Ur Dododammens grumliga vatten

På spaning efter  . . .

Shit, pommes frites!
Tiden virvlar iväg och här ligger jag i bakvattnet och trampar segmos.
Konstigt hur gruvor har en förmåga att slurpa upp i sig tid, både stämpelmärkt och sådan som sägs få spenderas fritt.
Gruva, gruva, kafferast, gruva, lunch, gruva, gruva, kaffe och ännu en skvätt gruva, innan det är dags gå hem och säcka ihop i soffan.
Ytterligare timmar – senare än sider – hasas det i säng, snark, snark, och så börjar det om igen.
Vart tog livet vägen?!
Solen försvann, regnet öste ner och mjölkpaketen bytte datum fortare än kvickt. Nedräkning i rekordfart.
– Hej, hej, jag är hemma igen, sa Unge Herr Son, klev av planet från Bushland och tog tåget ner till staden där Kennedy en gång stolt förklarade sig vara en syltfylld donut.
Ein, zwei, drei . . .
Själv trampar jag på mellan gruva och soffa. Med enstaka avbrott för desperata försök att ta itu med gamla synder.
Ja, sånt jag lovat att göra men inte fått gjort.
Som jag näääästan fått gjort nu då.
Kanske, till helgen, typ.

Så med ett ryck vaknar jag upp måndag morgon och finner att ett gloshuvud ersatts av ett annat.
Det tar till tisdag innan polletten trillar ner.
Nya jeppar vid rodret skall omfördela landets rikedomar.
Sänka a-kassa och sjukersättning, och ta bort det enda lilla skatteavdrag många av oss kan göra, det vill säga det för avgiften till den sänkta a-kassan.
Allt för att vi skall få råd att slopa förmögenhetsskatten.
Ja, det var visst nått om fastighetsditon också. Fast det har redan diverse experter räknat ut att det inte blir så mycket bevänt med för de flesta. Vad som förloras på karusellen måste tas in på gungorna.
De som verkligen kan göra klipp lär bli de som kan betala huset kontant.
Hepp!

Men jösses, det var ju inte såna tråkigheter jag skulle orda om, nu när jag till äntligen tagit mig upp till ytan i Dododammen igen.
Nej, här skall det utbristas ett segervisst ”Hello Doris!".
Er allra egnaste vilsekomna farkost i cyberrymden, Aniara Trast, is back!

Och därmed ber jag att få rekommendera mig.

PS. Alltså, egentligen höll jag mig förstås bara undan för att se om folk skulle sakna kossan! Och ser man på, det var visst en och annan som kom förbi och undrade. Över 30 kommentarer väntade på avfällingen.
En spott i havet, kan tyckas – men en riktig storm i Dododammen!
Äh, jag bara skojar.
Kanske. DS

Den verkliga Kennedy/Berlin-varianten hittar du här.
Fast hm, det kanske var en sån HÄR han menade.

//For Your Ears: Chris Rea- Here she comes now (Blue Guitars (CD06) – Chicago Blues, 2005)