Då bollen blev fyrkantig VM 98

Långt borta men nära, i både tid och rum.
Slutspelet i årets fotbolls-VM är i full gång och bollen blir allt rundare.
Med både den fotbollstokige sonen och hans, av börden nästan ännu tokigare, far befinnande sig på ”andra” håll, är jag förunderligt oengagerad i själva händelseögonblicket.
Istället vandrar mina tankar till en annan tid då jag själv, det då ännu längre avståndet till trots, befann mig mitt i händelsernas centrum.
Kära bloggister, ur skafferiet serverar Hello Doris idag historien om ”Då bollen blev fyrkantig VM 98”.

Jättehängmattan inhandlad i Brasilien inför årets VM i fotboll hade sonen tänkt ta med till Tyskland och ligga i mellan matcherna. Eller bara hänga upp och ”flasha” med. Istället for han på ”road trip” i USA och har fullt sjå med att hitta ställen där han kan övertyga gästerna om att låta honom byta kanal. Hoppas han lyckats blippa in kvällens kvartsfinal  Brasilien-Frankrike! Säger bara: Splash the Frogs!

”Brasilien och Uruguay stod mot varandra i finalen på Maracanã-stadion. Det brasilianska hemmalaget invigde världens största fotbollstadion. Brasilien var ett säkert kort, finalen var en fest. De brasilianska spelarna som hade krossat alla sina motståndare med målkalas efter målkalas fick kvällen före finalen var sin guldklocka, graverad på baksidan: Till världsmästarna. Tidningarnas förstasidor var tryckta i förväg, den stora festivalvagnen som skulle anföra festtåget var redan färdigmonterad, en halv miljon tröjor med jättebokstäver som firade den oundvikliga segern hade.”

(Ur ”Fotbollens himmel & helvete” av Eduardo Galeano)

 

48 år senare rusar vi förgäves runt på Köpenhamns flygplats och försöker köpa några små danska flaggor att ta med till Brasilien.
Släkten skall besökas och Brasilien skall möta Danmark i kvartsfinal i VM, dagen efter vår ankomst.
Läge för att odla lite äkta skandinavism.
Någon större lycka har vi dock inte, Köpenhamns flygplats vimlar visserligen av danska flaggor, men ingen av dem är till salu.
Vi bestämmer oss för att låta bli att försöka sno en. Att komma fram är trots allt viktigare än att reta infödingarna.

      

I den lilla staden i södra Brasilien är bollen i rullning. Landslaget har gått från seger till seger, förutom mot det lilla oljedömet Norge, och jublet bubblar förväntansfullt i den brasilianska folksjälen.
Jorden, himlen och solen hänger till beskådan från minsta skjul till balkongerna på miljonkronorsvåningarna i de exklusiva höghusen. Världen är grön, blå och gul.
Vo pegar! Vi tar den!
Brasilien skall ta sitt femte VM-guld, något annat är otänkbart.
Och skulle det otänkbara ändå ske, förlorar med säkerhet president Cardoso valet till hösten. En president som lett sitt land till VM-förlust kan inte räkna med att bli omvald!

      

I väntan på den brasilianska kvartsfinalen värmer vi upp med lunch på en italiensk restaurang i närheten av släktingens arbete.
Kvartsfinalen mellan Italien och Frankrike skall precis börja, men vi har tajmat det väl och hinner få maten innan all verksamhet avstannar med avsparken.
Restaurangen är tom på gäster, personalen bänkar sig framför TV:n och hejar på Frankrike. Det är nått med italienarnas spel de inte gillar.
– Nu blir vi av med jobbet, flinar ”vår” servitör när Italien förlorar på straffsparkar.
Lyckligtvis är italienaren som äger stället inte inne.
Några timmar senare är det allvar. Overksamheten lägrar sig över staden och överallt tycks folk vara på väg för att se sina hjältar rulla vidare mot den oundvikliga femte guldmedaljen.
Vi åker ner till ett av stadens inomhustorg för att se spektaklet på storbildsskärm.
Och det är samba, raketer och jubel.
Ha! Danskarna hinner knappt komma in på plan förrän de lägger mål.
Brasilianarna bara skrattar. Och väntar på den kommande kvitteringen . . . och ledningen.
Kabooom! Knatter, knatter! Kaboom!
Torget exploderar i smällande raketer och jubel. Samban dånar.
Oops, där kvitterade danskarna igen.
Ha! Ingen fara, runt omkring oss ler folk fortfarande trovisst.
Snyggt av danskarna att göra matchen lite spännande . . .
När segermålet kommer lyfter taket igen.
Kabooom! Knatter, knatter! Kaboom!
Den femte medaljen är redan ingraverad.

