Och nattfågeln landade

Två, fyra, sex.
Hon tog dem två åt gången. Ivrigt förväntansfull nu när hon väl bestämt sig.
Åtta, tio. Bara 121 kvar.
Kanske hade hon redan tappat räkningen, flåset förlorade hon redan efter det sjätte.
Ett steg i taget nu.
Upp, upp, upp. Likt en mal mot det förbrännande ljuset.
Det lös i borgen i natt.

De tunga vingarna klöv den krispigt kyliga luften.
Ljudlöst gled nattfågeln genom den mörka himlen, spanande efter det okända som natt efter natt väckt och kallat henne.
Vad, var och varför?
Hon visste inte. Hon ville inte veta. Hon måste få veta.

Långt därnere vilade staden inbäddad i nattens dämpande kappa och mumlade oroligt i sömnen. Drömbruset av dagens aktiviteter slet sig i tunna strimlor upp över taken och smekte lätt vid fågelns fjädrar.
Först hade hon spjärnat emot, stängt och låst sitt hjärta, pickat lite med fjädrarna, ruskat av sig de snärjande locktonerna, kastat sig upp och försökt flyga så långt från ljudet som möjligt.
Men det okända fortsatte att kalla henne, natt efter natt.
Och genom sina envist slutna ögonlock såg hon en svärta stiga från bergets topp. Vilsen i sin mörka smärta, frestande i sin malström av nyfikenhet och kvävd glädje.
Den bultade och vibrerade upp mot henne där hon rastlöst flög mot gryningen.
En längtan började växa i den lilla fågelns bröst  och allt eftersom nätterna övergick i dag, cirklade hon allt närmare och närmare.

121 trappsteg?
Den som kladdat dit siffran måste ha skojat!
Andfådd vilade kvinnan på stegen, grep om det smala räcket och ryckte till då metallens kyla snärtade till i fingrarna.
Vad höll hon egentligen på med?
Hade hon helt tappat all rest av rationellt tänkande?
Klättra ensam upp i mörkret till, ja till vadå?
Det okända, det svarta – det farliga.
Det okända, det inspirerande – det åtråvärda.
Dröm eller mardröm?
Hon visste inte, hur skulle hon kunna veta? Alla frågor hade lämnats obesvarade och nu var hon på väg, förförd av sin egen nyfikenhet.
Med en suck kastade hon en sista blick ner mot trappans fot. Där, vid sidan om, låg de likt en hög av svarta trasor. Hennes fjädrar, hennes vackra, mjuka skrud som burit henne genom så många, långa och ödsliga nätter.
– Du kan inte vinna något utan att offra något, viskade mörkret.
Det här sökandet måste hon göra utan skyddande förklädnad, naken.
Hon visste det, hade alltid vetat det och dessutom var det redan för sent att ångra sig.
Ett steg till och så ett till.
Snart uppe.

Hon undrade varför hon inte valt den andra vägen.

Epilog:

Han hade tagit den tredje vägen upp, genvägen.
Ville stå där i mörkret och vänta, utvilad och beredd att agera om så krävdes.
Ja, han hade lockat, ropat, bultat och pockat, men nu när det höll på att hända var han inte längre säker på vad han ville.
Eller jo, det var han. Han visste vad han ville ha och om det inte var vad han ville, skulle han göra processen kort.
Han stoppade ner handen i fickan och slöt fingrarna runt knivskaftet.
Snitt, snitt – ett hjärta går snabbt och lätt att skära ur ett dåraktigt skälvande bröst.

  

De fann hennes kropp morgonen därpå.

//  Under tiden: Nick Cave and the Bad Seeds – Into my arms (The Boatman’s Call, 1997) //

Annons