Hearts lost

Eld i hjärtat, hjärta i elden.
Nattfågeln svingade sig upp och steg likt svart rök mot den kyligt skinande månhalvan som flämtade fram bak de förbijagande skyarna. Med klorna krampaktigt knutna om det svagt bultande hjärta hon just slitit ur den svartes bröst, skrek hon rasande ut sin förvirring.
Hur vågade han! Den dåren!
Stjäla hennes hjärta. Skära ut det med sin lilla vassa kniv!
Efter att ha kallat på henne, lockat henne och fått henne att tro att det kanske fanns något mer än den planlösa flykt hon fördrev sina nätter med.
Att kanske hon, kanske han, kanske tillsammans  . . .  åååååh!
Så hade hon fällt sina skyddande fjädrar och gått honom till mötes, bara för att strax åter finna sig fångad i sin fjäderskrud
Hjärtlös, bortslängd, låg hennes mänsklighet kvar uppe på bergets topp.
Åååååh!
Våga? Hur kunde han INTE våga?
Han ville, ville inte, levde, levde inte.
Eller var det hon själv? Som inte vågade vilja leva.
Åååååh!

Känslorna böljade genom hennes själ och slet den i stycken.
Skratt, gråt, hopp och tvivel. Förvirring, oro och ren och skär galenskap.
Hon skrek och skrek, tills bara kraxande återstod.
Långsamt spred sig värmen från det lilla svarta hjärtats bultande in i hennes klor, grep efter hennes eget hastigt pickande fågelhjärta och hon visste vad hon måste göra.
Kunde han inte själv, skulle hon göra det åt honom.

 

Professor Amorfos studerade eftertänksamt de välputsade instrumenten som låg på ekbordet framför honom.
Den långa smala pincetten. Den lätt böjda tången med sina räfflade gripytor.
Hans knotiga hand smekte varsamt de verktyg med vilka han genom åren så framgångsrikt helat nästan alla de pumporgan som lämnats in för reparation och underhåll i hans från vardagen undangömda lilla verkstad.
Den dubbeländande kyretten eller den rakbladsvassa skalpellen, ett säkert kort när inget annat hjälpte.
En djup suck trängde över hans smala bleka läppar. Plötsligt obehagligt rådlös lyfte han handen från bordet och körde fingrarna genom sitt spretiga gammelmansskägg.
Det här var ett fall som krävde alldeles speciella åtgärder. Kanske rent av över hans förmåga.
Det här var ett svart hjärta. Ett dött hjärta, ett hjärta som tills nyligen inte ens vetat att det kunde slå.
Ett hjärta som inte ens . . .
Och det var på väg, han kunde i sitt inre redan känna hur luften sattes i virvlar av nattfågelns tunga vingrörelser.

Tidigare samma höst hade den tidigare tämligen okända musikalartisten Doretta Day haft stora framgångar med sin cover på den gamla valsen ”Somebody has my Heart”.
För sent på året för en folkparksturné hade hennes manager istället lyckats ordna ett antal framträdanden i det ständigt lika schlagersugna Tyskland. Satsningen blev en succé och den tyskspråkiga utgåvan av skivan, ”Ein gewisser hat mein Hertz irgendwo versteckt”, sålde snabbt platina.
Nu, några månader senare, låg de raskt inspelade uppföljarna, ”Thou hast a heart I know” och ”My Heart loves You too”, och väntade på att börja distribueras till skivbutikerna.
Lilla Doretta Day kunde inte ha varit gladare.

 
*  *  * 
 
För den för tillfället fullständigt hjärtlöse Svärtan, skorrade Doretta Days kvitter aningen hånfullt, rent av falskt.
Åter vid medvetande efter nattfågelns oväntade attack låg han på rygg och stirrade upp mot den bleka månhalvan som flinade halvdant åt honom.
Det här hade han inte gjort särskilt bra.
Hade hans hjärta verkligen väckts till liv bara för att få vingar och flyga sin kos. Bokstavligen talat.
Hade han, genom först sin mytefiering, avvaktande försiktighet och sen snabba attack, tagit död på det han så hett börjat längta efter?
Kunde han förvänta sig att få utan att ge?
Han hade ju bara velat testa lite först. Skrapa en aning.
Nästan på skoj.
Dessutom tycktes han ha tappat bort sin kniv i det tumultartade mötet med nattfågeln.
Han undrade om hon tagit den också.
 

