Time to fly – again

 
Efter en "intressant" cocktail är det dags attt återgå till att försöka finna nåt drickbart öl.

”Time is a gift, that’s why they call it the present.”

Tiden rinner som ljummet vatten mellan fingrarna. Knyter näven men kan inte hålla kvar en enda minut, sekund. Inte fysisk, men kanske i minnet. Fast det vete fåglarna, verkar ju vara hål i det nuförtiden.
Dryga dygnet kvar sen är det dags för en nu lång, seg rökavänjningsomgång.
Tillbaks till alla vardagsmåsten och det ihärdigt påbyggda dåliga samvetet. Inte minst allt det där gruvarbetet jag skulle gjort på distans. Tjoflöjt.
Yr runt som en köpgalen Krösus för att hitta det där extremvulgära amerikanska. Lyckas dåligt.
Aningen hittar jag fel ställen eller så är den något dystra förklaringen att vi helt enkelt hunnit ikapp därhemma. Har inte hunnit undersöka så noga.
Mycket annat jag inte hunnit undersöka heller.
Får väl fundera mer när jag kommit hem.
Fick satsa på maten, butterscotch, maple syrup, Jello i läbbiga färger och svart tårtdekorationsklet etc. Aj, har glömt jornötssmöret ju!

Blir lite hattefnattigt med saker och ting just nu. Skrev det här redan torsdag natt, nu är det fredag kväll och det är mindre än ett dygn kvar. Om en stund skall vi ut och härja en liten sväng. Good timing, kallas sånt. Fast lillebrodern har inte haft tid riktigt tidigare.
Men, då vi alla numera är ganska medelålders och förståndiga . . . . hm . . . så blir det väl inte så blött. Eller sent, eller nåt.
Får väl se.
I vilket fall som helst skall jag nu tillbringa lite mer tid med familjen och inte sitta här vid datorn och vara osocial.
See you guys later, I hope.
=)

(Ok, så borde ha varit en bild eller nått här också, fast det krånglar så med spaces för mig nu för tiden. Lite fler bilder och tankar hittar den intresserade HÄR. Eller tja, nåt – som den numera så mystiskt uppslukade Badaren brukade säga. )
Uppdatering: La till bilder nu lite senare. 😉

En kväll på stan, med lillbrorsan & co.

Annons

Vatten under bron

Hon säger att jag är välkommen att följa med, Jag antar att det betyder att hon vill att jag ska, så jag gör det.
Besöket tar inte alltför lång tid, rutinerna är redan väl inarbetade.
Snart åker jag härifrån igen, innan det riktigt jobbiga börjar.
Det blir väl som jag aldrig varit här, tog ju för fan närmare 24 år att återvända. Hur många skall det ta nästa gång? Hur många till ska ha hunnit försvinna?
Jag skäms.
Yngsta lillsyrran här var nio år förra gången, nu trettiotvå. Äldre än jag var då.
Svisch – där försvann ett halvt liv.
En dag och en kväll för att ta igen åren som saknas? Hm, kanske inte – men en början.
Eventuellt. Om jag får tummen ur lite snabbare den här gången, vill säga. Och om hon befinner sig på ”rätt” kust, eller om jag täcker in både öst och väst.

Med de andra vart det lite mer tid och var därtill inte lika länge sedan.
Tja, utom han som var fjorton år senast då och så han som jag bara flög över.
Vinkade i vart fall, mental. Då vi hade New York under oss, till vänster.
De andra då, de som hann försvinna?
Inte mycket att göra åt. Nu.
Lärdomen att dra är väl att uppmuntra Unge Herr Son att fortsätt flaxa över Atlanten.
Fast just nu känns det mest lite knäppt att vi båda är i Amerika, jag uppe i norr nord och han långt nere i södra syd.
Läggdags kanske?
Måste komma ihåg att plåta ilskna granntantens påskdekorerade trädgård i morgon!

Square driving

Riding along in my "Oldsmobile".
Trött på byns magra utbud smiter jag iväg en sväng i moderskapets bil.
Hm tja, fast först tillbringar jag ett antal långa minuter med att treva runt sätet efter nånslags växelspak. Jösses!
Ja, alltså jag vet att det är automatväxel som gäller, men det måste väl i vart fall finnas nån slags mojäng att byta läge med. Från P till D eller vad det nu kan vara. Och backa måste jag ju också.
Ah, vid ratten?
Ops, det var blinka, blinka det.
Grrrr!
Precis som jag är på väg att rusa tillbaks in och erkänna min handfallenhet hittar jag spaken och så brrrrrrrmmmm, bär det iväg.
Flyter på ganska bra ju! Stort är schabraket men betydligt mindre än den där bruna ”Plymouth station wagon” modell tidigt 70-nånting vi luffade landet runt i vid slutet av nämnda årtionde.
Den som jag senare, som vikarierande lärare, gjorde misstaget att påstå vara, inte bara 12 cylindrad (vilket var sant) utan därtill en rak dylik.
De små blivande mekanikerna vred sig av skratt.

