Den plåtande turisten flyger igen

– Welcome aboard United 737 to Chicago O’Hare. . . . Boing 793 . . bla bla bla . . . to Denver and our final destination today is Salt Lake city.
Varför känner man alltid ett inre tvång att åtminstone bitvis kolla in säkerhetsgenomgången?
Det är ju inte precis som om man aldrig sett det hela förr och dessutom infinner sig obevekligen tanken att ”vad sjuttsingen spelar en flytväst för roll om vi störtar i havet? Vi kommer ju ändå att dö då.”
Första sträckan, en timma och trettio minuter. Tidsleken börjar direkt.
– Sätt tillbaka era klockor en timma.
Glömde det där med Amerikas alla tidszoner.
Så hur lång tid tar då flyget Chicago-Köpenhamn? Hade ju räknat ut det med hjälp av tiderna och dragit ifrån sex timmar. Dra ifrån sju nu då?
Och hur var det, gick Sverige över till sommartid lördag/söndag natt?
Danmark också?
Vet flygbolagen om det?

Och nej, den här gången tänkte jag f*n inte sitta och plåta ut genom flygplansrutan i tid och otid. Hur många moln orkar folk med att se egentligen?
Dessutom sitter jag den här sträckan inklämd mot fönstret. På ytterplatserna sitter två amerikanska damer som möjligen kan ha synpunkter på det där med att plåta under flygresan. Inte minst vid start och landning.
Inte bara för att alla elektroniska apparater skall stängas av då – de kanske dessutom får för sig att jag tillhör Al-Qaeda. Ute och spionerar från ovan.
Uj!
Ok, så jag tar några snabba när vi taxar ut – i ren nervositet? – men knôr sen bestämt ner kameran i väskan, som jag sparkar in under sätet framför. Och där får den ligga när vi lyfter och de prydliga husraderna i Rochester får det att rycka i avtryckarfingret.
Fast när jag ser Lake Ontario med vidhängande flod breda ut sig därnere, kan jag inte hålla mig längre.
Knäpp, knäpp, knäpp.

Lite senare kan jag inte låta bli att fråga damen bredvid vad hon tror att det där nere är för nåt. Moln eller gäss på sjön? Det vet hon inte, fast rätt som det är pratar vi alla tre i bänkraden med varann.
Låter kameran vila.
Ytterligare en stund senare har de båda amerikanskorna övergått till att jämföra levnadskostnader i Austin och Chicago, hur mycket de flyger i jobbet och hur många barn de. Jag plockar fram min gamle vän igen.
Snart framme ju, ännu en stor sjö där nere. Erie, eller?
Hm nä, Superior är det väl som Chicago ligger vid?
Inte en siffra rätt, det är ju Lake Michigan! Den enda av de stora sjöarna som ligger helt inom USA:s gränser.
Det ni!
Vad göra? Plåta förstås.
Kvinnan längst ut i raden ler vänligt och undrar om hon skall ta ett kort av mig.
Och så vart jag typiskt töntturist. Bara så där.
Stoppar ner kameran igen och kan inte med att smyga upp den igen fast vi nu ser Chicago med alla sina jätteleder krylla där nere.
Väl nere drämmer jag till igen, elektroniskt förbud eller ej.
Inte sjuttsingen kommer några knäpp göra att piloten kör åt helskotta?

Hemresans fotoskörd finns till beskådan i fotoalbumet här bredvid.
För mer detaljer om fyra sega timmar i Chicago, se HÄR.

Och se nu fick hon äntligen bytt musik, nämligen till:
// Tom Waits – Long Way Home //

Annons