre, plötsligt stod jag bara där mitt i ringen. Förmodligen tack vare en myndig knuff i ryggen, utdelad av min käre far. Han är mycket för det där med att leda.
Själv har jag alltid avskytt att bli ledd och insåg snabbt fördelarna med att själv vara den som håller i piskan.
Vilken makt! Vilken känsla av överlägsenhet! Vilket tillfälle att ge igen för gammal ost!
– Rappa på där borta, faster Elsa. Här går det inte att dra benen efter sig.
– Och så klämmer vi i lite grann, farbror Gustav. Det här är inget midsommarfirande på TV. Här måste vi både dansa och sjunga själva!
Kräftskivor, sillsittningar och julbord i all ära, alla små Bosse Larsson-kopiors Eldorado heter Midsommar. En hel dag, en hel kväll och ibland rent av en hel natt, då släkt och vänner bara dräller omkring och väntar på att dirigeras runt i traditionerna.

        

Under många år, ja under hela min uppväxt och en bra bit in i vuxenåldern, led jag svårt av vanföreställningen att saker och ting löser sig av sig själva. Att en skock midsommarfirande släktingar nog klarar av att både klä midsommarstången, dansa runt den och sjunga visor i kvällningen utan att någon domptör anger takten.
Fastast var övertygelsen i tonåren.
Tillsammans med mina jämnåriga kusiner smög jag mig gång på gång försynt iväg mot buskarna för att söka skydd undan det plågsamma gruppandet.
Bara för att snabbt ropas tillbaka in i ringen. Här smiter ingen undan! Här skall det firas midsommar enligt konstens alla regler. Här skall dansas runt och sjungas för full hals, allt för att roa – ja, vem?
De yngsta och de äldsta naturligtvis. De som inte själva klarade att hålla takten och som mest sprang runt och lekte kull på gräsmattan eller satt och vilade sig på bänkarna. De äldre med en lätt drömsk uppsyn, minnandes sin egen glada ungdom. Och de yngre med barndomens hela lättsinne, fortfarande trygga i sin okunskap om traditionernas kvävande reglemente.

        

I de övre tonåren försökte vi ibland lätta upp reglementet genom att ”spä ut” det. Det klirrade försynt bak buskarna.
Skarpögda gamla stofiler omöjliggjorde dock alla våra planer på att på allvar släppa lös dansen runt stången.
Så vi flydde, en efter en. Några för gott och andra endast för ett par valhänta försök att finna alternativa sätt att fira.
Men traditionernas makt är stor. Vi kom tillbaks, de flesta av oss, en efter en. I år fler än någonsin förr.
Och så slår då sanningens timma. Idag skall jag stå, iklädd min alltför stora Bosse Larsson-kostym, och stirra mina gamla buskkompisar i vitögat.
De prydligt inordnade i ringen och jag, hysteriskt brett leende, vid stången i mitten.
Jag tror det är dags att åter preparera en buske eller två!

Konsten att ta i så du kräks

Vem minns idag Hållsta Karlsson, kallad Sveriges Löparstjärna
nummer 1 i Rekordmagasinet år 1949? Kanske spydde han för lite?

 

Med anledning av Millrolls inlägg om hur små snälla pojkar förvandlas till "hetlevrade gaphalsar" och rena översittartyper, allt för att i idrottens ädla namn "meja ner allt motstånd" – dammar jag idag av en gammal reflektioner från Friidrotts-VM 1995. Som faktiskt gick av stapeln i, just det, Göteborg
Det där med idrott på elitnivå, är allt en konstig företelsee det . . .

