Och nattfågeln landade

Två, fyra, sex.
Hon tog dem två åt gången. Ivrigt förväntansfull nu när hon väl bestämt sig.
Åtta, tio. Bara 121 kvar.
Kanske hade hon redan tappat räkningen, flåset förlorade hon redan efter det sjätte.
Ett steg i taget nu.
Upp, upp, upp. Likt en mal mot det förbrännande ljuset.
Det lös i borgen i natt.

De tunga vingarna klöv den krispigt kyliga luften.
Ljudlöst gled nattfågeln genom den mörka himlen, spanande efter det okända som natt efter natt väckt och kallat henne.
Vad, var och varför?
Hon visste inte. Hon ville inte veta. Hon måste få veta.

Långt därnere vilade staden inbäddad i nattens dämpande kappa och mumlade oroligt i sömnen. Drömbruset av dagens aktiviteter slet sig i tunna strimlor upp över taken och smekte lätt vid fågelns fjädrar.
Först hade hon spjärnat emot, stängt och låst sitt hjärta, pickat lite med fjädrarna, ruskat av sig de snärjande locktonerna, kastat sig upp och försökt flyga så långt från ljudet som möjligt.
Men det okända fortsatte att kalla henne, natt efter natt.
Och genom sina envist slutna ögonlock såg hon en svärta stiga från bergets topp. Vilsen i sin mörka smärta, frestande i sin malström av nyfikenhet och kvävd glädje.
Den bultade och vibrerade upp mot henne där hon rastlöst flög mot gryningen.
En längtan började växa i den lilla fågelns bröst  och allt eftersom nätterna övergick i dag, cirklade hon allt närmare och närmare.

121 trappsteg?
Den som kladdat dit siffran måste ha skojat!
Andfådd vilade kvinnan på stegen, grep om det smala räcket och ryckte till då metallens kyla snärtade till i fingrarna.
Vad höll hon egentligen på med?
Hade hon helt tappat all rest av rationellt tänkande?
Klättra ensam upp i mörkret till, ja till vadå?
Det okända, det svarta – det farliga.
Det okända, det inspirerande – det åtråvärda.
Dröm eller mardröm?
Hon visste inte, hur skulle hon kunna veta? Alla frågor hade lämnats obesvarade och nu var hon på väg, förförd av sin egen nyfikenhet.
Med en suck kastade hon en sista blick ner mot trappans fot. Där, vid sidan om, låg de likt en hög av svarta trasor. Hennes fjädrar, hennes vackra, mjuka skrud som burit henne genom så många, långa och ödsliga nätter.
– Du kan inte vinna något utan att offra något, viskade mörkret.
Det här sökandet måste hon göra utan skyddande förklädnad, naken.
Hon visste det, hade alltid vetat det och dessutom var det redan för sent att ångra sig.
Ett steg till och så ett till.
Snart uppe.

Hon undrade varför hon inte valt den andra vägen.

Epilog:

Han hade tagit den tredje vägen upp, genvägen.
Ville stå där i mörkret och vänta, utvilad och beredd att agera om så krävdes.
Ja, han hade lockat, ropat, bultat och pockat, men nu när det höll på att hända var han inte längre säker på vad han ville.
Eller jo, det var han. Han visste vad han ville ha och om det inte var vad han ville, skulle han göra processen kort.
Han stoppade ner handen i fickan och slöt fingrarna runt knivskaftet.
Snitt, snitt – ett hjärta går snabbt och lätt att skära ur ett dåraktigt skälvande bröst.

  

De fann hennes kropp morgonen därpå.

//  Under tiden: Nick Cave and the Bad Seeds – Into my arms (The Boatman’s Call, 1997) //

Annonser

17 responses to “Och nattfågeln landade

  1. Jo…jag vet inte hur jag ska säga det här…jag vet inte om man kan säga förlåt i förväg….men jag kunde inte hålla mig…Jag har i allla fall mött ljuset….men på vilket sätt ? Ett Gott Nytt År önskar jag dig i alla fall, och…tja…vi kanske kan stryka ett streck över det här sen och börja om från noll, eller åtminstone 2007 ?
    Ha det !

  2. Sicken rysare!Jag måste lugna nerverna med ett glas trucksoda. Gör mig sällskap vettja! GOTT NYTT ÅR!!000000____0000000____0000000____000000000_00000000__000000000__000000000___00_____00_00____00__00_____00__00_____00_______
    00______00___00_____00__00_____00______
    00_____00____00_____00__00_____00_____00____00_____00_____00__00_____00____00___00______00_____00__00_____00____00_00000000__000000000__000000000____00
    _____0___o__o_o__0_0__o___o__0____0_o___o___o__0_0___o___o__0____00o0000o00o0o0_0o00o00oo0oo0___o00o0o00000o000_00o0o00o0o00o0___00000o000o000o0_000o000o0000o0___0o00oo00o0o00o0__0000o0o0o00o00___0o0o00000o00o0___000o0o0o0o0o00____0o0o0000o0o0_____000o0o00o00o0_____0000o0000________00o000o0000______0000000___________000000000________00________________000000_______00___________________000______00______________________00_____00________________________00____00__________________________00_000000________________________000000

  3. Har du kommit i poesins anda,, eller är det trapporna som du vill besiga,, vackert vackert

  4. Ska det verkligen sluta så ? Det här året….? Och de där bilderna längst upp till höger ? Hur får du dit dom egentligen ?
    Många frågor….och ingen vet ju egentligen svaret på nån. Utom den sista möjligen -;)

  5. du har utsökt smak…nick cave, respect…

  6. Ruggigt och ackompanjerat av vackra bilder. Men vad annars kan man förvänta sig av en mästerfotograf som du?
     
    Hoppas du får ett spännande 2007. Gott nytt år!

  7. Tjusigt!
    Ett gott slut önskar jag eder.
    //Rolle & Kolle

  8. Två liter mjölk inhandlat!Meddelas endast på detta sätt

  9. Hej Aniara!
     
    Önskar dig ett Gott Nytt År också! Har du några föresatser?
    Väldigt förtätad text, tänktepå Mare Kandre. Och bilderna?
    Hör de till texten annars också?

  10. Oj! Blev stum – det händer sällan. Dramatiskt och poetiskt, minsann. Med väl valda bilder till. Huru många poeter/författare/bildkonstnärer finnes ute i cybern?
    Djupt imponerad Pova

  11. Snyggt! fast det blev lite räligt på slutet.
     
    Om du nu ändå ska iväg och handla så köp lite vin också, det är ju ändå snart Nyårsafton.
     
    Mox

  12. Ja, hur gick det med mjölken.
     
    Borde ha druckit mer mjölk när jag var där förra gången på femtioårskalas. http://web.telia.com/~u31933147/hist.html

  13.  
     
                                           =)
     
     
                                           Y

  14. …och nere på gatan leker barnen vem är rädd för svarte man… Inte hon?!Vackert…F ö är trappor en ypperlig plats för intervallträning.

  15. Puhhh andäktigt … känner också av mjölksyran ;-)Anna-Lys

  16.  
    Jaha!?!
    En fråga, köpte du mjölken?
     

  17. Å, jösses vilken poesi !!!! Du ! Det där kan du ägna dig åt….Men köp mjölk så länge du…-;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s