"I’m back in town"
Som så ofta snurrar en gammal halvglömd låt igång inne i hjärnkontoret. Den här gången är det Melanies lite trotsigt sorgsna röst som inne i huvudet ackompanjerar raderna som trillar över mina läppar.
"Didn’t they tell you that I’m back in town?
You don’t look so happy, don’t jump up and down on my toes . . "
Som så ofta snurrar en gammal halvglömd låt igång inne i hjärnkontoret. Den här gången är det Melanies lite trotsigt sorgsna röst som inne i huvudet ackompanjerar raderna som trillar över mina läppar.
"Didn’t they tell you that I’m back in town?
You don’t look so happy, don’t jump up and down on my toes . . "
Själv kände jag mig dock ganska glad när jag väl parkerat pizzaräsern och i godan ro lufsade upp för backen till port nummer 6.
Ah, ljummen stadsluft mellan uppvärmda stenhus. Smekfullt förlåtande belysning som förvandlar gatan till en filmkuliss.
Det är annat än nattfuktig grönska och becksvart mörker det!
Nåja, nu skall jag inte gå årstiderna i förväg, särskilt kolsvart är det ju inte om nätterna ännu. Men det blir. Och det ganska snart.
I vart fall så kom jag snabbt ihåg varför jag egentligen hellre bor i stan än på landet. Till vardags i vart fall.
Mitt i stan helst då, där det är nära till allt. Där du kan komma på mitt i natten att cigaretterna är slut och lätt som en plätt cykla iväg nått kvarter eller två och köpa ett nytt paket. Om du nu inte orkar gå.
Där det inte är ett helt företag att nappa på en plötslig invit att hänga med ut på en öl. Ligger ju fullt av krogar alldeles runt hörnet. Och sen är det bara att rulla hem.
Mitt i stan där allt finns på gångavstånd, så även om du sällan har ärende hit eller dit så vet du att du lätt skulle kunna ha det. Fall du ville.
Villeri villera, villeralla ville ja.
Och bredband! Vilken lyx att sidorna bara ploppar upp och inte står och stampar i all evighet. Släng dig i väggen ditt gamla urtidsmodem.
(Nej, snälla gör inte det! Behöver dig när jag kommer ut till skogen igen.)
Konstigt är det i vilket fall som helst; när jag är ute i skogen så är det svårt att åka därifrån. När jag är i stan kan jag i och för sig längta till landet, men oj vad svårt det är att komma härifrån.
Ah, ljummen stadsluft mellan uppvärmda stenhus. Smekfullt förlåtande belysning som förvandlar gatan till en filmkuliss.
Det är annat än nattfuktig grönska och becksvart mörker det!
Nåja, nu skall jag inte gå årstiderna i förväg, särskilt kolsvart är det ju inte om nätterna ännu. Men det blir. Och det ganska snart.
I vart fall så kom jag snabbt ihåg varför jag egentligen hellre bor i stan än på landet. Till vardags i vart fall.
Mitt i stan helst då, där det är nära till allt. Där du kan komma på mitt i natten att cigaretterna är slut och lätt som en plätt cykla iväg nått kvarter eller två och köpa ett nytt paket. Om du nu inte orkar gå.
Där det inte är ett helt företag att nappa på en plötslig invit att hänga med ut på en öl. Ligger ju fullt av krogar alldeles runt hörnet. Och sen är det bara att rulla hem.
Mitt i stan där allt finns på gångavstånd, så även om du sällan har ärende hit eller dit så vet du att du lätt skulle kunna ha det. Fall du ville.
Villeri villera, villeralla ville ja.
Och bredband! Vilken lyx att sidorna bara ploppar upp och inte står och stampar i all evighet. Släng dig i väggen ditt gamla urtidsmodem.
(Nej, snälla gör inte det! Behöver dig när jag kommer ut till skogen igen.)
Konstigt är det i vilket fall som helst; när jag är ute i skogen så är det svårt att åka därifrån. När jag är i stan kan jag i och för sig längta till landet, men oj vad svårt det är att komma härifrån.
Precis som jag tryckt in portkoden och skall knuffa upp dörren ser jag den. Jättemånen som kikar fram mellan stadsträden.
Och vips byts skivan ut till ett ylande:
Bluuuuue Moooon . . .
Vem var det nu som sjöng den?
Och vips byts skivan ut till ett ylande:
Bluuuuue Moooon . . .
Vem var det nu som sjöng den?
Svårt att hålla kameran still när varulvarna
stryker runt i mörkret!
Publicerat i Uncategorized
Aniaras Place 