 

Han skulle ha kräkts efter loppet, inte före, säger en av grabbarna rått efter att Sven Nylander misslyckats med att ta medalj på 400 meter häck.
– Han skulle ju satsa allt den här gången. Vinna eller försvinna! Alla riktiga idrottare tar i så de kräks!
– Gör de? Var? Flämtar den vekt äckelmagade kvinnliga arbetskamraten och ser framför sig hur spyorna ligger tätt på upploppet.
– Tänk om de andra halkar i det? Eller kräks de efteråt, på gräsmattan? Där går ju också folk!
– Typiskt manligt, muttrar jag tyst för mig själv och bestämmer mig för att i fortsättningen försöka få sonen att intressera sig för enbart intellektuella aktiviteter.
Slut på fotboll, tennis, simning, löpning, judo och allt vad fysiska aktiviteter heter. Detta ständiga tävlande!
Jag tänker minsann inte ägna de kommande åren till att torka spyor!

 

   

Vad är det förresten som får somliga att ta i så de spyr och andra att begeistrat titta på?
Och varför är åskådarna aldrig nöjda? Räcker det inte med att göra sitt bästa?
– Nej, det är bara vinnare som räknas, häver den kaxige experten ur sig och fortsätter att beskriva Nylander i termer som mes, feg och en total förlorare.
Alla kan ju inte vara allra bäst, tänker jag obstinat för mig själv. Fjärde, femte eller sjätte – ja, tionde bäst – är väl också världsbäst!
Fast bäst av allt är att tiga still i sportsammanhang. Så himla viktigt är det väl ändå inte.
Och under större delen av VM-tävlingarna lyckas jag också med att se och höra så lite som möjligt av och om själva tävlandet. Att knô sig upp och ned för Avenyn är ju också ett slags deltagande.

 

   

På lördagen är det dock kört. När helikoptrarna nästan vispar taket av huset inser jag att det inte längre går att hålla sig undan. Något händer där ute!
Jag slår på tv:n. Jaha, de springer i Slottskogen, maraton tills de nästan stupar. Finns de verkligen? På riktigt?
Undrar om de kräks?
Snabbt drar jag på mig tofflorna och hasar iväg ner till stora gatan där de snart skall komma förbi, på väg in i centrum för sista gången.
Och ja, där kommer polismotorcyklarna, bilen med den hastigt tickande tidvisaren och nu börjar folk klappa i händerna.
Svettiga, grimaserande och tungfotade, flåsar de förbi. Små seniga kämpar som verkar ha tagit i så de lämnat efter sig både det ena och det andra. Varandra inte minst.
– Hur kan de? Hur orkar de?
Jag märker plötsligt att mina egna händer rör sig i takt mot varandra och känner hur ansiktet vrider ihop sig i en grimas.
Jag är på väg att börja lipa.
Varför? För att de stackars männen verkar vara på väg att falla ihop av trötthet? Eller för att det nånstans, trots allt, känns rätt så mäktigt att folk tar i så att de nästan spricker?
För att jag själv aldrig skulle orka springa ens en kilometer?
– Nu är det inte långt kvar, ropar en farbror tröstande till en av löparna på efterkälken.
Och jag tänker att jag gladligen skulle torka upp en hel del spyor bara han orkar i mål.
Det går inte annat än att beundra nån som tar i så och genomför en fysisk kraftprestation. Åtminstone inte här och nu.
Undrar om hans mamma önskar att han blivit filosof istället?

 

 

Appendix:
Friidrotts-VM 1995 gick som sagt i Göteborg, nu försöker man som bäst få ett nytt friidrotts-VM till Sverige år 2011.
Vem Sven Nylander (som för övrigt blev femma i VM 1995)  är och vad han håller på med idag, kan den intresserade läsa mer om HÄR.

