Kategoriarkiv: Skuggliv

Och sen så . . .

De lyckades aldrig lösa fallet med Doretta Days tragiska öde.
Berget stängdes av några veckor för finkamning efter eventuella spår av – ja vad?. Det enda man fann var ett lätt kantstött rött äpple som tycktes ha rullat halvvägs ner för den branta uppfartsbacken.
Då berget återigen öppnades för besökare, vallfärdade Dorettas fans till platsen.
Några år senare gjorde den norsksvenske regissören Syne Villae en film som spekulerade i vad som egentligen hänt.
Filmen blev en kassasuccé.
Låten "If You Love Your Baby Make Goo Goo Eyes", som släppts månaderna efter Dorettas död, gick åter upp på hitlistorna och sålde super super platina.
Inkomsterna på försäljningen gick oavkortat till Dorettas enda kända släkting, Doris de Dodo.
Hon investerade pengarna i ett litet reseföretag som bland annat erbjuder chartrade bussresor till Yttre Mongoliet.
 
// No hit, but no shit: Bonnie ‘Prince’ Billy & Matt Sweeney – My Home Is The Sea // 

Nattfågelns återkomst


Lite trött efter all framgång.

Morgonen efter skivbolagsfesten vaknade Doretta Day med ett osedvanligt stort huvud och en stickande känsla strax under vänster mungipa.
Utan att tänka sig för slängde hon benen över kanten, reste sig och föll med ett stön raklång tillbaks över sängen. Fälld av huvudets oväntade tyngd.
Någon timma senare, då hon åter lyckats komma på fötter och nått fram till badrumsspegeln, kunde hon med en grimasch konstatera att böldpesten slagit till.
Platinaförsäljning och framgångar i nöjesbranschen har sitt pris.
Tre koppar starkt kaffe och några duttar munsårssalva därpå bestämde sig Doretta för att ta en uppfriskande tur upp på det lilla pittoreska berget strax intill.
Visserligen hade det redan börjat mörkna något men frisk luft är ändå frisk luft.
På väg ut snappade hon åt sig ett skinande rött äpple från fruktskålen och stoppade i fickan.
Man vet aldrig när hungern slår till.

 

*  *  *


Kan svarta hjärtan glöda sig röda?

Nattfågelns vingslag blev allt tyngre där hon flög genom natt och genom dag.
Långt under sig såg hon världen breda ut sig, mörkt, platt och förunderligt stilla.
Det stulna svarta hjärtat pulserade fortfarande svagt men ihärdigt där det låg tryckt mot hennes dunigt mjuka bröst.
Ibland kändes det rent av som det började slå i takt med hennes eget.
Lite fort, lite oroligt, lite upprymt – så som fåglars hjärtan slår.

I början hade den svartes hjärtskärande ursinnesvrål jagat ifatt henne i de sönderrivna skyarna. Så efterhand tystnade skriken och hon greps av tvivel.
Var hon kanske helt fel ute?
Vem trodde hon egentligen att hon var?
En förklädd liten gråtrast som misstagits för en mytisk skön och bevingad nattvarelse.
Vad kunde hon väl ha att ge en svärta?
Och tänk om det redan började bli för sent att ens försöka?
Oron växte till smärta, la sig runt hennes hjärta och kramade till. Hon slöt sina ögon och en stor glittrande droppe föll ljudlöst ner genom natten.
Och de säger att fåglar inte gråter.


Redemption

Det finns de som säger att svärtor inte har hjärtan.
Professor Amorfos visste bättre.
Visserligen hade han själv aldrig blivit anförtrodd något att reparera, men han hade läst om det i någon av sina dammiga tjocka böcker.
Om han nu bara kunde komma ihåg i vilken.
I själva verket började han bli mer och mer övertygad om att det faktiskt inte fanns någonting han kunde göra. Hur många av sina fina skinande verktyg han än använde.
Plötsligt greps professor Amorfos av en obetvinglig lust att byta vistelseort.
Han rafsade ner ett ombyte kläder samt instrumenten i sin stora bruna läderväska och köpte en restresa till Yttre Mongoliet.
 

