Wannabee Michelangelo

 

Motivbeskärning. Papphammar, någon?

 

Med målarpenslarna i högsta hugg lämnar jag avskedsmiddagen för den flyende gruvdamen och beger mig till vårens kursstart.
Där buklandar jag snabbt och omilt, idag är det mjuka pennor och skelett som gäller.
– Det är så tråkigt med skelettet, klagar en av damerna.
– Ja, men det är för att vi inte har så mycket mer levande här, replikerar herr lärare i sedvanligt god ”det-här-måste-jag-citera” stil.
Han är en mästare på att strö visdomspärlor omkring sig, vår unge herr lärare. Den här gången skall jag fånga dem på pappret, skriv upp, skriv upp
En liten illustrerad ”Bevingade ord” kanske.
Protesterna tystnar och snart hörs bara det stilla raspet av nyvässade pennor mot utmanande vitt papper.
Michelangelo, here we come!
 
Likt tiotusentals, hundratusentals – miljoner? – andra svenskar med bristande självinsikt odlar jag konstnärliga drömmar.
Sannolikt hopplöst, tämligen frustrerande men även ganska kul mellan varven. Måste ju göra annat än att bara slava i gruvan.
Så jag kluddar. En stund, då och då, på kurs.
Fast sällan när andan faller på.
Blir därefter, typ.

Vi tecknar skelett, vi tecknar bänkgrannens mest stillahållna kroppsdelar. Rasp, rasp.
Efter kafferasten är det dags för kvällens stora stilleben-överraskning – klädhängaren med jackor.
Hurra vad kul, inte.
Unge herr lärare försöker på nytt entusiasmera sina något motvilliga elever. Och kanske sig själv också.:
– Ett sånt där motiv är nog rätt bra att sätta sig in i egentligen.
– Hur känns det egentligen att vara en jacka som hänger där?

Jag tar min jacka och går tillbaka till krogen.

 

Tänk dig att du är en jacka som hänger här!

 

Ett ögonblickscollage – alla får lägga ut sina respektive skelettdelar på golvet.

 

// Playing: Jan Johansson – Nära hemmet //

Annons

Bara lite . . .

Plötsligt, bara så där, grips jag en outsäglig lust att göra något alldeles enastående.
Nåt sånt där som jag innerst inne kanske ändå tror att jag kan.
Nåt sånt där som skulle vrida tiden i led, sätta idioterna på plats och fylla livet med mening.
Det är en svag stund.
Ett skakigt ögonblick.
Jag sätter mig ner tills lusten går över.

 

// Nina Simone – Nobody’s Fault but Mine – Nina Simone //

Välbehållen svänggubbe och en fem sekunders snabbis

Marcos Valle på Nefertiti, november 2006.

– Så snygg han är! Så välbehållen!
– Ge mig namnet på hans husläkare!
De brasilianska damerna kvittrar förtjust på dass.
Marcos Valle med band har just dragit sig tillbaks för en välförtjänt paus efter att ha gungat rejält liv i publiken.
Det är bossasvängigt med klubbtung basgång kryddat med en nypa jazzsalt.
Tajt som fan!
Och ja, inte blir det sämre av karln ser charmigt slyngelaktig ut med sin avslappnade 70-tals stil  à la brasiliansk, tja vad då, intellektuell beach bumb?
Gympadojorna håller takten när han växlar mellan klaviatur, "munpiano" och gitarr.
Så jag nickar instämmande i toabåsets avskildhet.
En synnerligen välbehållen 63-åring, både utseendemässigt och rent musikaliskt.

Unge Herr Son är helt såld han med. Vad gäller hans öppna mästerskaps-tävlande så har det framåt natten förvandlats till en anekdot att skratta åt.
Först tolv timmar på buss, några timmars sömn, upp klockan halv sex på morgonen och sen tolv timmars resa tillbaks till Berlin.
Allt för att få stirra upp i taket efter fem sekunder.
Det var så lång tid det tog att förlora efter ett perfekt ippon-pippon-eller-vad-nu-judokastet-heter.
Snabbast tävlingen någonsin för lille gulleplutten
Fast mamma Dodo tycker att han är bäst ändå.
Till och med bättre än Marcos.

Tajt gung med Valle och band.