 

//For Your Ears: The Amber Ensemble – Pitos //

Once upon a time in the South

eller

En gång var jag i Malmö två gånger

Återigen hade det barkat käpprätt söderut, närmare bestämt till Malmö.
Kul, kul på räls.
Ensam och övergiven på hotellrummet, efter en lång dags förhandlingsbabbel, noterar jag kallsvettigt klara abstinensbesvär. Väggarna kryper inåt, myrorna runt under skinnet och paniken ålar sig långsamt upp till ytan.
Jag öppnar munnen och skriker ljudlöst:
– Var är min dator?
– Var kopplar jag upp mig? Var är Nätet?!!
I ett hörn står hotellrums-tv:n och hångapar grällt och innehållslöst till svar. Kontaktlösheten är kvävande.
Ut, ut – jag måste ut.
Desperat obesvärat drar jag runt ett tag på okända gator och låtsas vara en nonchalant hemtam infödd.
Oops, den gatan gick visst åt fel håll . . .
Till slut bestämmer jag mig på stället att vända på klacken och gå in genom dörren mellan de inbjudande upplysta fönster jag just passerat.
Även en stackars nätabstinent främling kan behöva stärka sig med en bit mat.

     

Med huvudet högt glider jag hemtamt, hoppas jag, genom lokalen med sikte på det tomma bord i fjärran som jag blixtsnabbt spanat in. Den vita duken invaggar mig i skör trygghet  – ouch, det här är nog ett lite väl dyrt ställe – och jag krånglar mig ner med ryggen mot väggen.
Full koll är viktigt.
Ansiktsdragen ordnar jag i ett övertygande; jo visst, jag brukar ofta gå ut och äta själv. Inget konstigt med det.
Ok, ensam då.
Servitrisen ler oövertygat uppmuntrande och jag bestämmer mig för något lätt och snabbt. Och så en öl, tack.

     

Fluglik sitter jag pall och suger i mig öl och cigaretter (jo, det hände sig på den tiden man fortfarande fick . . . ) allt mellan öron och ögon diskret pejlar in vad som händer i lokalen.
Det gäller att se utan att synas.
Ta gubbgänget där borta till exempel. Det är ett gäng värt att fördriva tiden med att spekulera om. I tysthet.
En jättelik lönedelegation? Kommungubbar på turné? Tja, kanske. Inresta, på väg till Danmark, verkar de i vart fall vara. Och nu smörjer de kråset med björnköttbullar med svamp. (Riktig björn?! Får man skjuta så många såna att det räcker till bullar?)
Och där borta ett bord fullt av unga hippa karriärsungdomar. Kostymklädda och allt, fast tjejerna är lite mer avslappnat klädda. Undrar hur klarar de att gå omkring på såna jätteklackar?
Själv har jag nu fått in mina kronärtskockshjärtan med lufttorkad skinka på italienska (minus vid beställningen – uttalade tydligen namnet fel) och ägnar mig åt att äta snyggt och prydligt. Samt diskret.
Oops, var det nån som såg att skinkslamsan slant iväg på bordsduken?

     

Det är konstigt det där, att sitta på restaurang och äta alldeles ensam. Du finns, men finns inte ändå.
Självmedveten till max och samtidigt osynlig, sitter du och försöker låtsas som om det är det mest naturliga i världen att sitta där och låtsas att det är det mest naturliga i världen, att . . .
Det är inte första gången och det lär inte vara den sista. Lite lättare har det väl blivit med åren, minns när jag drog runt Amsterdam med en bok i högsta hugg . . . den här gången glömde jag litteraturen.
Men oj, nu händer det nått där borta!
Gubbarna har börjat skrapa med stolarna och är på väg att ge sig av. Några drar på sig jackorna och försvinner ut i baren.
Så står han plötsligt framför mig, gubben, och sträcker fram handen.
Inte mycket annat att göra än att räcka fram min egen och skaka tillbaka.
Då känner jag sedeln han vikt ihop.
– Ta dig en öl för oss!
– Det har varit så trevligt att ha dig här.
Med all säkerhet knallröd om kinderna försöker jag trassla mig ur den barndom och farbror Bertils ”en krona till glass” dit jag plötsligt återvänt och förklara att jag har pengar och  . . .
Det finns ingen kvar att protestera till och jag petar diskret in den hopvikta sedeln under servetten.
Vad skall jag göra?
Ge den till servitrisen? Var det nån som såg det?

