Kategoriarkiv: Resa

Lost in Transit bin ich noch Berliner

Enveten som en sibirisk ökenråtta klamrar jag mig fast vid den berlinska asfaltsdjungeln. Har ju för sjuttsingen plåtat och skrivit som en blådåre. Måste få ur mig skiten.
Intresserad?
HÄR hittar du senaste avsnittet i den oändliga berlinska dodoguiden.
Inte intresserad?
Häng kvar, får jag bara tagit mig själv lite i hampan så blir det snart ett nytt avsnitt i serien "Fullständigt meningslösa dodianska vardagstrivialiteter".
Eller nåt.
Snart.
Och snart kommer jag och hälsar på er.
Di di di di di . . .

Hallå där, Liebe Freunde!


Kanske inte såå fängslande, men ändock – tja, nånting.

Am Moment bin ich Berliner
och som Spaces bråkar både med min medhavda Mac och Firefox. så sker det hela på annan plats, nämligen HÄR.
Och ja, just DU får gärna klicka dig dit.

😉

Farväl Karl Johan, vi ses igen!


Unge herr Son irrar runt i Grands korridorer.
– The Shining!
– Fast mattan är blå istället för röd.
Syster nummer Två ger namn åt känslan i hotellets korridorer. Det irras hit, det irras dit.
Legendariskt hotell, men inte helt fräscht kanske i rummen längst in i labyrinten.
Unga fröken Kusin får inte upp sin dörr och hemsöker receptionen. Unge herr Son beklagar sig över den instängda luften. Fast vid närmare inspektion visar han sig ha både utsikt och trägolv istället för sunkmatta.
Till yngsta syster Yster med pojkvän, går det knappt att hitta.
Själv finner jag mitt rum bak en städvagn och ägnar mig åt att röra runt i den lilla baren. Vill ha in en ishink ju.
Bara det att varje lyft föremål registreras som konsumerat.
Shit pommes frites!
Rena rama Indiana Jones-upplägget. Du har 30 sekunder på dig att ställa tillbaka grejorna.
Dubbelvikt tvingas jag dra mig långt åt sidan när räkningen skall betalas.
– It is not a laughing matter!


Längst bort, längst in bak städvagnen, finns ocksåå ett rum. Det är mitt.
Och på väggen hänger "die Rote Schlange". En rysare för den som minns filmen.

 

Flygsprit kräver is, is kräver kyla. Fast att rumstera om i minibaren har komplikationer.
*  *  *
 

Fram och tillbaka längs Karl Johan.
Krogar med norskt hutlösa priser, turister och femtioelva 7Eleven med konkurrenten Deli-nånting som god tvåa.
Inte så värst spännande utbud och därtill en snopet kort paradgata, faktiskt.
Tiggare och halvsovande heroinister vid varannan lyktstolpe, gigantiska papperskorgar vid de andra. Det är snyggt och ganska så miserabelt.
Oljepengarna lär inte gå till social- eller missbruksvården.
Vi letar krogar på tvärgatorna och hittar en lätt galen dansk servitör på en fransk bistro. Ordningen är återställd.
Senare i hotellets skybar spelas slaskmusik.
Utsiktenkompenserar.

 

Om natten trummas det som variation till dagens dragspelande. I mörket till vänster sticker en av alla tiggarna fram sin kopp.
 

Fram och tillbaka längs Karl Johan, upp till slottet och ned och . . .


Från skybarens uteplats kan du känna dig ganska "von oben".
 
*  *  *
 
Klockorna i Radhuset spelar Grieg.
Lilla visaren på ena tornväggen pekar på fem och Bergakungens sal skräller mellan de murade väggarna. Först igenkännbart, sen i en mer utflippad variant.
Det spelas visst varje hel timme, från tidig morgon till midnatt. Olika stycken.
Lyckas inte höra fall de alla är av Grieg.
Fast nu googlade jag förstås fram svaret och grämer mig lite att jag inte gick och lyssnade lite mer.
 
*  *  *
 
Nere vid hamnen hörs en röst i fjärran.
Det är nåt operalikt.
Han står där varje kväll och sjunger.
 
