Innerst inne är vi alla en Bosse

Dansa runt i ringen, dansa runt ikring ‘en. Tjoflöjt!

Huset är tyst, den så hiskeligt morgonpigga släkten sover redan sött i sängarna och endast dodohönan Doris är vaken.
Tårtan är gjord, stången funnen och läget tycks vara hyfsat under kontroll. Sängen har redan svarat på tillrop och säger sig stå beredd för besök.
Fram emot lunch kommer ytterligare delar av släkten och sen är det snart dags att börja jobba.
En midsommarafton är minsann inget att man bara hafsar över!
Fast nuförtiden är firandet förstås blott en skugga av vad det en gång var.
Då, krävdes massor av händer för att räkna deltagarna. Nu, efter att den äldre generationen försvunnit en efter en, är det bara tappra spillror kvar.
Midsommarstången som förr krävde hårt arbete av 15-20 personer under flera timmar, har krympt till två tandpetare bundna i kors och lövpackas på under timmen.
Och inte finns det längre någon loge att löva.
Livet går vidare.
Blir det bara spridda regnskurar och en massa mygg och knott, så kommer det att kännas precis som förr!
Till minne av dessa fornstora dar, och eftersom jag är en lat typ, slänger jag i dag in en midsommartext från förr.
Ha det bra därute bland björklöven!!

        

Och så sätter vi fart där borta.
Rör på påkarna!
Havren skall skäras, björnen väckas och karusellen gå.
Skynda på, skynda på!

Allow me to introduce myself – släktens egen lilla Bossa Larsson.
Närhelst det drar ihop sig till långdans, allsång och diverse organiserat massbeteende står jag brett leende framför leden, redo att uppfylla fotfolkets förväntansfulla vädjan:
– Led oss!

Hur det hela började vet jag knappt längre, plötsligt stod jag bara där mitt i ringen. Förmodligen tack vare en myndig knuff i ryggen, utdelad av min käre far. Han är mycket för det där med att leda.
Själv har jag alltid avskytt att bli ledd och insåg snabbt fördelarna med att själv vara den som håller i piskan.
Vilken makt! Vilken känsla av överlägsenhet! Vilket tillfälle att ge igen för gammal ost!
– Rappa på där borta, faster Elsa. Här går det inte att dra benen efter sig.
– Och så klämmer vi i lite grann, farbror Gustav. Det här är inget midsommarfirande på TV. Här måste vi både dansa och sjunga själva!
Kräftskivor, sillsittningar och julbord i all ära, alla små Bosse Larsson-kopiors Eldorado heter Midsommar. En hel dag, en hel kväll och ibland rent av en hel natt, då släkt och vänner bara dräller omkring och väntar på att dirigeras runt i traditionerna.

        

Under många år, ja under hela min uppväxt och en bra bit in i vuxenåldern, led jag svårt av vanföreställningen att saker och ting löser sig av sig själva. Att en skock midsommarfirande släktingar nog klarar av att både klä midsommarstången, dansa runt den och sjunga visor i kvällningen utan att någon domptör anger takten.
Fastast var övertygelsen i tonåren.
Tillsammans med mina jämnåriga kusiner smög jag mig gång på gång försynt iväg mot buskarna för att söka skydd undan det plågsamma gruppandet.
Bara för att snabbt ropas tillbaka in i ringen. Här smiter ingen undan! Här skall det firas midsommar enligt konstens alla regler. Här skall dansas runt och sjungas för full hals, allt för att roa – ja, vem?
De yngsta och de äldsta naturligtvis. De som inte själva klarade att hålla takten och som mest sprang runt och lekte kull på gräsmattan eller satt och vilade sig på bänkarna. De äldre med en lätt drömsk uppsyn, minnandes sin egen glada ungdom. Och de yngre med barndomens hela lättsinne, fortfarande trygga i sin okunskap om traditionernas kvävande reglemente.

        

I de övre tonåren försökte vi ibland lätta upp reglementet genom att ”spä ut” det. Det klirrade försynt bak buskarna.
Skarpögda gamla stofiler omöjliggjorde dock alla våra planer på att på allvar släppa lös dansen runt stången.
Så vi flydde, en efter en. Några för gott och andra endast för ett par valhänta försök att finna alternativa sätt att fira.
Men traditionernas makt är stor. Vi kom tillbaks, de flesta av oss, en efter en. I år fler än någonsin förr.
Och så slår då sanningens timma. Idag skall jag stå, iklädd min alltför stora Bosse Larsson-kostym, och stirra mina gamla buskkompisar i vitögat.
De prydligt inordnade i ringen och jag, hysteriskt brett leende, vid stången i mitten.
Jag tror det är dags att åter preparera en buske eller två!

Annons