Elvis and friends


The King vill ut och dansa igen!

– Den är klar nu. Allt är lagat utom . . .
Tar en förvirrad sekund innan jag fattar vem jag har i luren. Bilmekanikern i Tjotahejti, som jag körde bilskrället till just för att han skulle fixa det där han tydligen inte klarade att fixa.
– Scheisse! Säger jag inte, men tänker.
För så är det, efter månader av körförbud är den gamla tyska tanksen ute och rör på sig igen. Slut på det vegeterande rostandet ner på torget. Till lagning, marsch!
– Nej, det där i bakvagnen kan jag inte göra. Krävs tyska specialverktyg, muttrade den annars så tillmötesgående mekanikern  på gångavstånd då jag frågade honom efter den katastrofala besiktningen i december.
Tyska märkesverkstäder var inte att tänka på – skjortan ju.
En, i den tämligen bilointresserade bekantskapskretsen, spridd förfrågan gav noll resultat. Ingen visste nån bra och billig tyskbilsmekare. Förutom gamla klasskamraten i yttre tjotahejtidelen av stan. Hennes bilräddare i nöden kunde nog, för han kunde minsann allt och dessutom brukade det flockas bilar av allehanda märken vid hans verkstad, inte bara gamla volvos.
Med sommaren redan i farstun var det till slut telefonen i vacker hand som gällde – ring!
Jodå, han kunde. Om några veckor. När han lånat specialverktyget.

 

Finns här månne en bilverkstad?
 

Nä, men se HÄR var det ju!

D-day at last! Några månaders stillastående gör inte underverk för gamla batterier, hjälp fick tillkallas.
– Kablar finnes, skulle du kunna . . .?
Jodå, bussige Bosse kunde och efter lite tvekan började Elvis dansa på nytt där i framrutan.
Över bron och ut till Nowhere land. Den bussige med som återtransport.
Framme i Tjotahejti, som visade sig vara gamla nedlagd flygfältet, stod ingen mekaniker att finna.
Eller jo, fast fel. Och den andre hade han aldrig hört tals om.
Snirkla hit och dit bland buskar, containers och gamla halvt fallfärdiga plåtlängor – var finns han!? Dags att ringa för färdbeskrivning.
– Jag står här, det ser ut så och så. Var finns du?
– Backa 200 meter.
– Kan inte backa 200 meter. Då backar jag rakt in i ett stort hus. Det ser ut så och så och där ligger en sån och en sån firma.
– Du är alldeles nära, backa 200 meter.
Pucko!
I ren frustration ringer jag upp den tipsande väninnan och skäller ut hennes telefonsvarare.
Sen snirklar vi ytterligare några varv och hittar till slut rätt plåtskjul bak några buskar. Och se där är han, den mytomspunne.
– Har du block till däcken.
– Que? Mon Dieu!
Lämnar bilnycklarna, hoppar in i kompisens bil och far till närmsta torg för att lugna nerverna med en cappuccino.
 

Latte är latte om än i papperskoppar. Borde ha varit cappuccino!
 

På nybyggda torg som känns som semesterorter söderöver.
 
Dan därpå ringer snubben och har fixat allt utom . . .
Expedition ”hämta bilen i Tjotahejti” tar vid, nu med hjälp av bussiga arbetskamraten.
Hittar inte den här gången heller. Vi kör några varv.
Bortrestanien – vem sjuttsingen kan, vill, hitta här eller hit?
Men kanske, jo HÄR var det ju.
Och se där, vem kommer glatt utpromenerandes ur skjulet om inte ytterligare en arbetskamrat.
– Men vad gör NI här? Det här är ju MIN mekaniker.
Jaha, så kan det gå in the middle of  Nowhere land.
För övrigt säger hennes mekaniker att mitt batteri är kasst. Han hade funderat på att byta det, men . . .
Betalar och kör, bussiga arbetskamraten kör före i sin gula fina bil.
Men jösses då, så det låter om bilen! Så här kan det ju inte vara! Tvärnitar, vänder på stället och kör tillbaks i racerfart innan jeppen hinner stänga.
Tvärnitar igen innan jag kör rakt in i verkstaden och . . . hm . .  kommer på . . .
handbromsen!
Shit pommes frites, helomvändning, snabbt innan snubben ser mig. Ut igen på vägen, arbetskamratens lilla gula bil har försvunnit i fjärran.
Nej, där kommer hon – tillbaka!
Undrade vart jag tog vägen. Och kom inte ut åt rätt håll där borta i rondellen.
– Nog lättare att åka åt andra hållet. Jag åker bort till rondellen och kommer tillbaka.
Säger jag. Och gör så.
Brum, brum.
Se där kommer den gula bilen farandes igen- mot mig!
Men hallå! Inte det hållet ju! Åk bort i rondell och kom tillbaks, så kappas vi till älven – först över bron vinner.
Brum, brum. Den gula bilen försvinner ur bakspegel och snart ser jag hur det tjorvar ihop sig framför bro nummer Ett. Viker av och kör mot bro nummer Två istället.
Och hamnar rakt i segsmeten, smart att hämta bil mitt i rusningstrafiken.
Meter för meter sniglar vi oss över bron, Elvis och jag. Och titta där kommer lilla gulan farandes i andra filen och försvinner över brokrönet.
Inne i bilen sitter arbetskamraten och ringer, undrar var jag är.
– På bron.
Snigel, snigel, slem, slem.
 