*  *  *

Loppis på lekplatsen. Dammar runt i sanden en stund och glor på prylar. De roligaste är alldeles för stora att släpa hem.
Hittar en plastcowboy och blir uppraggad av en försäljarsnubbe med clowner på visitkortet.
Hänga med till Stockholm nästa helg?
Eller handlade det kanske egentligen om nån businessdeal?
Snubbens norska är för svår.
 

Drakbänk och musikinstrument. Unge herr Son funderar en stund på lilla dragspelet. Syrra nr Två på att slöjda en egen drakbänk. Kanske inte så svårt?
 

Ah, en sån härligt romantisk . . . Hm, men var?
  

Det bidde bara en cowboysare. Arg vart han sen när han bara fick pulverkaffe a la CocaColas "espresso"- maskin. De är inga höjdare på kaffe, norrmännen!
 
*  *  *
 

Sneda övergångsställen och
 
bilar som parkeras nos mot nos, rumpa mot rumpa.
Det finns saker som fascinerar i vårt kära grannland.
 

Och se där, sommarens storsäljare månne?
 
 
En alltmöjligt-man skulle inte vara så dumt att ha.
Undrar om jag kan ha honom i byrån också?
 

Till lunch bjuds på plockmat.
– Det där vita, vad är det? frågar unga syster Ysters pojkvän som just smakat och gillat
– Kanske mozarella, föreslår jag. För det ligger jämte den andra osten.
I min iver att göra som "romarna" lassar jag tallriken med lite av varje, även det okända vita. För säkerhets skull garderar jag med lite jordgubbssylt och hasselnötscreme.
– He, allt på en gång!
Lillasyster nr Två upplyser mig glatt om att fiskpudding kanske inte passar så bra ihop med just Nutella.
Petar undan det mjuka, vita gegget och koncentrerar mig på skinkan.
 
*  *  *
 

Frukost i
klassiska Grand Café, middag i dåtida rivalen Theatercaféen, som för kvällen är tämligen stillsamt. Vid helger går norrmännen på tur till hytten.
Som norra Europas sista kvarvarande Wienercaféet skryter man med sin kändis- och kulturpublik och platsen på New York Times lista över de tio mest populära caféerna i världen. Låter aningen illavarslande men atmosfären är förvånansvärt avslappnad och trivsam.
Maten är god till, med norska mått mätt, rimliga priser. Två fioler och ett piano bjuder på wienerstämning uppe från balkongen.
Servitören talar svenskanpassad norska med finländsk klang. När vi frågar slår han sig ner och berättar sitt livs historia. Nåja, yrkeslivshistoria.
Sen bär han mat in och tallrik ut, rättar till glas och har sig.
Går ut och röker med tjejen i rocken. Att hon är nästan två meter lång och har storlek 46 i skor, undgår mig totalt. Mina syrror skrattar åt mig och livet är allmänt behagligt.
När vi lämnar hittar de en gloria åt mig strax utanför.


Ibland är det svårt att hitta rätt dryck för bara glas.
 

– Titta där har du en ring du kan gå och ställa dig under och låtsas att det är en gloria!
 
*  *  *
 

En sista tur till Radhuset och de karvade asa-motiven. Yngsta syster Ysters pojkvän har inte hunnit se dem ännu och själv ser jag dem gärna gång på gång.
Sonen hittar en väska gömd bak hörnet.
Terroristvarning!
Sjukt ju.
Fast för säkerhets skull ber vi receptionen ringa snuten.
 
*  *  *
 

Inget Oslo-besök utan en tur med tricken upp till Frognerseteren.
Långsamt upp och med roligt stavad Kvick Lunch-reklam på var och varannan stolpe långs vägen.
Kanske en ledtråd till varför norrmännen är så hurtiga? Så kvicka.
Senaste flugan verkar annars vara att cykla utför branterna. Hållplats efter hållplats fylls vagnarna på med mountainbike-ägare av varierande ålder.
Själv linkar jag på för att komma i fatt de unga vid restaurangen med drakhuvud. En fika och sen iväg ner till stan igen, till centralen och hem.
Om lillebror Vigelands musei-mausoleum får jag berätta en annan gång.