But so what? Ute på äventyr nu ju.
300 meter uppför vägen börjar problemen, ett rödljus. Och en bil bakom mig. Hur var det nu, fick man svänga höger på rött här i New York state?
Håller gubben bakom på att få spatt för att jag står och väntar på grönt?
Skall jag chansa och köra? Men om man INTE får det då, gills mitt svenska körkort? Borde jag fixat ett sånt där internationellt larv? Ja, fall jag åker dit?
Tar det säkra före det osäkra och väntar på grön signal.
Gubben bakom kör om en bit nerför vägen.
Och?
Vågar ju fasiken inte ligga mer än en fem miles över hastighetsbegärnsningen. Var ju det där med körkortet.

Snyggt parkerat!

Ja, ja, jag kör och kör och snart är jag framme i grannsamhället dit jag tänkt mig.
Det är en liten universitetshåla som åtminstone lär ha en liten ”main street” med ett något mer varierat utbud än hemmahålan.
Och se där, en skylt med ett P på, bara att svänga in runt hörnet och yes, där hittade jag en plats att stå på.
I’m so f*cking gooood!

Upp och ner för huvudgatan.

Så vandrar jag Main Street ner och sen upp.
Nånstans i mitten
hittar jag ”Java Junction”, killen bak disken för en lätt animerad
diskussion med några av gästerna om Jobs versus Gates. Är på vippen att
lägga mig i, men avstår.
Cappuccinon är så där.
Flummar iväg in i
gamla serietidningsaffären, begagnade skivditon, tatuerings- och
piercingbutiken (de har ”vanliga” örhängen också) för att slutligen
flippa ut i billiga prylaffären. Lite amerikanska örnar, plingande
älgar och några flamingos är ju aldrig fel.
En snabbis in i
bokaffären – nej, de får inte in Anna Gavaldas ”Hunting and Gathering”
i pocket förrän i början av april – och det är hög tid att brumma hemåt
igen.
Svänger höger, höger, höger och så en sista gång höger in på
uppfarten. En fullbordad fyrkant. Inte en vänstersväng på hela färden.
Inte undra på att de är lite vridna här i landet!
Ja, rent politiskt alltså.

Moster är orolig för att jag inte skall hitta och fyller i resvägen med gult.

På natten börjar det snöa igen.

PS Den som minns mina tidigare möten med möss i de svenska skogarna – och inte minst i MIN SÄNG – finner en amerikansk fortsättning HÄR. DS

Flowers für Alle

En liten blåing tittar blygt upp ur det gröna nånting.

Ok, so the Dodo might be over the Ocean – det hindrar henne inte från att anta den smöriga utmaning som det globala IT-företaget TRANSMADE WEBBLOGGS Inc. nyligen kastat fram genom sitt sötsliskiga filtrerande av herr Svärtans tidigare så fräscht tankeväckande och mörka epistlar.
Vad gäller den stackars svarte själv, så tycks han numera transformerad till en riktig herr . . . usch, tvekar att säga det än mindre skriva det, nån annan färg eller nått. Kolla själva.
Så nu är det mer blommor åt folket som gäller! Fler änglar åt hemmafruarna i Trosa!
Und so weiter.
Men som sagt, de Dodo är inte den som är den utan begav sig självklart snabbt ut i den amerikanske vårvintern för att föreviga lite vårgrönska.
Och se det fanns det faktiskt ett och annat spår av. Från sibiriska minus 13 ena vecka till medelhavska +13 andra veckan (ja, vi snackar Celcius här), inte att undra på att det spritter i lökarna!

Med sann patriotisk kämparglöd tränger sig de små amerikanerna upp genom snöresterna och sprider rättfärdiga frihetsideal och demokrati över hela trädgården.
Ack ja, ack ja, det vattnar sig i ögonvrpn.