I samma stund hejdade sig nattfågeln i flykten. Hon hade insett vad hon måste göra.
Tillbaka, nu, genast.
Tillbaka till berget, till den mörke där han satt med sitt uppfläkta bröst och stirrade med oseende ögon upp mot natthimlen.
Och hon såg honom. I all hans smärtsamma svärta och skyddande farlighet.
Hon såg honom och åter tårades hennes ögon.
Försiktigt lyfte hon hans svarta hjärta tillbaka in i det gapande hålet och slöt såret med en varsam smekning.
Hon kröp ihop mot hans nakna bröst, darrade till av kylan som slog emot henne och viskade:
– Du måste laga dig själv.
– Men om du vill och jag kan, så hjälper jag dig.  

// Och samtidigt hördes på radion: Tom Waits – Young at Heart //
 //De som vred över till den andra stationen kunde dock lyssna till: Bonnie "Prince" Billy –
What Are You //

en un futuro cercano ?

åh . . .

// For comfort: Guns N’ Roses – Patience //

Hearts lost

Eld i hjärtat, hjärta i elden.
Nattfågeln svingade sig upp och steg likt svart rök mot den kyligt skinande månhalvan som flämtade fram bak de förbijagande skyarna. Med klorna krampaktigt knutna om det svagt bultande hjärta hon just slitit ur den svartes bröst, skrek hon rasande ut sin förvirring.
Hur vågade han! Den dåren!
Stjäla hennes hjärta. Skära ut det med sin lilla vassa kniv!
Efter att ha kallat på henne, lockat henne och fått henne att tro att det kanske fanns något mer än den planlösa flykt hon fördrev sina nätter med.
Att kanske hon, kanske han, kanske tillsammans  . . .  åååååh!
Så hade hon fällt sina skyddande fjädrar och gått honom till mötes, bara för att strax åter finna sig fångad i sin fjäderskrud
Hjärtlös, bortslängd, låg hennes mänsklighet kvar uppe på bergets topp.
Åååååh!
Våga? Hur kunde han INTE våga?
Han ville, ville inte, levde, levde inte.
Eller var det hon själv? Som inte vågade vilja leva.
Åååååh!

Känslorna böljade genom hennes själ och slet den i stycken.
Skratt, gråt, hopp och tvivel. Förvirring, oro och ren och skär galenskap.
Hon skrek och skrek, tills bara kraxande återstod.
Långsamt spred sig värmen från det lilla svarta hjärtats bultande in i hennes klor, grep efter hennes eget hastigt pickande fågelhjärta och hon visste vad hon måste göra.
Kunde han inte själv, skulle hon göra det åt honom.

 

Professor Amorfos studerade eftertänksamt de välputsade instrumenten som låg på ekbordet framför honom.
Den långa smala pincetten. Den lätt böjda tången med sina räfflade gripytor.
Hans knotiga hand smekte varsamt de verktyg med vilka han genom åren så framgångsrikt helat nästan alla de pumporgan som lämnats in för reparation och underhåll i hans från vardagen undangömda lilla verkstad.
Den dubbeländande kyretten eller den rakbladsvassa skalpellen, ett säkert kort när inget annat hjälpte.
En djup suck trängde över hans smala bleka läppar. Plötsligt obehagligt rådlös lyfte han handen från bordet och körde fingrarna genom sitt spretiga gammelmansskägg.
Det här var ett fall som krävde alldeles speciella åtgärder. Kanske rent av över hans förmåga.
Det här var ett svart hjärta. Ett dött hjärta, ett hjärta som tills nyligen inte ens vetat att det kunde slå.
Ett hjärta som inte ens . . .
Och det var på väg, han kunde i sitt inre redan känna hur luften sattes i virvlar av nattfågelns tunga vingrörelser.