Det skall cyklas nerför berget. Varför inte även upp, undrar jag . .
 

Och se där skymtar lite nationaldräkt också!
 

Kvicka norrmän springer hurtigt uppför fjället. Själv håller jag mig till tricken.
 
*  *  *
 

Bönderna till mjölktåget mot Göteborg ombedes stiga ombord. Train leaving soon, an rechste Seite.

Taking the milk train back home to Götet.
Ja, halleluja, det stannar vid varje station mellan Moss och Halden.
”To’et till Göteborg vill bli noet forsinket.”
Det också. Men sen rullar det in, bara till hälften förzinkar.
Apropå de numera så usla tågförbindelserna mellan städerna så skyller SJ:s upplysning det hela på norrmännen. De som sagt upp tidigare avtal etc.
30 mil och runt tre timmar med bil, tar med tåg uppåt fem till sex timmar. Ofta med byten därtill.
Våra forna unionsbröder vill väl att vi skall flyga mera, så deras olja går åt.
Fast det är ganska behagligt att tuffa fram lite långsamt genom det lite regndisiga landskapet. Och underhållning bjuds det också på. Stationsutroparen har full sjå att hålla rätt på språken:
– Next station is Rygge. Plattforme rechte Seite.
Och därmed är grunden lagd för nästa resa.
Coming soon, to a Computer near You!
=)
 

Långsamt tåg, men med norsk extra komfort. Och blaskekaffet var gratis! 
 
PS. Vill du se ÄNNU fler bilder (ja, ja, jag vet – löpte amok ju) så finns de i albumet här bredvid. DS
 
//Travel music: Gotan Project – Diferente //

Häng och kläng

Goda intentioner har lett mången god man och kvinna käpprätt åt Helvetia, så möjligen även mig.
Fast den här gången kom jag förstås inte till Schweiz utan, som den goda Millroll för länge sedan listat ut, blott till huvudstaden i vår gamla unionshälft Norge.
Om det hade jag tänkt berätta, länge och väl.
Fast det slipper ni nog läsa så mycket om, har inte hunnit med ju.
Å andra sidan bränner de miljoner bilder jag klickade ihop på utflykten nästan hål i datorminnet, så några små snuttar kanske?
Så kunde jag till exempel, under den sedvanliga utflykten till en av Oslos huvudattraktioner, Vigelandparken, inte låta bli att reflektera över – och så smått reta mig på – hurusom de små glina släpptes lös att hänga och klänga i statyerna.
Är det verkligen ok?
Håller statyerna för extensiv hand- och fotpåläggning? I längden?
Finns det så ont om lekplatser i Norge?
Är det kanske bara jag som är en gammal surkärring?
Kanske det i själva verket är den ultimata konstupplevelsen, ett exempel på hur konst kan och bör nyttjas då den verkligen tillhör folket?
Varje större stad med självaktning har väl nåt monument det går att klättra på. I Göteborg har vi till exempel Poseidon på Götaplatsen.
Dags att hänga en repstege på honom?
Fakta:
Vigelandparken rymmer totalt 212 statyer av Gustav Vigeland (1869-1943 ) som även utformade själva parken.
Läs mer HÄR
 
Bara lite musikbyte: Tom Petty – Turn this Car around

Kung Hatt under jorden och andra hattifnatterier


Varför kör de in tåget från Göteborg under jorden?
Varför verkar alla vägar bära rakt in i tunnelbanan och varför kan de inte skylta ordentligt om att ”här kommer du upp till ytan”?
Och åt vilket håll.
Hittar ur Centralsnurret till slut. Fast vid det laget är göteborgska så skakiga att jag är tvungen att gå in igen och köpa en mugg latte att lugna ner dem med.
Och ser man på, hotellet ligger tvärs över gatan.
Surplar, ryker och travar över för att checka in.
Ungskojarna har redan anlänt och är på väg ut för att peta i sig nåt före tjosanet börjar.
Själv ska jag bara . . .
 