Jag dricker upp min öl och bestämmer mig för att ta en till – för gubbarna.
Sen skyndar jag mig hem till hotellrummets trygga instängdhet.

 

 

 

* * * Senaste nytt på Skånefronten * * *

Badaranka på drift mot Danmark?

En gul badanka med spettekaksring runt gumpen sågs på måndagseftermiddagen guppa redlös omkring i vågorna strax sydväst om den skånska staden Malmö.
Man misstänker att den lilla ankan tröttnat på sin husses måttlösa frossande vid de dukade skåneborden och på egen hand gett sig av mot Danmark.
Polisen misstänker inget brott i sammanhanget, men uppger ändå att de under dagen hört en skånsk siren som man fann irrande omkring, insvept i ett badlakan in närheten av Malmös Kallbadhus.
Hon lär ha vrålat på en ökänd skånsk schlager.

Malmöpolisen har kontaktat Sjöräddningen, som dock avvaktar med ett ingripande.
Väderförhållanden i området uppges vara goda och badankor har tidigare lyckosam tagit sig sjövägen över till Danmark.
– Upprörande, säger skånska djurskyddsföreningens ordförande Albert Schwein till pressen, och menar att Sjöräddningens agerande visar på ett djupt badanksförakt.
Han framhåller att det enligt ögonvittnet, kapten Skeppohoj, verkar som om själva ringen var på väg att upplösas i det salta vattnet.
Lugnande besked kommer dock från den skånske spiddekauge-experter Gausapaug.
– Vi är inte oroliga, våra spiddekauger är gjorda för att klara både salt och blåst.
I själva verket är det ett mirakel att folk överhuvudtaget klarar att få i sig dem!

Vart badankans husse, herr Baddare själv, tagit vägen, var i skrivande stund oklart.

 

Följ utvecklingen i dramat hos
Anna-Lystig, som dessutom utlovat en sportlovsmatine framåt kvällen
Den misstänkta sirenen
Spaces egen räddande ängel, Hulda, som funnit ett och annat i cyber . . .
Ev finns även ledtrådar att få hos den gröne Svävaren, som för tillfället tycks ha problem med könsidentiteten
Hos herr Badare själv, tycks för tillfället inte  . . . .

Nepp, nu skall jag ut och se om jag kan få ihop lite mer stålar på krogen.
Återkommer senare.

// For Your Ears: Nina Simone – In the Dark //

Liten kyckling jag hacka vill

Glöggen kallar varför det idag serveras en rätt ur Minnenas Skafferi:

 

Och så insåg jag återigen varför jag så sällan äter kyckling. Det är inte det att jag inte gillar fågeln, den är hemskt gullig i levande tillstånd och med fjädrarna kvar. Smaken är det heller inget fel på, speciellt inte om någon annan lagat till den. Det är när jag själv skall göra det som det blir problem. Inte med kryddning och liknande finlir, utan hur sjuttsingen man får hela kycklingar att se ut som MAT!

