Jodå, för första gången på xx år står jag där igen – med glitter i håret och leker eine kleine Weisswurst.
En sån där rund, välstoppad sak som farmor brukade bjuda på om jularna anno da zumal. Apa smakade den, vill jag minnas.
Och särkarna är gjorda, om inte för apor så i vart fall för anorektiska tonåringar. Volumniösa damer i sin bästa ålder borde få slippa!
Men i Gruvan ges ingen pardon, jag står där tillsammans med övriga utkommenderade nykomlingar, om morgonen den trettonde dagen i den tolfte månaden.
Varde ljus – eller dra ner ridån, nån . . .
Själv borde jag ärligt talat ha sluppit undan, inte så himla ny längre. Fast det vart visst en miss förra året och tja, nu blev det dubbelt upp istället.
Så vi sjunger, hellere än bra, skrider fram och tillbaka med stearinet droppande över nävarna.
Och de rödklädda tippar och tappar mellan låtarna.
Särskilt de unga förmågorna.
Applåderna är åskdönsliknande, vi är tvungna att skrida tillbaks in och dra den om de tunga fjäten en gång till.
Vad allt gör man inte för att glädja sina medgruvarbetare.
Tur att det bjöds på pepparkakor till!
// Playing: Arcade Fire – My Body is a Cage //
Gå näck, i pyjamas eller byt om flera gånger om dagen. (Fast hm, finns ju folk på de andra våningarna i Gruvan, tänk om . . .)
Sjung i kapp med radion för full hals. (”Dunka mig gul och blå” – på SKÅNSKA?! Shit)