 . . . såsa tills det brinner i knutarna. En kvart kvar att ta mig till Moderna på, tar tjugo att gå enligt vägbeskrivningen på nätet.
Får bli hålet. Väljer ett på måfå.
40 kronor! Är du go’ eller?
Bättre att gå, säger mannen i kassan. Tar fem minuter.
Säger han ja, mitt knä säger annat.
Betalar och lovar mig själv att inte gnälla mer över de göteborgska spårvagnspriserna.
Underjorden är oändlig, min linje går längst ner och längst bort.
Tar en kvart bara att hitta dit.
 
Rusa, rusa. 
Hoppas åt rätt håll . . . 
 

Tjosanet är över, nu skall det bli mat.
Fast först en liten båttur.
Försöker få folk att berätta vad det är vi åker förbi.
Fast de verkar ganska lost, så stockholmarede är.
  

Maten
är god och matsalen intressant.
Fast jag skulle allt hellre vilja gå ut.
 

Bussen till stan ska bara vända först. I en backe.
Går inget vidare, den fastnar.
Taxi, taxi! hörs ropen skalla.
Unge herr Son och unga fröken Lillasyster meddelar att de tänker hänga med ett unggäng in till stan.
Frågar inte ens om jag vill med.
Fan vad gammal jag blivit!
Ok, jag hade sagt nej – men ändå.
 

Avsläppt vid hotellet. Lägga sig nu?
Tar en latte på 7Eleven för att fundera på saken.
Nää, en sväng på stan kanske? Gå runt och kolla in nattlivet, lite från sidan.
Svinkul!
Halvvägs bort i mörkret spökar knäet igen. Linkar tillbaks i rask takt för att verka som jag vet vart jag är på väg.
Det vet jag inte.
Tar tid att hitta tillbaka . . .
 
 . . . till rummet.
Tur att jag har med datorn.
Otur att jag plötsligt blir så hungrig att jag måste ge mig på en av nötburkarna i dyrskåpet.
En krona nöten, typ.
Och goda är de inte heller.
 

På nån vänster lyckas jag ändå vara uppe alldeles för länge och se där, nu börjar det visst bli lite ljust igen.
Plåta genom hotellfönster är också ett sätt att fördriva tiden.
Fast min unga nätvän tycker att jag borde hoppa i sängarna istället.
Upp och ned, alltså.
 
Och framåt förmiddagen ser det ut så här.
Ringer och frågar ungfolket om de tänker äta frukost. JAG, uppe FÖRST!
Allt blir upp och ned på den här sidan av landet.
 
Dagen efter kvällen innan, är de inte överdrivet pigga ungdomarna.
"Plastigt" och "B", lyder omdömet om citys nattliv.
Fast det var allt spejsat kul ändå.
Som tur var lyckades de hålla sig långt från notorna . . .
 

Dags att vandra ut för att försöka hitta nåt. Vad är det ingen som vet.
 

Förrän vi ser det . . .
 

. . .och unga fröken lillsyrra försvinner in bland klädställen.
 

Unge herr Son tittar runt lite planlöst en stund, men  . . .
 

 . . . tröttnar snart och sätter sig suckande att vänta.
 

Han skall vara glad att han inte längre är en liten parvel. Då hade hans mor köpt en sån där liten ljusgrön mössa och satt på hans huvud.
Köper en liten knapp med dödskallen på istället.
Till mig själv.
 

Och nu – ut till släkten.
 

Bollen är rund, även i Stockholm.
Om man bara kan få tag på den.
 

Solen går visst ner där också.
Bak träden, i rött.
 

Dagen därpå testas hur många som får plats i brasilianska hängmattan . . .
 
. . .  medan utfordringen iordningställs.
 

Dags att lämna.
Vinkar av de små vid uppgången till Arlanda Expressen och tar med mig en sista latte ut från Centralen i väntan på tåget.
Slickar av omrörningspinnen och Aj, där satt den! Flisen i mungipan.
Stockholm kör med ohyvlat för att ge igen för alla göteborgskt förklenande omdömen.
Suger på den stick-karamellen hela vägen HEM!
 

Alltid lika spännande att komma till Skövde.
 
Och ganska spännande att se om cykeln står kvar.
Det gör den.
Cyklar hem, till mitt lilla hem
i Göteborg.
 