      

Dagarna går fort i väntan på semifinalen mot Holland. Gatuförsäljarnas affärer blomstrar. Solen skiner, himlen är blå och gräset frodas, trots att det faktiskt är mitt i det södra halvklotets vinter.
När det är dags för semifinal beger vi oss på nytt till stadens centrum för att dela segerns sötma med massorna.
Det blir en lång och uppslitande föreställning.
Ingenting händer, ingenting händer, bollen sparkas hit och dit och åskådarna kommenterar hänsynslöst spelarnas oförmåga.
– Kom igen nu! Joga bola!
Kabooom! Knatter, knatter! Kaboom!
Äntligen rullar bollen in i rätt mål. Taket lyfter.
Brasilen är i final . . ända fram tills de oranga djävlarna kvitterar och de brasilianska backarnas mammor alla ägnar sig åt världens äldsta yrke.
När matchen övergår i straffsparkar, är stämningen närmast förtvivlad.
Brasilien vinner aldrig på straffsparkar, kvider ett gäng upprörda ungdomar och vänder ryggen mot TV-skärmarna.
Det blänker misstänkt i ögonen lite här och där.
Åtta straffsparkar senare heter hjälten förvillande likt en arabisk rätt: Falafell.
Nej, förlåt, Taffarel.
För en gångs skull är det inte de de gudabenådade målgörarna som höjs till skyarna. Nej den här gången är det Guds egen spelare, målvakten Taffarel, som trovisst beskyddat brasilianarna in i VM-finalen.
Taffarel! Taffarel! Taffarel!
Och ute på de överallt utspridda små fotbollsplanerna drömmer ungarna vidare om att förtjäna sitt levebröd med en boll klistrad vid fötterna. Nu med tillägget att kanske rent av ta den med händerna, ståendes i mål.

      

I fem hela dagar får den stolta grön, blå och gula nationen fortsätta att fira sin femte VM-seger. Vi, besökande nordbor, bävar inför tanken på den kommande explosionen när segern, de facto, blir verklighet.
Så är dagen inne. Istället för att ge oss ner bland massorna bestämmer vi oss för att njuta av festen i goda vänners lag, med churrasco och caipirinha och så förstås – fotboll.
Sonen är stilenligt uppklädd i segertröja med Ze Carioca glatt utropande den femte brasilianska VM-segern på bröstet
Vi frossar i mört grillat kött och läskande romdrinkar och bänkar oss mätta och belåtna framför dumburken.
Och så . . . och så . . och så . . .
Att höra hur luften går ur en hel nation är en öronbedövande upplevelse.
Det finns ingenting att säga, ingenting att göra och på plan där borta i Frankrike viker de brasilianska spelarna inte två grässtrån i kors.
Det är tyst, chockerande apatiskt och fullständigt overkligt.
Långsamt stiger spridda raketexplosioner upp över staden.
Knatter, knatter, fjutt, fjutt.
I den miserabla halvleken exploderar fyrverkeriet, det blir ju ingen seger att spara det till.
Sonen drar av sig tröjan och vi går hem.
Dagen efter är alla flaggor borta och jakten på  syndabockar börjar.
Men president Cardoso vinner valet. Tillbaks i vardagen är den krassa verkligheten viktigare än ett förlorat VM-guld.
Å andra sidan valde över en tredjedel av brasilianarna att stanna hemma på valdagen.
Kanske för att titta på fotboll.

 

Epilog: För målvakten Barbosa var finalen i VM 1950 en katastrof.
Ansedd som den kanske bäste brasilianske målvakten någonsin, blev han aldrig förlåten att han missade Uruguays segermål. 1993, efter att ha förbjudits komma in och muntra upp spelarna i de brasilianska landslaget på träningsläger inför VM i USA, kommenterade, enligt Eduardo Galeano, Barbosa det hela:
”– I Brasilien är maxistraffet för vilket brott som helst trettio års fängelse. Men jag har fått betala i 43 år för ett brott som jag aldrig begått.”

 

OBS
Skulle Brasilien mot förmodan (hädiska tanke) klanta till det mot Frankrike även den här gången, så kan du alltid trösta dig med att avnjuta hur det ser ut när en äkta sambaspelare trixar. Se mästaren Ronaldinhos repertoar HÄR.

Annons