Farväl Karl Johan, vi ses igen!

Unge herr Son irrar runt i Grands korridorer.
– The Shining!
– Fast mattan är blå istället för röd.
Syster nummer Två ger namn åt känslan i hotellets korridorer. Det irras hit, det irras dit.
Legendariskt hotell, men inte helt fräscht kanske i rummen längst in i labyrinten.
Unga fröken Kusin får inte upp sin dörr och hemsöker receptionen. Unge herr Son beklagar sig över den instängda luften. Fast vid närmare inspektion visar han sig ha både utsikt och trägolv istället för sunkmatta.
Till yngsta syster Yster med pojkvän, går det knappt att hitta.
Själv finner jag mitt rum bak en städvagn och ägnar mig åt att röra runt i den lilla baren. Vill ha in en ishink ju.
Bara det att varje lyft föremål registreras som konsumerat.
Shit pommes frites!
Rena rama Indiana Jones-upplägget. Du har 30 sekunder på dig att ställa tillbaka grejorna.
Dubbelvikt tvingas jag dra mig långt åt sidan när räkningen skall betalas.
– It is not a laughing matter!

Längst bort, längst in bak städvagnen, finns ocksåå ett rum. Det är mitt.
Och på väggen hänger "die Rote Schlange". En rysare för den som minns filmen.

 

Flygsprit kräver is, is kräver kyla. Fast att rumstera om i minibaren har komplikationer.

*  *  *

 

Fram och tillbaka längs Karl Johan.
Krogar med norskt hutlösa priser, turister och femtioelva 7Eleven med konkurrenten Deli-nånting som god tvåa.
Inte så värst spännande utbud och därtill en snopet kort paradgata, faktiskt.
Tiggare och halvsovande heroinister vid varannan lyktstolpe, gigantiska papperskorgar vid de andra. Det är snyggt och ganska så miserabelt.
Oljepengarna lär inte gå till social- eller missbruksvården.
Vi letar krogar på tvärgatorna och hittar en lätt galen dansk servitör på en fransk bistro. Ordningen är återställd.
Senare i hotellets skybar spelas slaskmusik.
Utsiktenkompenserar.

 

Om natten trummas det som variation till dagens dragspelande. I mörket till vänster sticker en av alla tiggarna fram sin kopp.

 

Fram och tillbaka längs Karl Johan, upp till slottet och ned och . . .


Från skybarens uteplats kan du känna dig ganska "von oben".

 

*  *  *

 

Klockorna i Radhuset spelar Grieg.
Lilla visaren på ena tornväggen pekar på fem och Bergakungens sal skräller mellan de murade väggarna. Först igenkännbart, sen i en mer utflippad variant.
Det spelas visst varje hel timme, från tidig morgon till midnatt. Olika stycken.
Lyckas inte höra fall de alla är av Grieg.
Fast nu googlade jag förstås fram svaret och grämer mig lite att jag inte gick och lyssnade lite mer.

 

*  *  *

 

Nere vid hamnen hörs en röst i fjärran.

Det är nåt operalikt.

Han står där varje kväll och sjunger.

 

*  *  *

Loppis på lekplatsen. Dammar runt i sanden en stund och glor på prylar. De roligaste är alldeles för stora att släpa hem.
Hittar en plastcowboy och blir uppraggad av en försäljarsnubbe med clowner på visitkortet.
Hänga med till Stockholm nästa helg?
Eller handlade det kanske egentligen om nån businessdeal?
Snubbens norska är för svår.

 

Drakbänk och musikinstrument. Unge herr Son funderar en stund på lilla dragspelet. Syrra nr Två på att slöjda en egen drakbänk. Kanske inte så svårt?

 

Ah, en sån härligt romantisk . . . Hm, men var?

  

Det bidde bara en cowboysare. Arg vart han sen när han bara fick pulverkaffe a la CocaColas "espresso"- maskin. De är inga höjdare på kaffe, norrmännen!

 

*  *  *

 

Sneda övergångsställen och

 

bilar som parkeras nos mot nos, rumpa mot rumpa.
Det finns saker som fascinerar i vårt kära grannland.

 

Och se där, sommarens storsäljare månne?

 

 
En alltmöjligt-man skulle inte vara så dumt att ha.
Undrar om jag kan ha honom i byrån också?

 

Till lunch bjuds på plockmat.

– Det där vita, vad är det? frågar unga syster Ysters pojkvän som just smakat och gillat
– Kanske mozarella, föreslår jag. För det ligger jämte den andra osten.

