Kategoriarkiv: Musik

Från Otis via Johnny, Marsha & Steve till Alexis




Fastnar i boken
om Otis, fast jag egentligen skulle göra allt det där jag inte fick gjort veckan som gick.
Fastnar i boken, fast lämnar den då och då för att flumma iväg ”down memory road”.
Men en del har jag inget minne av. Visste till exempel inte att Otis i sina första offentliga sångförsök mest av allt jobbade på att låta som Little Richard.
Som för övrigt även han kom från den lilla hålan Macon, Georgia. Liksom James Brown. Där ser man.

Men sen leder Otis tidiga stapplande steg på scenen – eller snarare brist på steg – vidare till gitarristen Johnny Jenkins.
En vänsterhänt gitarrviritous som förbarmade sig över Otis efter hans första osynkade medverkan i talangtävlingen ”Teenage Party”, vilken hölls varje lördag på Douglass Theatre i hemstaden.
You should let me play behind you. I can make you sound good, sa Johnny. Och så började ett nytt kapitel i Otis-sagan.
Själv måste jag förstås genast googla på Johnny Jenkins, för honom tycks jag fullständigt ha missat. Och då var Jenkins ändå den som Jimi Hendrix lär ha hämtat delar av sin ”scenstil” från. Hendrix faster, eller om det var moster, bodde i Macon och ja, på den vägen var det.

Jenkins då?
Tja, hans karriär vart det inte så väldigt mycket med. Nån skiva som sålde hyfsat, uppehåll och sen nån slags comeback i mitten av 90-talet.
Och sen definitivt finito år 2006.
Men jag hittar honom på youtube, i en inspelning från 1995.
Intresserad, kolla HÄR



Fr v: Samuel "Poor Sam" Davis, Willie "Ploonie" Bowden,
Johnny Jenkins, Otis Redding och Ish Mosley

Fortsätter att leta på youtube, upptäcker att Jenkins hade en mindre hit med en låt som jag gillade som f*n i slutet av 60-talet.
Walk on Gilded Splinters heter låten, fast versionen jag gillade gjordes av en dam vid namn Marsha Hunt. (Har singeln nånstans, men VAR?!)
Jösses vad vi brukade tjata på discjoyckeyn på puben Gamle Svarten att han skulle spela den låten. Gjorde han sällan, tyckte inte den passade in där.
Passade in där gjorde förstås inte vi heller. En fredag fick de plötsligt för sig att fråga efter leg – vilket vi förstås ”glömt” hemma.
Sen kunde vi inte gå dit på evigheter, 15 var kanske lite i yngsta laget.
Marsha Hunts version hittar du HÄR.

Så lär jag mig återigen något nytt – inte visste jag att det var Dr John som egentligen gjort låten. Och då har jag ändå gillat honom massor genom åren och samlat på mig en ansenlig hög med skivor av den gode gumbo-doktorn.
Så ja, HÄR är nån fladdrigt mörk version av doktorn själv.
Flummar vidare, helt borttappad i youtube.
Aha, en modernare version av låten? Med Paul Weller. Känner jag inte till så noga, kollar, fast nån säger i en kommentar att Steve Marriot gjorde en bättre version.

Steve Marriot från Small Faces och Humble Pie, honom hade jag helt glömt bort. Så nu måste jag youtuba på honom. Usch, han brann inne 1991!
Men ja, DÄR är den låten, DEN och där är DEN och aha, DÄR sjunger och spelar han ihop med Alexis Korner. HONOM minns jag från tidigt 70-tal. Eller rättare sagt, jag minns Pugh som fick köra en förlängd förbandsvariant när Alexis och hans grupp var försenade.
Pugh och ja, Ola Magnell var det visst också. Fast Ola kunde typ EN låt, den där påta-låten, så han var inget vidare kul. Pugh däremot öste så in i bomben att när Alexis äntligen dök upp var det många som inte orkade stanna kvar och lyssna.
Hm, eller nåt sånt. Var väl i ärlighetens namn inte jag som plockat konserten utan en dåvarande pojkvän som var mer hemma på just Alexis Korner.
Fast, så här på Youtube, blir jag intresserad i efterhand.
Hittar dock inte så mycket mer.
Återgår till att googla och oj, det visste jag inte – att Alexis hade en egen bluesklubb där de blivande stenarna och en del andra brukade hänga och bli inspirerade.
Se där, ytterligare nåt nytt jag lärt mig.

Men nu – dags att på nytt dyka ner i boken om Otis.
Fast egentligen borde jag ju . . .
Äh – nåt!