Under långa perioder lever jag tryggt i förvissningen att det går alldeles utmärkt att överleva på mamma Scans köttbullar, köttfärssås, fiskpinnar och en och annan smörgås. När unge herr Son högljutt beklagar sig över den enformiga kosten alternera jag skickligt med tomatsoppa, sparris dito och rent av en burk fiskbullar i hummersås. Langar jag därtill fram min alldeles egna köttfärslimpa, frågar han med tillkämpad artighet om det möjligen inte finns några av mamma Scans trillade kvar. Nånstans ur minnets dunkla arkiv dyker rester av den beryktade kostcirkeln upp och nästa gång jag besöker mataffären spanar jag ivrigt efter variation i dieten. – Aha, djupfryst hel kyckling till extrapris! Kyckling har vi inte ätit på evigheter, det kanske vore nått som omväxling. Bäst att ta tre på en gång . . . Den som spar han har. Eftersom de ändå inte går att laga på en gång, stenhårda som de är, petar jag in dem i frysen. Där ligger de bra till jag, några månader senare, återupptäcker dem under isen sent en lördagskväll. Jag hackar fram en. – Så bra. Söndagsmiddagen räddad. Söndag vid lunch är det dags att ge sig på det nu tinade plastpaketet. Käckt dumdristigt sprättar jag upp höljet och – splafs – ut halkar det forna lilla livet med sin huvudlösa del före och med benen sedesamt ihopknipna. De små vingstumparna håller den förskräckt tryckta intill sin noppigt nakna kropp. Hjälp! Hur skall jag kunna sticka kniven i denna värnlösa lilla kropp?! – Tänk på barnen som svälter i Afrika, uppmanar jag mig själv, särar försiktigt på de små benen och petar ut de prydligt plastförpackade inälvorna, eller vad det nu är för något. Förtränger barnen i Afrika och slänger paketet i slaskkorgen. Blä! Jaha, och så var det nu det där med att hacka upp eländet i lagom delar, ben för sig, armar för sig och . . . Skär, skär, skär. Var tar benet slut, var börjar bröstet? Var finns allt det där aptitliga vita köttet som jag alltid lyckas roffa åt mig då styvmor serverar sina delikat anrättade kycklingar? Och hur mycket skinn har egentligen en liten kycklingstackare!? Kan snart inte se benet längre för drivorna av lös hud. Skär, skär, skär. Det krasar och slurpar och äntligen har jag fått av det ena benet och så det andra. Nu då? Vingarna? Vem vill ha dem? Finns ju knappt nått kött där inte. Fattar ta i den ena stumpen, drar ut för att se var jag skall lägga snittet – och blä! – den har hår kvar under armen! Skär, skär och skär. Stjärten åker av med ett zapp och ner i slasken. Och så efter mycket om och men har jag lyckats massakrera resten av kroppen till oigenkännlighet. Inte för att det liknar nått ur kokboken, men det liknar åtminstone inte längre en stackars död fågelunge. Eftersom jag nu även lyckats stycka sönder större delen av eftermiddagen, kvarstår bara att rafsa in smådelarna, gegga till lite kryddor och så snabbt in i ugnen. Och unge herr Son? Inte jublar han direkt över omväxlingen i dieten, men han har åtminstone vett på att komplimentera mig för den ovanligt lyckade upphackningen. – Är det verkligen du som delat den, frågar han och ser nästan ut som om han trodde att det var mamma Scan han har framför sig. I fortsättningen är det djupfrysta kycklingfiléer gäller. På extrapris.

DAGENS WANNABE-TOMTE:

Men nu får de väl änna ge sig! Kan stackars Poseidon ALDRIG få vara i fred!?

 

//For Your Ears: Rufus Thomas – Do the funky chicken//

Fredagskul med handtag

Nya dörrhandtag? Vad sägs om lysande sådana, designade av svensken Alexander Lervik.

Efter som inspirationen lyser med sin totala frånvaro,
bjuds idag på uppvärmd skåpmat.
Ja, se det var tider det . . .

Jag måste kissa, sa damen i sällskapet, just som bilen svängde in i det lilla västgötska samhället.
Barnet, som aldrig ville vara sämre, kom genast på att han minsann var hungrig.
– Jag vill ha korv, pep det från baksätet. Och en glass.
De goda vännerna med vilka barnet och hans moder färdades hade genast en lösning på problemet. Det lilla samhället ståtade nämligen med en alldeles egen samlingspunkt, Schächer Grill. Ägd av de bägge bröderna Schächer, som dessutom drev ortens fastighetsmäkleri.
– Jag tror de har en toalett där också, sa den manlige vännen och avgjorde saken genom att sätta foten på bromspedalen.

