Kung Hatt under jorden och andra hattifnatterier

Varför kör de in tåget från Göteborg under jorden?
Varför verkar alla vägar bära rakt in i tunnelbanan och varför kan de inte skylta ordentligt om att ”här kommer du upp till ytan”?
Och åt vilket håll.
Hittar ur Centralsnurret till slut. Fast vid det laget är göteborgska så skakiga att jag är tvungen att gå in igen och köpa en mugg latte att lugna ner dem med.
Och ser man på, hotellet ligger tvärs över gatan.
Surplar, ryker och travar över för att checka in.
Ungskojarna har redan anlänt och är på väg ut för att peta i sig nåt före tjosanet börjar.

Själv ska jag bara . . .

 

 . . . såsa tills det brinner i knutarna. En kvart kvar att ta mig till Moderna på, tar tjugo att gå enligt vägbeskrivningen på nätet.
Får bli hålet. Väljer ett på måfå.

40 kronor! Är du go’ eller?

Bättre att gå, säger mannen i kassan. Tar fem minuter.

Säger han ja, mitt knä säger annat.

Betalar och lovar mig själv att inte gnälla mer över de göteborgska spårvagnspriserna.

Underjorden är oändlig, min linje går längst ner och längst bort.

Tar en kvart bara att hitta dit.

 

Rusa, rusa. 
Hoppas åt rätt håll . . . 

 

Tjosanet är över, nu skall det bli mat.
Fast först en liten båttur.
Försöker få folk att berätta vad det är vi åker förbi.
Fast de verkar ganska lost, så stockholmarede är.

  

Maten är god och matsalen intressant.
Fast jag skulle allt hellre vilja gå ut.
 

Bussen till stan ska bara vända först. I en backe.
Går inget vidare, den fastnar.
Taxi, taxi! hörs ropen skalla.
Unge herr Son och unga fröken Lillasyster meddelar att de tänker hänga med ett unggäng in till stan.
Frågar inte ens om jag vill med.
Fan vad gammal jag blivit!

Ok, jag hade sagt nej – men ändå.

 

Avsläppt vid hotellet. Lägga sig nu?
Tar en latte på 7Eleven för att fundera på saken.

Nää, en sväng på stan kanske? Gå runt och kolla in nattlivet, lite från sidan.
Svinkul!
Halvvägs bort i mörkret spökar knäet igen. Linkar tillbaks i rask takt för att verka som jag vet vart jag är på väg.
Det vet jag inte.
Tar tid att hitta tillbaka . . .

 

 . . . till rummet.

Tur att jag har med datorn.
Otur att jag plötsligt blir så hungrig att jag måste ge mig på en av nötburkarna i dyrskåpet.
En krona nöten, typ.
Och goda är de inte heller.

 

På nån vänster lyckas jag ändå vara uppe alldeles för länge och se där, nu börjar det visst bli lite ljust igen.
Plåta genom hotellfönster är också ett sätt att fördriva tiden.
Fast min unga nätvän tycker att jag borde hoppa i sängarna istället.
Upp och ned, alltså.
 

Och framåt förmiddagen ser det ut så här.
Ringer och frågar ungfolket om de tänker äta frukost. JAG, uppe FÖRST!
Allt blir upp och ned på den här sidan av landet.
 

Dagen efter kvällen innan, är de inte överdrivet pigga ungdomarna.
"Plastigt" och "B", lyder omdömet om citys nattliv.
Fast det var allt spejsat kul ändå.
Som tur var lyckades de hålla sig långt från notorna . . .

 

Dags att vandra ut för att försöka hitta nåt. Vad är det ingen som vet.

 

Förrän vi ser det . . .

 

. . .och unga fröken lillsyrra försvinner in bland klädställen.

 

Unge herr Son tittar runt lite planlöst en stund, men  . . .

 

 . . . tröttnar snart och sätter sig suckande att vänta.

 

Han skall vara glad att han inte längre är en liten parvel. Då hade hans mor köpt en sån där liten ljusgrön mössa och satt på hans huvud.

Köper en liten knapp med dödskallen på istället.

Till mig själv.

 

Och nu – ut till släkten.

 

Bollen är rund, även i Stockholm.
Om man bara kan få tag på den.
 

Solen går visst ner där också.
Bak träden, i rött.

 

Dagen därpå testas hur många som får plats i brasilianska hängmattan . . .

 

. . .  medan utfordringen iordningställs.
 

Dags att lämna.
Vinkar av de små vid uppgången till Arlanda Expressen och tar med mig en sista latte ut från Centralen i väntan på tåget.
Slickar av omrörningspinnen och Aj, där satt den! Flisen i mungipan.
Stockholm kör med ohyvlat för att ge igen för alla göteborgskt förklenande omdömen.
Suger på den stick-karamellen hela vägen HEM!

 

Alltid lika spännande att komma till Skövde.

 

Och ganska spännande att se om cykeln står kvar.

Det gör den.

Cyklar hem, till mitt lilla hem

i Göteborg.

 

// While travelling: Esbjörn Svensson Trio – A Picture Of Doris Travelling With Boris (Viaticum, 2005) //

Annons