Konsten att ta i så du kräks

Vem minns idag Hållsta Karlsson, kallad Sveriges Löparstjärna
nummer 1 i Rekordmagasinet år 1949? Kanske spydde han för lite?

 

Med anledning av Millrolls inlägg om hur små snälla pojkar förvandlas till "hetlevrade gaphalsar" och rena översittartyper, allt för att i idrottens ädla namn "meja ner allt motstånd" – dammar jag idag av en gammal reflektioner från Friidrotts-VM 1995. Som faktiskt gick av stapeln i, just det, Göteborg
Det där med idrott på elitnivå, är allt en konstig företelsee det . . .

 

Han skulle ha kräkts efter loppet, inte före, säger en av grabbarna rått efter att Sven Nylander misslyckats med att ta medalj på 400 meter häck.
– Han skulle ju satsa allt den här gången. Vinna eller försvinna! Alla riktiga idrottare tar i så de kräks!
– Gör de? Var? Flämtar den vekt äckelmagade kvinnliga arbetskamraten och ser framför sig hur spyorna ligger tätt på upploppet.
– Tänk om de andra halkar i det? Eller kräks de efteråt, på gräsmattan? Där går ju också folk!
– Typiskt manligt, muttrar jag tyst för mig själv och bestämmer mig för att i fortsättningen försöka få sonen att intressera sig för enbart intellektuella aktiviteter.
Slut på fotboll, tennis, simning, löpning, judo och allt vad fysiska aktiviteter heter. Detta ständiga tävlande!
Jag tänker minsann inte ägna de kommande åren till att torka spyor!

 

   

Vad är det förresten som får somliga att ta i så de spyr och andra att begeistrat titta på?
Och varför är åskådarna aldrig nöjda? Räcker det inte med att göra sitt bästa?
– Nej, det är bara vinnare som räknas, häver den kaxige experten ur sig och fortsätter att beskriva Nylander i termer som mes, feg och en total förlorare.
Alla kan ju inte vara allra bäst, tänker jag obstinat för mig själv. Fjärde, femte eller sjätte – ja, tionde bäst – är väl också världsbäst!
Fast bäst av allt är att tiga still i sportsammanhang. Så himla viktigt är det väl ändå inte.
Och under större delen av VM-tävlingarna lyckas jag också med att se och höra så lite som möjligt av och om själva tävlandet. Att knô sig upp och ned för Avenyn är ju också ett slags deltagande.

 

   

På lördagen är det dock kört. När helikoptrarna nästan vispar taket av huset inser jag att det inte längre går att hålla sig undan. Något händer där ute!
Jag slår på tv:n. Jaha, de springer i Slottskogen, maraton tills de nästan stupar. Finns de verkligen? På riktigt?
Undrar om de kräks?
Snabbt drar jag på mig tofflorna och hasar iväg ner till stora gatan där de snart skall komma förbi, på väg in i centrum för sista gången.
Och ja, där kommer polismotorcyklarna, bilen med den hastigt tickande tidvisaren och nu börjar folk klappa i händerna.
Svettiga, grimaserande och tungfotade, flåsar de förbi. Små seniga kämpar som verkar ha tagit i så de lämnat efter sig både det ena och det andra. Varandra inte minst.
– Hur kan de? Hur orkar de?
Jag märker plötsligt att mina egna händer rör sig i takt mot varandra och känner hur ansiktet vrider ihop sig i en grimas.
Jag är på väg att börja lipa.
Varför? För att de stackars männen verkar vara på väg att falla ihop av trötthet? Eller för att det nånstans, trots allt, känns rätt så mäktigt att folk tar i så att de nästan spricker?
För att jag själv aldrig skulle orka springa ens en kilometer?
– Nu är det inte långt kvar, ropar en farbror tröstande till en av löparna på efterkälken.
Och jag tänker att jag gladligen skulle torka upp en hel del spyor bara han orkar i mål.
Det går inte annat än att beundra nån som tar i så och genomför en fysisk kraftprestation. Åtminstone inte här och nu.
Undrar om hans mamma önskar att han blivit filosof istället?

 

 

Appendix:
Friidrotts-VM 1995 gick som sagt i Göteborg, nu försöker man som bäst få ett nytt friidrotts-VM till Sverige år 2011.
Vem Sven Nylander (som för övrigt blev femma i VM 1995)  är och vad han håller på med idag, kan den intresserade läsa mer om HÄR.

 

//For Your Ears: The Amber Ensemble – Pitos //

Annons