Hon säger att jag är välkommen att följa med, Jag antar att det betyder att hon vill att jag ska, så jag gör det.
Besöket tar inte alltför lång tid, rutinerna är redan väl inarbetade.
Snart åker jag härifrån igen, innan det riktigt jobbiga börjar.
Det blir väl som jag aldrig varit här, tog ju för fan närmare 24 år att återvända. Hur många skall det ta nästa gång? Hur många till ska ha hunnit försvinna?
Jag skäms.
Yngsta lillsyrran här var nio år förra gången, nu trettiotvå. Äldre än jag var då.
Svisch – där försvann ett halvt liv.
En dag och en kväll för att ta igen åren som saknas? Hm, kanske inte – men en början.
Eventuellt. Om jag får tummen ur lite snabbare den här gången, vill säga. Och om hon befinner sig på ”rätt” kust, eller om jag täcker in både öst och väst.
Med de andra vart det lite mer tid och var därtill inte lika länge sedan.
Tja, utom han som var fjorton år senast då och så han som jag bara flög över.
Vinkade i vart fall, mental. Då vi hade New York under oss, till vänster.
De andra då, de som hann försvinna?
Inte mycket att göra åt. Nu.
Lärdomen att dra är väl att uppmuntra Unge Herr Son att fortsätt flaxa över Atlanten.
Fast just nu känns det mest lite knäppt att vi båda är i Amerika, jag uppe i norr nord och han långt nere i södra syd.
Läggdags kanske?
Måste komma ihåg att plåta ilskna granntantens påskdekorerade trädgård i morgon!
Aniaras Place 
Det låter lite sorgligt det hela, men det är väl så det blir, lite utvandrarkänsla, fast tvärtom… Och så försökte jag komma på vad det var för något på nedersta bilden, fast utan framgång…
Det är inte så lätt att hinna med allt. Är man på ett ställe så missar man ofelbart nånting på ett annat ställe.
Snart är du här igen i kära gamla gruvan eller med en kaffemugg utepå stan i vårvädret, det har du ju missat nu 😀
Vi inväntar ivrigt din återkomst
Hej vännen, vad sorgligt det låter när du beskriver din återkomst till Modershuset. Jag är ändå glad för din skull att du äntligen kom iväg. Men du ska veta att du är efterlängtad i Gruvan.
Åh, en massa missade år. Jag förstår känslan. Min vän B som gick bort förra året, som jag under min ungdomstid umgicks med nästan dagligen, träffade jag nästan inte alls under hans sista 10 år. Ändå bodde vi i samma stad. Jag sörjde ju inte bara honom utan också de missade åren. Enda trösten var väl att sista gången vi möttes var ett så strålande glädjefullt möte där allt för honom hade hamnat på rätt plats i livet. Det är väl helt enkelt så att man får minnas det som faktiskt var och inte gräma sig över det man missar.
Nu har du ju i alla fall varit over there ! Bättre än att inte…
Välkommen hem, snart ! =)
Miss You!
S