Tidigare samma höst hade den tidigare tämligen okända musikalartisten Doretta Day haft stora framgångar med sin cover på den gamla valsen ”Somebody has my Heart”.
För sent på året för en folkparksturné hade hennes manager istället lyckats ordna ett antal framträdanden i det ständigt lika schlagersugna Tyskland. Satsningen blev en succé och den tyskspråkiga utgåvan av skivan, ”Ein gewisser hat mein Hertz irgendwo versteckt”, sålde snabbt platina.
Nu, några månader senare, låg de raskt inspelade uppföljarna, ”Thou hast a heart I know” och ”My Heart loves You too”, och väntade på att börja distribueras till skivbutikerna.
Lilla Doretta Day kunde inte ha varit gladare.

 
*  *  * 
 
För den för tillfället fullständigt hjärtlöse Svärtan, skorrade Doretta Days kvitter aningen hånfullt, rent av falskt.
Åter vid medvetande efter nattfågelns oväntade attack låg han på rygg och stirrade upp mot den bleka månhalvan som flinade halvdant åt honom.
Det här hade han inte gjort särskilt bra.
Hade hans hjärta verkligen väckts till liv bara för att få vingar och flyga sin kos. Bokstavligen talat.
Hade han, genom först sin mytefiering, avvaktande försiktighet och sen snabba attack, tagit död på det han så hett börjat längta efter?
Kunde han förvänta sig att få utan att ge?
Han hade ju bara velat testa lite först. Skrapa en aning.
Nästan på skoj.
Dessutom tycktes han ha tappat bort sin kniv i det tumultartade mötet med nattfågeln.
Han undrade om hon tagit den också.
 

Hon flög och hon flög, genom dag och genom natt.
Lugnare nu, med hjälpen i sikte.
Klorna hade lossat sitt krampaktiga grepp om det lilla svarta hjärtat och hon tryckte det med en stadigt växande ömhet mot sitt duniga bröst.
Lugn, du bultande lilla svärthjärta, jag vet.
Jag skall hjälpa dig att slå i takt.
 

*  *  * 


Ibland visste de inte vilket berg de skulle välja.

 //Hörs: John Hiatt – Love’s not Where We Thought We Left It (Master Of Disaster 2005) //

Och nattfågeln landade

Två, fyra, sex.
Hon tog dem två åt gången. Ivrigt förväntansfull nu när hon väl bestämt sig.
Åtta, tio. Bara 121 kvar.
Kanske hade hon redan tappat räkningen, flåset förlorade hon redan efter det sjätte.
Ett steg i taget nu.
Upp, upp, upp. Likt en mal mot det förbrännande ljuset.
Det lös i borgen i natt.

De tunga vingarna klöv den krispigt kyliga luften.
Ljudlöst gled nattfågeln genom den mörka himlen, spanande efter det okända som natt efter natt väckt och kallat henne.
Vad, var och varför?
Hon visste inte. Hon ville inte veta. Hon måste få veta.

Långt därnere vilade staden inbäddad i nattens dämpande kappa och mumlade oroligt i sömnen. Drömbruset av dagens aktiviteter slet sig i tunna strimlor upp över taken och smekte lätt vid fågelns fjädrar.
Först hade hon spjärnat emot, stängt och låst sitt hjärta, pickat lite med fjädrarna, ruskat av sig de snärjande locktonerna, kastat sig upp och försökt flyga så långt från ljudet som möjligt.
Men det okända fortsatte att kalla henne, natt efter natt.
Och genom sina envist slutna ögonlock såg hon en svärta stiga från bergets topp. Vilsen i sin mörka smärta, frestande i sin malström av nyfikenhet och kvävd glädje.
Den bultade och vibrerade upp mot henne där hon rastlöst flög mot gryningen.
En längtan började växa i den lilla fågelns bröst  och allt eftersom nätterna övergick i dag, cirklade hon allt närmare och närmare.