// While travelling: Esbjörn Svensson Trio – A Picture Of Doris Travelling With Boris (Viaticum, 2005) //

Kan detta vara vägen ut?

Anländer nånstans i de undre regionerna, irrar och irrar – vill ut!
Kan detta vara vägen?
Stockholm är allt ett snurribuss-ställe.
Men nu är det redan andra dagen, ungskojarna är uppsparkade (av mig!!!)  och det är dags att ge sig ut en sväng.
Irra bort sig lite mer kanske.

Stockholm revisited – porque?

Återigen åker jag baklänges till Stockholm.
Varför då? undrar kanske den minnesgoda läsare som noterat att somliga Bästkustbor ogärna reser österut.
Och ja, det kan man ju fråga sig. Kunglig befallning, kanske man kan skylla på? Här gäller det att hålla besticken i rätt hand.
Baklängelseriet då? Symboliskt visserligen, men ändå. Särskilt kul är det inte när allting svischar förbi från fel håll. Typ.
Kul är det dock att på nytt stråla samman med unge herr Son, bara fem dar sen sist. Och yngsta fröken Lillasyster kommer hon med. Det var ett tag sen.
Kul som sagt, men aningen sjukt också. Att det kan kosta mindre att flyga från Berlin än att ta tåget upp från Göteborg.
Allt för miljön!

Ständigt med öronflax, beger jag mig till bistron och häckar en stund bredvid glada tjejtrion från Falköping. Här varvas snack om redovisning, övertidsarbete, chefer, etableringar och Munkedal med vilken lilla svarta som skall på i kväll och vilken som sparas till morgondagen. Försöker lista ut fall tjejerna är kommunala eller privata.
Fladder, fladder.
Ger upp och inser samtidigt att jag hade lite fel om den svarta, Piffiga tjej nummer två skall tydligen köra vitt med grön halvlångsärmad topp till.
Själv tänker jag byta om till blå knytblus.
Ja, fall jag hittar nåt dass på Centralen.

För övrigt är det lite kul att koppla upp sig på tåget också. Och skriva det här, bara för att.
Dyrt dock!

Den plåtande turisten flyger igen

– Welcome aboard United 737 to Chicago O’Hare. . . . Boing 793 . . bla bla bla . . . to Denver and our final destination today is Salt Lake city.
Varför känner man alltid ett inre tvång att åtminstone bitvis kolla in säkerhetsgenomgången?
Det är ju inte precis som om man aldrig sett det hela förr och dessutom infinner sig obevekligen tanken att ”vad sjuttsingen spelar en flytväst för roll om vi störtar i havet? Vi kommer ju ändå att dö då.”
Första sträckan, en timma och trettio minuter. Tidsleken börjar direkt.
– Sätt tillbaka era klockor en timma.
Glömde det där med Amerikas alla tidszoner.
Så hur lång tid tar då flyget Chicago-Köpenhamn? Hade ju räknat ut det med hjälp av tiderna och dragit ifrån sex timmar. Dra ifrån sju nu då?
Och hur var det, gick Sverige över till sommartid lördag/söndag natt?
Danmark också?
Vet flygbolagen om det?

Och nej, den här gången tänkte jag f*n inte sitta och plåta ut genom flygplansrutan i tid och otid. Hur många moln orkar folk med att se egentligen?
Dessutom sitter jag den här sträckan inklämd mot fönstret. På ytterplatserna sitter två amerikanska damer som möjligen kan ha synpunkter på det där med att plåta under flygresan. Inte minst vid start och landning.
Inte bara för att alla elektroniska apparater skall stängas av då – de kanske dessutom får för sig att jag tillhör Al-Qaeda. Ute och spionerar från ovan.
Uj!
Ok, så jag tar några snabba när vi taxar ut – i ren nervositet? – men knôr sen bestämt ner kameran i väskan, som jag sparkar in under sätet framför. Och där får den ligga när vi lyfter och de prydliga husraderna i Rochester får det att rycka i avtryckarfingret.
Fast när jag ser Lake Ontario med vidhängande flod breda ut sig därnere, kan jag inte hålla mig längre.
Knäpp, knäpp, knäpp.