En bit uppför gatan mötte dock en syn som fick det att tåras ordentligt i ögonen!
Släng er i väggen små snödroppar, miniblåingar och krokusar och vad annat bjäfs där är – HÄR kan vi snacka om blommande vår!
Penséer en masse mitt i mars! Uppvuxna, utslagna och hela baletten efter blott en vecka efter sibiriska snöoväder!
Wow!
Suck . . .
En närmare titt på de små underverken (så nära man nu vågar när folk har skjutvapnen laddade och klara i garderoben eller var de nu har dem) avslöjade förstås den så surt smakande sanningen:
Grannens penséer är av PLAST!!!!

Och bara för det så passade jag på att plåta delar av grannens övriga lilla trädgårdsutsmyckning.
Super duper ju!
Tyvärr vart det bara ett litet snapshot i förbifarten, vågade inte annat – hade redan haft en liten sammandrabbning med ägaren till huset.
Feg Dodo, med andra ord

För övrigt har det nu börjat snöa igen . . .

Arriving in Siberia

– I only collect papers with my left hand, the right hand I use for my gun.
Tjejen som sitter och samlar in tulldeklarationspapper i ena fållan är ett pucko. Fast det säger jag inte till henne. I själva verket är jag fortfarande glad och lättad över att passkontrollen i Washington flöt på såpass smidigt. Flera timmar tog det för sonen i New York i somras. Här gick det fort som attan, trots att jag fick bakläxa för att jag glömt fylla i baksidan av lappen.
Ops, hur kunde jag missa det? Ursäkta så hemskt mycket.
Inte ett smil på passgubbens läppar och längst bak i kön hamnade jag på nytt, men eftersom den var så kort så . . . Den för amerikanerna själva var betydligt längre och segare. Nåt att minnas nästa gång jag får för mig att det kanske vore bra med ett litet amerikanskt pass i alla fall.

Vid bagagebandet stöter jag på nytt ihop med Floridaresenären. Hon skrattar fortfarande glatt och tycker allt är ett enda stort äventyr.
Igenom nålsögat kom hon, trots att hon bara hade telefonnummer och ingen adress till sin amerikanske pojkvän.
Våra upphämtade väskor tas ifrån och försvinner in i ett par jättelika röntgenmaskiner. Men hallå??!
Sen är det dags att ta av sig skorna, muddras – av med koftan! – och oj, där åkte Floridatjejens tändare också.
Min såg de inte och dessutom hade jag köpt en ask tändstickor, fall i fall. Om man nu fick ha det. Hm.
Ingen tid att förlora, nu gäller det att hitta ett rökrum innan det blir för sent. En och en halv timme mellan planen, borde räcka gott och väl. Fast i Frankfurt krävdes det specialförflyttning med expertishjälp för att hinna på en timma. Äh, let’s give it a try!
I rökrummet är det rökigt. Och minst lika trist och aningen patetiskt som i dylika rum på andra ställen. Stämningen stiger dock en aning då ett gäng non-us travellers börjar jämföra sina erfarenheter av tändarkonfiskeringar. Inte ett ord om tändarförbud på de två tidigare flygen men nu, inför amerikanskt inrikesflyg är det tydligen aja baja.
Dock tycks ungefär en av tre ha klarat sig igenom med tändare.

Vara hur det vara vill med amerikansk tändarkontroll, nu är det hög tid att vinka hejdå till Floridatjejen och leta rätt på gaten till nästa flyg.
Och ser man på, där är det och så en liten ”shuttle” och sen vääääääänta. Var visst ute i lite väl god tid, kunde gott ha rökt en cigg eller två till.
Dessutom slår sig en ”nånstans-från-fjärran” dam ner i fåtöljen bredvid mig där i väntrummet och sätter med högljudd energi igång att babbla i sin mobil. Personen i andra ändan kan inte ha fått en suck i vädret! Är tvungen att plugga igen mina öron med lite Tom Waits för att inte få spader.

Så är det bara 45 minuter kvar tills det är dags att möta delar av familjen. Efter ja, en himla massa år.
Här krävs nåt stärkande, en liten vodka kanske, men med vad?
Ljudet i kabinen är öronbedövande och flygvärdinnan hör inte ett skvatt av mitt försök att ta reda på vad hon har att spä med. Till slut pekar jag helt enkelt på burken hon just öppnat och hällt ur till grannen på andra sidan gången. Ser ut som om det skulle kunna vara nått limeaktig bubbel.
Det är äpplejuice, inte helt lyckat som vodkavirke. Rena rama blä faktiskt, men jag står mitt kast, dricker och lider i tysthet.