Ut tumlade barn och vuxna i en salig ”på väg-till-landet-äntligen-är-det-rast-röra”.
Och vilken grillkiosk! Inte bara fanns det en lucka för korv och hamburgare, det fanns ytterligare en för godis, glass och dricka.
Samt, upplyste den unga flickan i glassluckan, en toalett.
– Fast den är inte så värst trevlig, tillade hon med ett beklagande leende.
Damen, som vid det här laget småstudsade runt i någon slags bondsk reggae, klämde fram en svarsgrimasch och sa, att det gjorde minsann ingenting. Var bara snäll och peka ut riktningen.
Och medan resten av sällskapet vant formerade köer vid kiosk- respektive korvluckan, gav hon sig snabbt iväg dit fingret pekat.
Och hamnade rakt i en spelhåla.
– Pling, plong. Klonk, rassel och plonk.
Här var det samling runt flipperspelen. Mopedslynglarna från bygden hade fredagskul.
Men toaletten då. Var fanns den?
Studs, studs, dansade den kissenödiga tanten runt.
Dörr, dörr, men inget handtag, var vad hon fann.
Med en ännu mer ansträngd grimasch än tidigare, trängde hon sig förbi de glassköande barnen och väste in genom luckan:
– Vaaar är handtaget? Hur kommer man in på toaletten?!

Glassflickan, vars leende även det började dra åt det ansträngda hållet, började rota runt under luckdisken samtidigt som hon ursäktade sig med den eviga sanningen ”jag är ny här”.
– Det skall finnas ett handtag här någonstans. Tror jag.
– Är du säker på att det inte sitter i dörren?
Ytterligare en stepprunda genom flipperhålan övertygade damen om att det inte bara saknades handtag i toalettens dörr, det saknades handtag i hålans övriga tre dörrar också.
Nästa luckbesök resulterade i en vidarebefordran av ärendet. Fråga i  nästan lucka. I korvluckan.
– Jag är ny här. Men det skall visst finnas ett handtag där inne vid glassen.

Vid det här laget var mamman inte bara kissenödig, hon var ilsk också.
Här skall sjuttsingen inte köpas vare sig glass eller korv i en kiosk som inte har handtag i toalettdörren!
Ha! Försök att slita en glassugen åttaåring från en glasskö!
Damens ilskna uppsyn hade nu fått korvflickan att ropa efter herr Schächer själv. Och fram ur de bakre regionerna lunkade herr Schächer, muttrandes nått som lät misstänkt likt att han var ny där.
– Det skall ligga ett handtag här någonstans. Förresten är det inte min toalett, det är min brors. Det är han som har glasskiosken.
Vad damen i sin tur muttrade är bäst ohört.
Enstaka ord som ”lurkar”, ”spel och dobbel” samt ”fredagskväll på landet” nådde dock den manliga vännen, som fann det för gott att snabbt samla ihop det nu ihärdigt glassätande sällskapet.
– Hon brukar inte vara sån här, ropade han ursäktande i riktning mot kiosken.
– Det går över när vi hittat en buske.

Med en rivstart försvann bilen ut ur det lilla västgötska samhället.
Kvar, i dörren till flipperhålan stod bygdens mopedslynglar med segervissa flin på läpparna.
Tänk så kul man kan ha med ett vanligt dörrhandtag.
Och stadsbor, en fredagskväll på landet.

 

         

 

På kylskåpet idag:

vart det visst fullt med magneter.
Hon är allt lite svårbestämd, den där Qilin. Man vet ju aldrig vad hon skall välja att bjuda på för kunskap när man kikar in hos henne!
Första förslaget vart hennes europeiska kusin, enhörningen.

Så till slut blev det en magnet att växla om med den madamen redan har på kylskåpet.
Den där med texten  "Make yourself at home, clean my kitchen" 

Oj, oj! Nu tycker hon allt att jag vart bra tjatig igen!!

//For Your Ears: Hank Williams – Honky Tonkin’ //