Troubled bridge over water, Elvis rockar otåligt i segmoset.
 

Förbi Centralen går det inte snabbt heller.
 

Och i Allén är det än segare.
In genom stan, förbi stationen och in i grönallén. Men se där, nästan hemma ju, bara 50 meter kvar till korsningen där jag skall vika av.
Och är det inte gulan som fastnat i andra filen, där framme till höger?
Greppar efter mobilen. Det växlar om till grönt. Gasar lite lätt – bilen dör.
Lugn, bara lugn. Vrid om nyckeln, gasa och  – nä, bilfan är stendöd.
Varningsblinkers på, ut ur bilen, tänd en cig – tänk!
Tut, tut!
Ja, men så kör om bilen då! Den står still, död ju!
Typ roligare kan man ha än just där och då.
 

Inte går det fortare när bilen lägger av.

Fast ja, det är det där med tur i oturen.
Kunde ha fastnat uppe på bron eller kanske mitt i korsningen – över spårvagnsspåren.
Och bussige Bosse kunde ha varit ute och druckit öl, eller vad vet jag.
Hem till torget kommer jag till slut i vilket fall som helst. Igångknuffad.
Dan därpå fixar samme bussige Bo ett nytt batteri.
Ytterligare en dag därpå kör jag skrället till halvtyske mekanikern i den närbelägna staden och får bilbaken fixad.
Veckan efter går hela skrället gick igenom.
Åker till stadens torg och firar med latte och wienerbröd.
Just där och då tror jag faktiskt att jag kan försätta berg.
Bara jag får lite hjälp av mina vänner.
Tack!

 

Dags krypa till halvakorset, en tyskspecialiserad icke"officiell" verkstad i grannstaden.
 

Här hissas bilar på löpande band, typ.
 

På Bilprovningen kollar vi under bilen. Provkillen drömmer om att köpa en gammal skraltig amerikanare och fixa upp.
 

Efter allt det här är jag definitivt värd ett glas och ett smaskbröd.
 
// Along the way: Joe Cocker – With A Little Help From My Friends //
Annonser

9 responses to “Elvis and friends

  1. Faar mig osokt att taenka paa Reeper … nu naer du aer paa Bahn … igenHa det hjuligt … men inte snurrigt< Anna-Lys >

  2.  
    Nu funkar det! Och jag har inte gjort ett dugg. Kanske var det som du sa, att sidan var "överdoserad" av fina bilder.
     
    Rolig blogg! Skönt att bilskrället repade sig till slut.Kör försiktigt!Kram/Rob

  3. Doris, jag vill bara önska dig en skön och avkopplande Mors Dag!
     
    Kramar
    Carlos

  4. Ja, finns det något roligare än gamla bilare?

  5. Va ? Ute och flyger igen ? Ha det ! 😀

  6. Välkommen tillbaka bland oss som äger funktionabla bilar 😀
    Lagom till semestern också.

  7. OJ!!
     
    Jag beundrar Dig! Klarar dej så bra själv bara du tankas med lite latte eller en capuchini och of course; a little help from your friends.
    Bilar är inte min grej. Jag kör dem motvilligt men älskar cd-spelaren. Just nu med Joanna Newsom. Hört?

  8. Ja, hur skulle man klara sig utan Joe Cocker…..eller nåt ? Vilken solskenshistoria ! =) Men jag hängde inte med riktigt i svängarna där med lilla gulingen och broarna….beror nog på att jag inte är lokalpatriot…i alla fall inte där. Men allén vet jag. Och Centralen. Dit har jag åkt många gånger, fast med tåg då. Inte lika segt på spåret.
    Ha det !

  9.  
    Phu!
     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s