Pilotens rapporterande från cockpit får mig att lida än mer:
– It’s pretty cold out there. Eight degrees. Säger han apropå att vi nu närmar oss Rochester, NY.
Och hur kallt är det då? Hur var det, 30 grader i Washington tidigare ikväll, uppgavs vara detsamma som minus en grad Celsius.
– Minus tretton, säger bror min en stund senare. Efter att snabbt ha konsulterat handdatorn.
Nästan som hemma då, med andra ord.
Eller?

PS
Jakten på drickbart kaffe pågår för tillfället på annan ort.
Den nyfikne hittar adressen HÄR.
Sorry about that, men snurrar visst till det lite för tillfället.
Det var det där med här och där etc.

Om konsten att överleva i en flygplansstol

En, två, tre, fyra, fem. I timmar sitter jag och trängs. Rör mig sakta och kalkylerat, med armbågarna tätt inryckta intill sidorna, för att inte stöta till mina grannar.
Rotar och gräver i väskan under stolen utan att knuffa till det lilla bordet med sin Sprite och Pretzelpåse. (Vad är det med tyskarna och pretzels egentligen!?) Flankerad av en välvuxen amerikansk drasut på ena sidan och en övervuxen äldre tysk på andra sidan, gäller det att manövrera på millimetrarna. Får upp pennan och börjar fylla i emmigrations- och tullpapprena.
Unge amerikanen gör sitt bästa han med, sina åtskilliga decimetrar och bamsefötter till trots.
Herr Deutsch öppnar å sin sida med att sprätta iväg plastpåsen till hörlurarna i MIN tidningshållare. Tre minus på direkten!
Dessutom springer han hela tiden fram och tillbaka till någon odefinierad plats i planet. Varje gång jag tänker att, yes, nu försvann han – nu blir det bättre med plats – så dyker han upp och knôr sig ner på nytt.
Även unge herr Drasut tror till slut att fältet är fritt och byter plats när hans egen tv-skärm inte funkar. Düsken tar det med fattning då han återkommer och slår sig ner på min andra sida. Han tänkte visst ändå inte kolla på film.
Tror för övrigt att det är Frau Düsk han hälsar på mellan varven. Hon verkar sitta några rader längre bak och ha flera platser för sig själv. Herr Düsk får sitta bredvid när de äter, annars får han trängas med oss andra.
Hm . . .

Tillknäppta damen längst ut, bortom unge herr Drasut, har underhandsförhandlat med flygfolket och försvinner framåt i planet. Behövde en hel rad för sig själv, eller nåt. Aj fasiken, missade nåt där!
Maten är på gång, düsken försvinner till frun.
Mannen med lilla kalotten längst ut, bortom düskens för tillfället tomma plats, får även han ett erbjudande. Hans unga familj sitter på andra sidan gången i tvåsitsraden och de får nu förenas i en rad längre fram. Innan han försvinner gestikulerar han till mig att det är fritt fram att breda ut sig.
Hm, men hur gör jag det smartast då? Sitter ju i mitten. Den vandrande düskens plats kan jag ju inte ta och drasuten på min högersida verkar inte ha fattat att han kan flytta ut ett snäpp. Sitter som fastlimad och försöker att göra sig liten.
Svårflörtad är han också, erbjöd honom tidningen jag lyckades roffa åt mig strax innan vi lyfte – sista på engelska och allt – men inte tinade han upp nåt värst för det.
Till slut har vi dock kommit så långt att jag får hans glass och han tar emot en läkerol.

Tjoigare blir det när jag till slut reser mig för att ta en liten flygplanspromenad. På väg bakåt får jag syn på damen från Frankfurt-upploppet. Hon studsar upp och hakar på. Längst bak luktar det kaffe och jag lyckas tigga till oss varsin kopp.
Långt därnere glider New York förbi i natten.
Men så sitt still er tokdjävlar! Ni kan inte alla rusa över och glo ut genom fönstren på vänster sida. Planet kan tippa!
Floridadamen är röksugen som fan. Hann ju inte röka i Frankfurt. Ger henne en rad nikotintuggummin och tar ett själv.
Jösses, det smakade lika apa som jag minns från förra långresan.
Och hjälp, kan inte andas ju!
– Som att tugga i sig en cigarett, konstaterar Floridadamen och skrattar lika glatt som tidigare.
Vid det här laget har herr Düsk, som för övrigt visar sig vara italienare (ok, så jag förutsatte tysk, för han förstod inte engelska och reagerade åtminstone på mitt lilla tyskafösök) också börjat promenera runt i planet ordentligt. Han stannar till och vi kör en omgång blandspråk, ihoprörd av aningen spanska, lite tyska, en handfull portugisiska kryddat med några väl varda italienska uttryck. De skall visst hälsa på fruns dotter och barnbarn.