 

// Ear Candy: Marcos Valle – Bar Ingles (Nova Bossa Nova, 1998) //

Det bräckligt fladdrande

”Bring out the dead”.
Orden rullar runt i hjärnans talcentrum där vi irrar omkring på stora kyrkogården och letar efter våra döda.
Jag uttalar dem inte högt. Vågar inte.
Fast i år är vi för en gångs skull ute i ljusan tid. Mindre stämningfullt, men även mindre spökligt.
Undrar om vår far ser att vi gör som han bad om? Kommer och tittar till graven nångång. Ibland.
Själv har jag också redan tagit plats där. Lite oroväckande, fast jag vant mig med åren.
Att vara döpt efter sin farmor har sina sidor.
De tända ljusens lågor fladdrar lika bräckligt som våra liv. Vi irrar vidare för att leta efter systerns kompis farfar.
Var han ligger har hon ingen aning om. Det blir många vägangivningssamtal på mobilen.
Till vägens slut, kullen till vänster, rund sten, stor.
Just som fullmånen går upp som en ohyvlad ost, finner vi farfadern. Vid en annan vägs ände, en rak och liten sten.
Han får ett fladdrande ljus han också.

PS. Varifrån kommer alla dessa fraser farandes? Har en vag känsla av att det ursprungligen hade med pesten, digerdöden att göra.
Lite gogglande ger svaret att spanska sjukan slog än värre åren 1918-1919. Och samma rop hördes.
Fast sen är det en film av Scorsese också.
Och en låt. Som jag inte hört.

(Recension av lördagens konsert kommer lite senare)

Möte med linslus

 

Skulle fota gubbar på väggen när lilla damen studsade fram.

 

Sen studsade hon hit och dit.

 

Pekade och pekade, kollade på bilderna i min kamera.
Och så pekade hon lite till.

Inte ett ord förstod jag.
Inte ett ord förstod hon.

Fast vi hade ganska kul ändå. 

 

//For Your Ears: Jan Johansson – På ängen stod en björk//

Nu blir det reklamfilm . . .

 
"Sten A Olssons Kompani, ett modernt sjöröveri" Kommer ni ihåg den?

 

Så var mysteriet med palmerna löst.
Det var inte, som jag så nesligen spekulerade i, stadens ledning som fått EM-fnatt och tänkt sig att förflytta Göteborg till Medelhavets strand.
Inte heller var den klumpige chauffören HELT galet ute. Palmerna skulle till torget.
Det hela var förstås ett reklamjippo, iscensatt av Sten A Olsson Kompani, för att få folk att åka mer färja till Danmark.
Till Palmstranden i Fredrikshavn närmare bestämt.
Suck.
Suckade gjorde nog även mannen som la sig på parkbänken.
Han var lite för trött att åka till Danmark.

 

Det finns alltid en baksida.

 

 

    Doris the Mes Dodo    

 

You Are 56% Evil

You are evil, but you haven’t yet mastered the dark side. Fear not though – you are on your way to world domination. How Evil Are You?

 

Var inne hos Svärtan och läste om hur han till och med får överste Ondskan att darra av rädsla.  Var tvungen att testa själv och
farväl du vackra, hemlighetsfulla fågel!
Farväl du mytiska Dodo.
Det var bara lånta fjädrar alltihop!
Tagen på bar gärning kan jag inte annat än att erkänna den lätt pinsamma sanningen:
Jag är en MES!!!!!
Suck

Göteborg vid Medelhavet

Palmer!? Och var har de tänkt ställa dem? Och till vintern? Och DÄR får man väl inte köra!

 

En bil kommer lastad.

Med vadå?

Palmer.

Nån i staden tycks ha drabbats av solsting. Utplantering av tropiska växter till friidrotts-EM?

Änna go eller?

Ingen aning, men chauffören av nämnda transport hade värmen definitivt stigit åt huvudet.

Över trottoar, över torg och sen lekte han spårvagn.

Coco Loco – nöt!

 

Ner från torget och ut i spårvagnsspåret. Sånt som kallas för kreativ körning månne?

Det är så häääärligt att gå i . . . .

En grön filur på stan! Kan det vara  . . .

Det kom nått grönt promenerande i staden..

För ett svindlande ögonblick trodde jag det var en grön rymdprins.

Fast . . .
. . . det var förstås bara ännu en gammal padda.

 

Fler än jag undrar! Kolla in de unga damerna till höger.

 

Åh nej, en vanlig padda ju! Och dessutom har han upptäckt mig. FLY!
Härligt somrig klädsel annars!

 

// For Your Ears: Bellamy Brothers – Let Your Love Flow (Let Your Love Flow, 1976) //

Stiltje på Spaces?

Nämen, vinka då!

Sightseeing i staden är ingen höjdare för de små. Inte ens att åka båt i kanalerna förmår underhålla särskilt länge. För hur intressant är det att höra berättas om gamla hus, på svenska, engelska och tyska?
Tur att man kan vinka!
 

//For Your Ears: Paul Simon – That’s Me (Surprise, 2006) //