Lite senare kan jag inte låta bli att fråga damen bredvid vad hon tror att det där nere är för nåt. Moln eller gäss på sjön? Det vet hon inte, fast rätt som det är pratar vi alla tre i bänkraden med varann.
Låter kameran vila.
Ytterligare en stund senare har de båda amerikanskorna övergått till att jämföra levnadskostnader i Austin och Chicago, hur mycket de flyger i jobbet och hur många barn de. Jag plockar fram min gamle vän igen.
Snart framme ju, ännu en stor sjö där nere. Erie, eller?
Hm nä, Superior är det väl som Chicago ligger vid?
Inte en siffra rätt, det är ju Lake Michigan! Den enda av de stora sjöarna som ligger helt inom USA:s gränser.
Det ni!
Vad göra? Plåta förstås.
Kvinnan längst ut i raden ler vänligt och undrar om hon skall ta ett kort av mig.
Och så vart jag typiskt töntturist. Bara så där.
Stoppar ner kameran igen och kan inte med att smyga upp den igen fast vi nu ser Chicago med alla sina jätteleder krylla där nere.
Väl nere drämmer jag till igen, elektroniskt förbud eller ej.
Inte sjuttsingen kommer några knäpp göra att piloten kör åt helskotta?

Hemresans fotoskörd finns till beskådan i fotoalbumet här bredvid.
För mer detaljer om fyra sega timmar i Chicago, se HÄR.

Och se nu fick hon äntligen bytt musik, nämligen till:
// Tom Waits – Long Way Home //

Lägesrapport

Genom natt och dag

reste "lilla" jag
fram jag kom till slut
fast väskorna fick köras ut.
Och inte kan jag rimma
i denna sena timma
Hopp i mig, hör sängen ropa
så nu jag detta genast slop
a
 z z z

Goodbye and hello


Glasstället har öppnat för säsongen men än sitter inget folk på bänkarna utanför.

Ok, en sista sväng ner till ”centrum”, nån liten burk jordnötssmör ska väl ändå gå att hitta.
När jag ändå är på vift kan jag lika gärna passa på att slå till med en sundae i våröppnade glassfiket. Visserligen har de bara caramel och inte ren butterscotch men kan ju inte ha varit i USA utan att käka glass!
Köper en rejäl vodka när jag ändå är i farten. Har ju skaffat en liten väska till, som sällskap åt den bamsestora. Får ha hela 46 kilo med ombord. Ja, om man delar upp det på två, 23 och 23.
Så packas det och packas. Snokar runt för att kolla att ingenting är glömt – och så ut och vädra nosen mellan varven. Det var ju det där med den väntande avänjningskuren.
Ok, nu verkar allt vara med, kanske. Har jag glömt så får de väl skicka, eller hm – nåt.

Svägerskan står vid spisen, utländska besöket skall utfodras en sista gång.
Och se där, nu vräker det ner. Och PANG! Nu slog åskan till också.
Svägerskan sticker ut näbben i köksingångs-tamburen och flinar:
– You know, your plane might not fly today.
Dumheter! När stoppade lite åska ett plan senaste? Nae, fast lite läbbigt blir det kanske.
Ding Dong, dags att käka. Se där ja, åskan drar vidare.
Borsta tänderna, stänga sista väskan och är det tid att ta farväl.
Oväntat och otajmat krackelerar den tappra fasaden, det krisar.
Kan jag verkligen åka NU?
Det blir bättre, är nog bara tillfälligt. Kanske de senaste dagarnas myckna aktiviteter. Det extra sjukhusbesöket.
Planet går snart, måste åka, hejdå och ja, jag skall försöka att komma över igen innan det går allt för lång tid.
Vi åker till flygplatsen, svägerska och jag. Den ligger bara en kvart bort och wow, inga köer. Det här går fort.
En halvtimma senare kliver jag in i vardagsrummet:
– Hi, I’m back!
Stormar i Chicago, eller hur det nu var.
Går ner i morfars källare och letar rätt på mina lakan ur tvätthögen.