Den plåtande turisten flyger igen

– Welcome aboard United 737 to Chicago O’Hare. . . . Boing 793 . . bla bla bla . . . to Denver and our final destination today is Salt Lake city.
Varför känner man alltid ett inre tvång att åtminstone bitvis kolla in säkerhetsgenomgången?
Det är ju inte precis som om man aldrig sett det hela förr och dessutom infinner sig obevekligen tanken att ”vad sjuttsingen spelar en flytväst för roll om vi störtar i havet? Vi kommer ju ändå att dö då.”
Första sträckan, en timma och trettio minuter. Tidsleken börjar direkt.
– Sätt tillbaka era klockor en timma.
Glömde det där med Amerikas alla tidszoner.
Så hur lång tid tar då flyget Chicago-Köpenhamn? Hade ju räknat ut det med hjälp av tiderna och dragit ifrån sex timmar. Dra ifrån sju nu då?
Och hur var det, gick Sverige över till sommartid lördag/söndag natt?
Danmark också?
Vet flygbolagen om det?

Och nej, den här gången tänkte jag f*n inte sitta och plåta ut genom flygplansrutan i tid och otid. Hur många moln orkar folk med att se egentligen?
Dessutom sitter jag den här sträckan inklämd mot fönstret. På ytterplatserna sitter två amerikanska damer som möjligen kan ha synpunkter på det där med att plåta under flygresan. Inte minst vid start och landning.
Inte bara för att alla elektroniska apparater skall stängas av då – de kanske dessutom får för sig att jag tillhör Al-Qaeda. Ute och spionerar från ovan.
Uj!
Ok, så jag tar några snabba när vi taxar ut – i ren nervositet? – men knôr sen bestämt ner kameran i väskan, som jag sparkar in under sätet framför. Och där får den ligga när vi lyfter och de prydliga husraderna i Rochester får det att rycka i avtryckarfingret.
Fast när jag ser Lake Ontario med vidhängande flod breda ut sig därnere, kan jag inte hålla mig längre.
Knäpp, knäpp, knäpp.

Lite senare kan jag inte låta bli att fråga damen bredvid vad hon tror att det där nere är för nåt. Moln eller gäss på sjön? Det vet hon inte, fast rätt som det är pratar vi alla tre i bänkraden med varann.
Låter kameran vila.
Ytterligare en stund senare har de båda amerikanskorna övergått till att jämföra levnadskostnader i Austin och Chicago, hur mycket de flyger i jobbet och hur många barn de. Jag plockar fram min gamle vän igen.
Snart framme ju, ännu en stor sjö där nere. Erie, eller?
Hm nä, Superior är det väl som Chicago ligger vid?
Inte en siffra rätt, det är ju Lake Michigan! Den enda av de stora sjöarna som ligger helt inom USA:s gränser.
Det ni!
Vad göra? Plåta förstås.
Kvinnan längst ut i raden ler vänligt och undrar om hon skall ta ett kort av mig.
Och så vart jag typiskt töntturist. Bara så där.
Stoppar ner kameran igen och kan inte med att smyga upp den igen fast vi nu ser Chicago med alla sina jätteleder krylla där nere.
Väl nere drämmer jag till igen, elektroniskt förbud eller ej.
Inte sjuttsingen kommer några knäpp göra att piloten kör åt helskotta?

Hemresans fotoskörd finns till beskådan i fotoalbumet här bredvid.
För mer detaljer om fyra sega timmar i Chicago, se HÄR.

Och se nu fick hon äntligen bytt musik, nämligen till:
// Tom Waits – Long Way Home //

Annonser

10 svar till “Den plåtande turisten flyger igen

  1. Ah…Dodon har överlevt hemkomsten 😀 Jag har sett spår som tyder på det….;-)

  2. Såg du att jag skrev "japanaska"? Japanska ska det vara. Kombinationen tjocka fingrar och små tangenter är inte bra.

  3. Hej Doris, välkommen hem!
     
    Jo, man får väl memorera de kinesiska tecken (heter kanji på japanaska). Som tur är vet jag vad de betyder, men jag kan tyvärr inte prata så värst mycket japanska. I början får man stå där med sin lapp och försöka hitta rätt blandning tecken så att jag kommer till rätt plats. De flesta tåg har dataskärmar med hela sträckan så att man kan räkna hur många stationer man åker innan man måste kliva av tåget. Och precis dagarna innan man åker därifrån börjar alla bitar falla på plats. Och så är det för mig varje gång jag åker till Japan.
    Kram på dig Doris 

  4. Skrittar runt på din sida eller nåt… Hästlåt efter hästlåt, blir bara sugen på havrekakor… Puss!

  5. Man får hopppas att du hinner hem innan sommaren är över här. Jag har lärt mig att flygvärdinnor absolut inte får visa några känslor när de demonstrerar säkerhetsutrustningen, bara informera, absolut inte väcka några känslor hos några flygrädda.

  6. Flytväst? Kan vara så att man dör ändå, men då har man ju i alla fall nåt att pyssla med under tiden, blåsa i lite luft, reglera banden och så. Lite terapi har ingen dött av…

  7. Man känner sig lite fånig ibland när man fotar, det är sant, men å andra sidan är det ju de enda minnen man har sen när hårddisken i hjärnan inte räcker till att lagra alla minnen visuellt. Det låter som du har flugit en hel del så det kanske känns som vardagsmat för dig, men annars kan det ju vara lite kul med såna foton. Tycker jag som bara flugit en gång, om man inte räknar syrrans expojkväns lilla flygplan som vi har farit runt i över trakten några gånger…

  8. Hehe….den som kom först i själva verket, låg lite efter i alla fall…välkommen till USA, skulle väl ha sagts för typ tre veckor sedan.
    Men tanken var ju god 😀
    Välkommen till Sverige, säger jag. Väntar mig inget pris…inte ens en bronsmedalj….möjligen en kopp kaffe 😉
    Ha det !
     

  9. Hm, försten vann och det blev nog jag om man skall tro tecknen här. Undrar vad..?
     
    =)

  10. Loved seeing your site even if I can\’t read it.  I really love the music you have ……never heard of the guy but will try to get that cd with that song.  Welcome to the USA!  Hope your trip is going well ~

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s