121 trappsteg?
Den som kladdat dit siffran måste ha skojat!
Andfådd vilade kvinnan på stegen, grep om det smala räcket och ryckte till då metallens kyla snärtade till i fingrarna.
Vad höll hon egentligen på med?
Hade hon helt tappat all rest av rationellt tänkande?
Klättra ensam upp i mörkret till, ja till vadå?
Det okända, det svarta – det farliga.
Det okända, det inspirerande – det åtråvärda.
Dröm eller mardröm?
Hon visste inte, hur skulle hon kunna veta? Alla frågor hade lämnats obesvarade och nu var hon på väg, förförd av sin egen nyfikenhet.
Med en suck kastade hon en sista blick ner mot trappans fot. Där, vid sidan om, låg de likt en hög av svarta trasor. Hennes fjädrar, hennes vackra, mjuka skrud som burit henne genom så många, långa och ödsliga nätter.
– Du kan inte vinna något utan att offra något, viskade mörkret.
Det här sökandet måste hon göra utan skyddande förklädnad, naken.
Hon visste det, hade alltid vetat det och dessutom var det redan för sent att ångra sig.
Ett steg till och så ett till.
Snart uppe.

Hon undrade varför hon inte valt den andra vägen.

Epilog:

Han hade tagit den tredje vägen upp, genvägen.
Ville stå där i mörkret och vänta, utvilad och beredd att agera om så krävdes.
Ja, han hade lockat, ropat, bultat och pockat, men nu när det höll på att hända var han inte längre säker på vad han ville.
Eller jo, det var han. Han visste vad han ville ha och om det inte var vad han ville, skulle han göra processen kort.
Han stoppade ner handen i fickan och slöt fingrarna runt knivskaftet.
Snitt, snitt – ett hjärta går snabbt och lätt att skära ur ett dåraktigt skälvande bröst.

  

De fann hennes kropp morgonen därpå.

//  Under tiden: Nick Cave and the Bad Seeds – Into my arms (The Boatman’s Call, 1997) //

I flykten fångad


Le corbeau” , Edouard Manet

Pekoral II
Hör nattfågelns skri, det skär genom natten
Hör vingarnas slag, tunna likt vatten
Så högt och så fjär, men ändå nästan här

Se nattfågelns flykt över ljusen och taken
Se nattfågelns flykt, du som i mörkret är vaken
så lekfull och fri, som även du kunde bli.

Känn nattfågelns själ treva i din smärta
Känn nattfågelns klo riva hål i ditt hjärta
ett smärtsamt snitt och sen är du kvitt
var tungsint och förlamande svärta.

Knack knack!


And on the subject of evil Bugs


Från "Faboulous Furry Freak Brothers", Gilbert Shelton

Use DDT !

// Toner: Beatles – Blackbird  //

Zu dem Schwartze

Det var så hemskt i den mörka natt . . .
och inte har jag hämtat mig än!

På darrande ben och med ögon i nacken,
irrade dodon morskt nedför backen.
Ut i det till vardags så kända
där nu nått ”strange” skulle hända
Treva, treva försiktigt
och se, där fanns mycket riktigt
ett litet paket, och inuti det
en . . .

Och nej, jag har inte använt dem än

Feeding the Horror


Mustig Kal-ops på högrev kryddad med inslag av havets frukter.


Panerade Ada-ringar med piffig allkryddssås.

Halstrad sommarfilé med stänk av tabasco.

Mixade rotfrukter med rårivna snöchampinjoner.
 
Inget som lockar?
Fråga efter husets a la Carte!
// Musik till maten: Freddie Wadling – Farlig liten jävul //

Dodon som blev en Affe

Berövad stora delar av fjäderdräkten står jag nu naken på torget och ser dum ut.
Ej längre en fågel utan en apa. Känd av de okända.
Doris der Affe Dodo.
Ej att förväxla med den i Tyskland så älskade kaloribomben, Doris der Affestrudel.
Bei mir bist du schön.
Nyfiken i en strut skulle man också kunna säga om somliga.
Och den där Elvis, honom kanske man skulle ta och hänga i granen istället.
 
 
// Music in the Night: Lou Reed – Goodnight Ladies //

Big B*js



D de Dodo ryggar tillbaka och börjar rugga.
Nafsad i r*ven
fjäder bland löven.
Skrämselhicka!