Nattfågelns återkomst

Lite trött efter all framgång.

Morgonen efter skivbolagsfesten vaknade Doretta Day med ett osedvanligt stort huvud och en stickande känsla strax under vänster mungipa.
Utan att tänka sig för slängde hon benen över kanten, reste sig och föll med ett stön raklång tillbaks över sängen. Fälld av huvudets oväntade tyngd.
Någon timma senare, då hon åter lyckats komma på fötter och nått fram till badrumsspegeln, kunde hon med en grimasch konstatera att böldpesten slagit till.
Platinaförsäljning och framgångar i nöjesbranschen har sitt pris.
Tre koppar starkt kaffe och några duttar munsårssalva därpå bestämde sig Doretta för att ta en uppfriskande tur upp på det lilla pittoreska berget strax intill.
Visserligen hade det redan börjat mörkna något men frisk luft är ändå frisk luft.
På väg ut snappade hon åt sig ett skinande rött äpple från fruktskålen och stoppade i fickan.
Man vet aldrig när hungern slår till.

 

*  *  *

Kan svarta hjärtan glöda sig röda?

Nattfågelns vingslag blev allt tyngre där hon flög genom natt och genom dag.
Långt under sig såg hon världen breda ut sig, mörkt, platt och förunderligt stilla.
Det stulna svarta hjärtat pulserade fortfarande svagt men ihärdigt där det låg tryckt mot hennes dunigt mjuka bröst.
Ibland kändes det rent av som det började slå i takt med hennes eget.
Lite fort, lite oroligt, lite upprymt – så som fåglars hjärtan slår.

I början hade den svartes hjärtskärande ursinnesvrål jagat ifatt henne i de sönderrivna skyarna. Så efterhand tystnade skriken och hon greps av tvivel.
Var hon kanske helt fel ute?
Vem trodde hon egentligen att hon var?
En förklädd liten gråtrast som misstagits för en mytisk skön och bevingad nattvarelse.
Vad kunde hon väl ha att ge en svärta?
Och tänk om det redan började bli för sent att ens försöka?
Oron växte till smärta, la sig runt hennes hjärta och kramade till. Hon slöt sina ögon och en stor glittrande droppe föll ljudlöst ner genom natten.
Och de säger att fåglar inte gråter.

Redemption

Det finns de som säger att svärtor inte har hjärtan.
Professor Amorfos visste bättre.
Visserligen hade han själv aldrig blivit anförtrodd något att reparera, men han hade läst om det i någon av sina dammiga tjocka böcker.
Om han nu bara kunde komma ihåg i vilken.
I själva verket började han bli mer och mer övertygad om att det faktiskt inte fanns någonting han kunde göra. Hur många av sina fina skinande verktyg han än använde.
Plötsligt greps professor Amorfos av en obetvinglig lust att byta vistelseort.
Han rafsade ner ett ombyte kläder samt instrumenten i sin stora bruna läderväska och köpte en restresa till Yttre Mongoliet.

 

I samma stund hejdade sig nattfågeln i flykten. Hon hade insett vad hon måste göra.
Tillbaka, nu, genast.
Tillbaka till berget, till den mörke där han satt med sitt uppfläkta bröst och stirrade med oseende ögon upp mot natthimlen.
Och hon såg honom. I all hans smärtsamma svärta och skyddande farlighet.
Hon såg honom och åter tårades hennes ögon.
Försiktigt lyfte hon hans svarta hjärta tillbaka in i det gapande hålet och slöt såret med en varsam smekning.
Hon kröp ihop mot hans nakna bröst, darrade till av kylan som slog emot henne och viskade:
– Du måste laga dig själv.
– Men om du vill och jag kan, så hjälper jag dig.  

// Och samtidigt hördes på radion: Tom Waits – Young at Heart //
 //De som vred över till den andra stationen kunde dock lyssna till: Bonnie "Prince" Billy – What Are You //

Annons