Tillbaks i raden tinar unge herr Drasut upp en aning han med. Visar sig att jag tagit fel på hans nationalitet också. Eller tja, lite åtminstone. Ursprungligen från Serbien och på väg hem till Florida.
Ja, jag tyckte väl att det var svårt att placera hans dialekt.

Och så var det dags att gå ner i Washington.

Flyg lilla fluga, flyg

Jars of lingonsylt and sill tumble around in my oversized suitcase as I drag it to the cab.
– Airport, please!
On the way there I learn everything there is to know about vacations in Turkey, Thailand and a few other places I don’t care to remember. Where upon the driver proceeds to lectures me on the use of cell phones abroad and why there really ain’t no need to use computers or internet.
In sheer happiness of the prospect of soon being able to rest my ears for a bit, I tip the man way to generously.
Avoiding an energetic attack to plastify my already “supersafe” suitcase (how come they let street mongers into the hall?) I rapidly get caught by a soft-spoken airlady who gives me a royal “check in yourself” lesson.
Voi la, here I go through the Pearly Gate!
Och ja, mascara är ok, bara den läggs I den lilla plastpåsen. Tändare frågade de inte om.
Växla pengar, köpa cigg, tre snabba bloss I en bur och se där försvinner siste man genom gaten. Skynda, skynda.
Och se på tusan, bytte jag inte språk I rena farten också.

Göteborg – Frankfurt. Vänliga damer hälsar välkomna på tyska och byter snabbt till engelska då jag nappar åt mig en svensk kvällsblaska.
Äsch, och jag som gärna övat lite på aus, ausser und so weiter.
En liten macka med kaffe och juice senare går vi ner i Frankfurt.
Alla amerikaresenärer beordras att bege sig nånstans jag inte hör vart, fast det löser sig. En ung man i signalgul väst står och viftar med en skylt när vi sätter fot i flyghallen, bara att hänga med.
Och hänger som små remmar efter gör vi, jag och den andra tjejen som skall vidare. Ut genom baktrappan, ner i lilla flygplatsbilen, brum brum till nån annan korridor långtbortistanien, uppför rulltrappor, ner för trappor och tjo flöjt vad det går.
Lilla damen skall till Florida. En bra bit kortare än jag, som inte är superlång heller, får hon ta minst ett och ett halvt steg för varje jag tar. Jag får i min tur ta ett och halvt för varje vår långbente vägvisare kliver iväg med.
Fast den unga damen är glad ändå och skrattar andfått åt mina försök att snacka tyska med den långbente.
Hon skrattar inte lika mycket när hon lite senare fastnar i den extra säkerhetskontrollen som amerikaflyget kräver. Men hallå, räcker ju inte bara med telefonnummer till nån okänd boyfriend! CIA, FBI. Stasi och alla de andra vill ju veta exakt var alla utlänningar befinner sig.
Själv har jag, dutti idiot, både namn och adress och passar istället på att smita iväg för ett sista bloss.
Flygvärdarna lyckönskar mig till att ha hunnit med planet . . .

Puh, det var värst vilken lång historia det vart det här.
Fortsättning följer – typ.
För illustrationer, vänligen se fotoalbumet här bredvid.
Musiken då?
Börjar bli enformigt?
Hm, vi får se, klarar inte att byta just nu.

Until later,
Yours truly,
Doris

Gone West

My Bonnie is over the Ocean . . .
And so am I.
Framme, sovit, vaknat, ätit, promenerat nerför huvud- tillika enda gatan tillsammans med yngsta amerikanska lillsyrran, skottat snö och . . .
ja, återkommer med rapporter.
Började därtill köra "parallellt" häromdagen. Vet inte riktigt vad jag tänkte, öva upp min gamla rostiga engelska och så kanske. 
I vilket fall som hels, en del bla bla kommer att hamna där och inte här. Och tvärtom.
Adressen dit, finner den till äventyrs intresserade här på sidan nånstans.
Så, tills senare
BE GOOD!!!
=)

I tid och rum

Jag tror jag vill resa nu

 

// Dimridå: Bryan Ferry – Slave to Love //

 

Urgent message from Dodo Travels

// Väntemusik: Bob Dylan – Beyond the Horizon //