Innan mörkret faller

– En stor cappucino, tack.
– Bara en storlek? Hm, så liten? Ok då.
Omdöme på en skala? Typ två.
Bland det mesvattnigaste jag druckit på länge.
Men hallå, vadå?! Sa jag nått om att jag skulle sluta redogöra för mitt cappuccino-intag?
Ha, gick ni på den latte!?
Uh, lätte.

"Skogen" som inte är vad den heter.

Ja, ja, för en gångs skull söker jag mig dock till lite mer sporadiskt besökta jaktmarker. Åtminstone nuförtiden och, inte minst, för årstiden i fråga. Till skogen som saknar slott, men ändå begåvats med just det namnet – Slottskogen.
Och det utan att ha vare sig barn, hund eller ballonger med som ursäkt.
Ugglade bort hela den strålande lördagen och rätt som det var höll söndagen på att gå samma väg.
Ut, ut, ut!
Helst innan solen gått ned.
Ovanligt äventyrslysten knatar jag planlöst iväg för att se vart färden skall leda. Typ två kvarter längre bort. Det rycker i avtryckarfingret.
Vid bergets fot hittar jag nått att plåta. Blåmålad gammal cykel. Himla intressant
– Och här står du och flummar igen!
– Hm, jaaa.
En gammal bekant poppar upp. Han har stött på mig flummandes bakom kameran förr. Såg mig på långt håll tydligen.  Han tycker att jag är lite knäpp, men det säger han inte.
Vi tjôtar ett tag.
Men solen sjunker och jag måste vidare.
Ut i vida världen.
Dit hjulen rullar.
Till änderna i Skottskogen.

 

Plask, plask, plask.
Himla spännande
Rumporna i vädret har en del.
 

Andra står och funderar på torra land.
 

Efter att gjort sig av med sitt gamla bröd är det dags för familjen att cykla hem igen.

En barnfamilj kommer cyklandes och tömmer påsar med gammalt vitt bröd över dem.
Änderna är lindrigt intresserade.
Vidare, vidare.

Välkommen i det gröna!

Till stora dammen, till fiket. Och ja, de har fortfarande öppet. Och ja, man kan sitta ute.
Så jag sitter ute och dricker vattenskadad cappuccino tills solen går ner.
Sen fryser jag, går ner till det frysta vattnet, plåtar lite, grenslar min hjulhäst och rullar ut ur parken igen.
Till affären, handlar lite käk, hem och oj, då – hade glömt ta med mobilen.
Flera missade samtal och ett lämnat meddelande.
Vill jag kanske hänga med på bio?
Filmfestivalsbio kanske rent ut av.
Hm, hade jag kanske velat.
Om jag inte velat
runt och gjort strunt
istället.

 

Himla geggsmarrig kaka. Nått med limemousse. Men nej, jag stod över. Tog en liten torr dröm istället.

 

Kanske aningen mysigare om sommaren.

 

Dammen åt ena hållet.

 

Dammen åt andra hållet.

Och snart är det måndagmorgon.
Gruva sig . . .

 

// Music along the ride: Josh Ritter – In the Dark //

Annons