Hon flög och hon flög, genom dag och genom natt.
Lugnare nu, med hjälpen i sikte.
Klorna hade lossat sitt krampaktiga grepp om det lilla svarta hjärtat och hon tryckte det med en stadigt växande ömhet mot sitt duniga bröst.
Lugn, du bultande lilla svärthjärta, jag vet.
Jag skall hjälpa dig att slå i takt.
 

*  *  * 


Ibland visste de inte vilket berg de skulle välja.

 //Hörs: John Hiatt – Love’s not Where We Thought We Left It (Master Of Disaster 2005) //

Annonser

15 svar till “Hearts lost

  1. Gott nytt år till dig också. Alltid lika njutbart att surfa in på din sida. Vilken fantasi du har. Bra att du bytt till svart bakgrund. Ser snyggt ut. Härlig musik har du också.

  2. tack för nyårshälsningen
    vilken härlig berättelse du har skrivit . Får mig att tänka på..Dracula-filmen som visades på nyårsnatten -07
    Suggestiv och mörk..men med ett visst hopp
    eller nåt
    peace

  3. Ahh ja jag vet. Jag blev trött på bloggen. Så jag hade den stängd i någon månad. Men jag kommer nog inte att ta bort den helt. Däremot kanske jag ändrar inställningar till messenger/vänner senare. Är allt bra där då? Kreativiteten är det inget fel på ser jag.

  4. Wow!! Fortsättning väntas… (Men jag har ju en egen liten stare som viskar i mitt öra… 😉 😉 😉 … … … …)
     
    Gott Nytt ÅR!!!!!

  5. Heeeej,Tack för mellanlandning hos mig :-DPga god mad i rättan tid får jag beom att återkomma till din fågeltångGOTT NYTT ÅR !!!((( Kram )))< Anna-Lys >

  6. Tittar in för att…
    Ser att du har festskruden på dig. Fint!
    Gillar Doretta Day mer och mer…
     
    Önskar dig ett riktigt Gott Nytt År.
     
    Är det min tur nu igen?
     
    Dein Schwartze
     

  7. Gott nytt år!=DSnurre (Eftersom jag inte kan lägga till mitt namn i "Ditt namn"-raden…)

  8. Just ja, jag skulle önska gott nytt år, det var det jag skulle göra egentligen, innan jag blev så väldigt konfunderad…

  9. Det märks att jag inte varit inne på spacen på några veckor, jag hängde inte med alls på det här med nattfåglarna och dramatiken, även om det var vackert och spännande skrivet. Vad handlar det om egentligen?

  10. Gott nytt år 🙂

  11. Gillade speciellt avsnittet om professorns verktyg, finns inte mycket som går upp emot riktiga kvalitetsverktyg.
    Gott Nytt År!
    Väntar, icke utan en viss bävan, på nästa avsnitt.
    Mox

  12. got  nytt på dig,, o väntar i spänning,, som tur är det inte så länge till 2007

  13. Suveränt,igen…men ska jag behöva vänta till nästa år innan jag får höra den rafflande upplösningen…det är ju…hjärtskärande, ju…!?
    Och Doretta Day ? Det var en ny bekantskap….:D….Och Ja ! Den nya huvudbeklädnanden sitter som en smäck, ju !
    Nytt År på dig….Gott !!!!!!!!

  14. Gott Nytt År!kramEricRysligt spännande är det.

  15.  
    …djäla flackande mellan spacen för att följa med i den här "hjärt-slitande"  följe-tången mellan de kraxannde pippifåglarna…men…med ett…sjuhelvetes stort  MEN…spännande…givande…och dessutom…otroligt roande…som alltid…när…favisarna är i farten…
     
    Hiatt…Nice text…. 😉
     
    *may The new 2K7 Be With You*
     
     
     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s