Oskyldig kvinnas fall skapade Jorden

En gång i tiden, långt innan hövding Hiawatha fick de fem irokesstammarna att sluta förbund , ja långt innan det vandrade människor på Jorden, levde andra varelser i andra världar.
I en av dessa världar levde en kvinna vid namn Awehai. Där levde också hennes make samt ytterligare en man, i vilken maken trodde Awehai var förälskad.

Så vansinnig i sin svartsjuka var den äkte mannen att han omfamnade det träd som var världens centrum och slet upp det med rötterna. I avgrunden som skapades slängde han sedan ner sin stackars olyckliga hustru.
Och hon föll, föll och föll.
Men där hon handlöst föll genom den svarta rymden mot en till synes säker död, grep Awehai desperat efter livet.
Hennes fingrar fann frön av grönsaker och blommor och hon knöt händerna hårt om dem. Hennes armar fångade upp bävrar, uttrar och grodor och hon tryckte dem till sitt bröst.
Allt längre och längre föll Awehai – det tycktes som om hon aldrig skulle sluta falla – då plötsligt de vida vattnen i en annan värld bredde ut sig under henne.
När hon närmade sig vattenytan flög varelser med bredfjädrade vingar fram, formade tillsammans en mjuk fjädrande kudde och fångade upp henne, precis innan hon skulle slå i.
Försiktigt satte de ned Awehai på den Stora Sköldpaddan, på vars rygg denna värld vilade.
Och uttrarna, bävrarna och grodorna som Awehai burit med sig, tumlade iväg för att samla ihop den jord som fallit ned från rötterna på det uppryckta världsträdet. De pressade ihop den och formade så en ö, den ö vi kallar Jorden.
När Jorden var skapad, spred Awehai ut de frön hon samlat under sitt fall och snart var Jorden täckt av spirande grönska.
Då Awehai såg hur skön den nya världen var, gav hon liv åt barn som kunde leva där.

Och så gick det till när irokeserna blev till, ty de är barn till kvinnan Awehai som skapade det nya landet i de stora vattnen.
Awehai – kvinnan vars hjärta vägrade att ge upp och vars armar grep efter livet.

Hur det gick med den svartsjuke äkte mannen, förmäler dock icke historien.
Dåligt förhoppningsvis.

Källa: ”Ancient mirrors of Womanhood” av Merlin Stone  (Ur skafferiet)

The Myth above was brought to you as a "A Thursday Special " in honour of the heavy-nly Light Lady Anna-Lys

5 svar till “Oskyldig kvinnas fall skapade Jorden

  1. Den myten gillade jag…

  2. Intressant det där att världen vilar på ryggen av en sköldpadda… förmodar att det står fyra elefanter mellan sköldpaddan och världen också, men det stod det inget om i den här berättelsen eller? Men så måste det vara, och jorden är en skiva och sköldpaddan heter Store A\’Tuin och simmar genom världsalltet på sin väg mot… någonstans…

  3. Ja, nu minns jag. Det var så länge sen att jag fullständigt hade förträngt det hela. När Awehai, denna otrogna kvinna, föll genom den svarta tomheten i en obeskrivlig hastighet, så inte bara famlade hennes magra fingrar efter räddning på väg ner, utan hon gav upp ett så vanmäktigt och högt skri att Svärtan väcktes ur sin eviga och drömlösa sömn. När han öppnade sina svarta ögon för första gången sedan den sista stjärnan släcktes och både nyfiken och förvånad svävade närmare för att se vad som så respektlöst störde stillheten, så fångade Awehais fäktande händer upp även honom, tillsammans med en tamget, en lax och några näbbdjur. När Awehai efter flera tidsenheter som skulle kunna varit dagar till sist lämnade mörkret och föll ner i den evigt upplysta vattenvärlden så blev det kraftiga ljuset en sådan fruktansvärd chock och påfrestning för Svärtan att han borrade sig djupt ner i den hopsamlade jorden och föll i en djup sömn. Efter ytterligare flera tidsenheter som skulle kunnat vara årmiljoner så kom Svärtan åter till medvetande och med uppbådande av stor kraft tog han sig upp till jordytan som nu kryllade av liv och växtlighet. Genom sin mörka kraft absorberade han allt ljus och mörkret sänkte sig över jorden. Under ytterligare fler tidsenheter som skulle kunnat vara eoner vandrade Svärtan på jorden och spred genom sitt mörker skräck och vanmakt. Nya livsformer utvecklades, varelser med stora ögon och skarp hörsel, på ständig jakt efter blod. Det var en härlig tid. Med tiden avtog Svärtans krafter och ljuset kunde åter bryta igenom det kompakta mörkret varpå Svärtan åter blev tvungen att söka skydd i underjorden. Efter att han återfått delar av sina krafter i skydd av mörkret vågade han sig åter upp till ytan och kunde återigen försänka världen i mörker, men denna gång räckte krafterna endast i ett antal tidsenheter som skulle kunna vara timmar innan han igen var tvungen att söka sig i skydd. Gång på gång gick han upp och gång på gång fick han krypa ner i sina hålor. Detta skedde med så stor regelbundenhet att människorna namngav den tiden på dygnet som Svärtan vandrade vid ytan De kallade det; den svarta natten.
     
    Nog är det nåt visst med skapelseberättelser!
     
    Der Schwartze Nacht

  4. Men Gumman,
    Har du inte fått en blund i ögonen i natt???
    "Himmelskt Lättfotade Damen" … hmmm … halvt uppäten väger man inte så mycket …. eller var det något annat damen tänkte på?
     
    😉
     
    Ägna du din uppmärksamhet åt The Sitting Duck eller har vi kanske en och annan oplockad gås här ?
     
    Kjamizzzz,
     
    *Anna En-Lightening MasterMind*
     

  5. Här skrivs det flitigt på morgontimmarna.
    Underbar myt!
    Like this
     
    Vadå, du skrev att du hade lite småångest i går..
    What´s up…(or down)??
    Bättre idag eller?
     
    Hope so
    Peace & love
     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s