I min iver att göra som "romarna" lassar jag tallriken med lite av varje, även det okända vita. För säkerhets skull garderar jag med lite jordgubbssylt och hasselnötscreme.
– He, allt på en gång!
Lillasyster nr Två upplyser mig glatt om att fiskpudding kanske inte passar så bra ihop med just Nutella.
Petar undan det mjuka, vita gegget och koncentrerar mig på skinkan.
 

*  *  *

 

Frukost i klassiska Grand Café, middag i dåtida rivalen Theatercaféen, som för kvällen är tämligen stillsamt. Vid helger går norrmännen på tur till hytten.
Som norra Europas sista kvarvarande Wienercaféet skryter man med sin kändis- och kulturpublik och platsen på New York Times lista över de tio mest populära caféerna i världen. Låter aningen illavarslande men atmosfären är förvånansvärt avslappnad och trivsam.
Maten är god till, med norska mått mätt, rimliga priser. Två fioler och ett piano bjuder på wienerstämning uppe från balkongen.
Servitören talar svenskanpassad norska med finländsk klang. När vi frågar slår han sig ner och berättar sitt livs historia. Nåja, yrkeslivshistoria.
Sen bär han mat in och tallrik ut, rättar till glas och har sig.
Går ut och röker med tjejen i rocken. Att hon är nästan två meter lång och har storlek 46 i skor, undgår mig totalt. Mina syrror skrattar åt mig och livet är allmänt behagligt.
När vi lämnar hittar de en gloria åt mig strax utanför.

Ibland är det svårt att hitta rätt dryck för bara glas.

 

– Titta där har du en ring du kan gå och ställa dig under och låtsas att det är en gloria!

 

*  *  *

 

En sista tur till Radhuset och de karvade asa-motiven. Yngsta syster Ysters pojkvän har inte hunnit se dem ännu och själv ser jag dem gärna gång på gång.
Sonen hittar en väska gömd bak hörnet.
Terroristvarning!
Sjukt ju.
Fast för säkerhets skull ber vi receptionen ringa snuten.

 

*  *  *

 

Inget Oslo-besök utan en tur med tricken upp till Frognerseteren.
Långsamt upp och med roligt stavad Kvick Lunch-reklam på var och varannan stolpe långs vägen.
Kanske en ledtråd till varför norrmännen är så hurtiga? Så kvicka.
Senaste flugan verkar annars vara att cykla utför branterna. Hållplats efter hållplats fylls vagnarna på med mountainbike-ägare av varierande ålder.
Själv linkar jag på för att komma i fatt de unga vid restaurangen med drakhuvud. En fika och sen iväg ner till stan igen, till centralen och hem.
Om lillebror Vigelands musei-mausoleum får jag berätta en annan gång.

Det skall cyklas nerför berget. Varför inte även upp, undrar jag . .

 

Och se där skymtar lite nationaldräkt också!
 

Kvicka norrmän springer hurtigt uppför fjället. Själv håller jag mig till tricken.

 

*  *  *

 

Bönderna till mjölktåget mot Göteborg ombedes stiga ombord. Train leaving soon, an rechste Seite.

Taking the milk train back home to Götet.
Ja, halleluja, det stannar vid varje station mellan Moss och Halden.
”To’et till Göteborg vill bli noet forsinket.”
Det också. Men sen rullar det in, bara till hälften förzinkar.
Apropå de numera så usla tågförbindelserna mellan städerna så skyller SJ:s upplysning det hela på norrmännen. De som sagt upp tidigare avtal etc.
30 mil och runt tre timmar med bil, tar med tåg uppåt fem till sex timmar. Ofta med byten därtill.
Våra forna unionsbröder vill väl att vi skall flyga mera, så deras olja går åt.
Fast det är ganska behagligt att tuffa fram lite långsamt genom det lite regndisiga landskapet. Och underhållning bjuds det också på. Stationsutroparen har full sjå att hålla rätt på språken:
– Next station is Rygge. Plattforme rechte Seite.

Och därmed är grunden lagd för nästa resa.
Coming soon, to a Computer near You!
=)

 

Långsamt tåg, men med norsk extra komfort. Och blaskekaffet var gratis! 

 

PS. Vill du se ÄNNU fler bilder (ja, ja, jag vet – löpte amok ju) så finns de i albumet här bredvid. DS

 

//Travel music: Gotan Project – Diferente //

Annons