Once upon a time in the South

eller

En gång var jag i Malmö två gånger

Återigen hade det barkat käpprätt söderut, närmare bestämt till Malmö.
Kul, kul på räls.
Ensam och övergiven på hotellrummet, efter en lång dags förhandlingsbabbel, noterar jag kallsvettigt klara abstinensbesvär. Väggarna kryper inåt, myrorna runt under skinnet och paniken ålar sig långsamt upp till ytan.
Jag öppnar munnen och skriker ljudlöst:
– Var är min dator?
– Var kopplar jag upp mig? Var är Nätet?!!
I ett hörn står hotellrums-tv:n och hångapar grällt och innehållslöst till svar. Kontaktlösheten är kvävande.
Ut, ut – jag måste ut.
Desperat obesvärat drar jag runt ett tag på okända gator och låtsas vara en nonchalant hemtam infödd.
Oops, den gatan gick visst åt fel håll . . .
Till slut bestämmer jag mig på stället att vända på klacken och gå in genom dörren mellan de inbjudande upplysta fönster jag just passerat.
Även en stackars nätabstinent främling kan behöva stärka sig med en bit mat.

     

Med huvudet högt glider jag hemtamt, hoppas jag, genom lokalen med sikte på det tomma bord i fjärran som jag blixtsnabbt spanat in. Den vita duken invaggar mig i skör trygghet  – ouch, det här är nog ett lite väl dyrt ställe – och jag krånglar mig ner med ryggen mot väggen.
Full koll är viktigt.
Ansiktsdragen ordnar jag i ett övertygande; jo visst, jag brukar ofta gå ut och äta själv. Inget konstigt med det.
Ok, ensam då.
Servitrisen ler oövertygat uppmuntrande och jag bestämmer mig för något lätt och snabbt. Och så en öl, tack.

     

Fluglik sitter jag pall och suger i mig öl och cigaretter (jo, det hände sig på den tiden man fortfarande fick . . . ) allt mellan öron och ögon diskret pejlar in vad som händer i lokalen.
Det gäller att se utan att synas.
Ta gubbgänget där borta till exempel. Det är ett gäng värt att fördriva tiden med att spekulera om. I tysthet.
En jättelik lönedelegation? Kommungubbar på turné? Tja, kanske. Inresta, på väg till Danmark, verkar de i vart fall vara. Och nu smörjer de kråset med björnköttbullar med svamp. (Riktig björn?! Får man skjuta så många såna att det räcker till bullar?)
Och där borta ett bord fullt av unga hippa karriärsungdomar. Kostymklädda och allt, fast tjejerna är lite mer avslappnat klädda. Undrar hur klarar de att gå omkring på såna jätteklackar?
Själv har jag nu fått in mina kronärtskockshjärtan med lufttorkad skinka på italienska (minus vid beställningen – uttalade tydligen namnet fel) och ägnar mig åt att äta snyggt och prydligt. Samt diskret.
Oops, var det nån som såg att skinkslamsan slant iväg på bordsduken?

     

Det är konstigt det där, att sitta på restaurang och äta alldeles ensam. Du finns, men finns inte ändå.
Självmedveten till max och samtidigt osynlig, sitter du och försöker låtsas som om det är det mest naturliga i världen att sitta där och låtsas att det är det mest naturliga i världen, att . . .
Det är inte första gången och det lär inte vara den sista. Lite lättare har det väl blivit med åren, minns när jag drog runt Amsterdam med en bok i högsta hugg . . . den här gången glömde jag litteraturen.
Men oj, nu händer det nått där borta!
Gubbarna har börjat skrapa med stolarna och är på väg att ge sig av. Några drar på sig jackorna och försvinner ut i baren.
Så står han plötsligt framför mig, gubben, och sträcker fram handen.
Inte mycket annat att göra än att räcka fram min egen och skaka tillbaka.
Då känner jag sedeln han vikt ihop.
– Ta dig en öl för oss!
– Det har varit så trevligt att ha dig här.
Med all säkerhet knallröd om kinderna försöker jag trassla mig ur den barndom och farbror Bertils ”en krona till glass” dit jag plötsligt återvänt och förklara att jag har pengar och  . . .
Det finns ingen kvar att protestera till och jag petar diskret in den hopvikta sedeln under servetten.
Vad skall jag göra?
Ge den till servitrisen? Var det nån som såg det?

Jag dricker upp min öl och bestämmer mig för att ta en till – för gubbarna.
Sen skyndar jag mig hem till hotellrummets trygga instängdhet.

 

 

 

* * * Senaste nytt på Skånefronten * * *

Badaranka på drift mot Danmark?

En gul badanka med spettekaksring runt gumpen sågs på måndagseftermiddagen guppa redlös omkring i vågorna strax sydväst om den skånska staden Malmö.
Man misstänker att den lilla ankan tröttnat på sin husses måttlösa frossande vid de dukade skåneborden och på egen hand gett sig av mot Danmark.
Polisen misstänker inget brott i sammanhanget, men uppger ändå att de under dagen hört en skånsk siren som man fann irrande omkring, insvept i ett badlakan in närheten av Malmös Kallbadhus.
Hon lär ha vrålat på en ökänd skånsk schlager.

Malmöpolisen har kontaktat Sjöräddningen, som dock avvaktar med ett ingripande.
Väderförhållanden i området uppges vara goda och badankor har tidigare lyckosam tagit sig sjövägen över till Danmark.
– Upprörande, säger skånska djurskyddsföreningens ordförande Albert Schwein till pressen, och menar att Sjöräddningens agerande visar på ett djupt badanksförakt.
Han framhåller att det enligt ögonvittnet, kapten Skeppohoj, verkar som om själva ringen var på väg att upplösas i det salta vattnet.
Lugnande besked kommer dock från den skånske spiddekauge-experter Gausapaug.
– Vi är inte oroliga, våra spiddekauger är gjorda för att klara både salt och blåst.
I själva verket är det ett mirakel att folk överhuvudtaget klarar att få i sig dem!

Vart badankans husse, herr Baddare själv, tagit vägen, var i skrivande stund oklart.

 

Följ utvecklingen i dramat hos
Anna-Lystig, som dessutom utlovat en sportlovsmatine framåt kvällen
Den misstänkta sirenen
Spaces egen räddande ängel, Hulda, som funnit ett och annat i cyber . . .
Ev finns även ledtrådar att få hos den gröne Svävaren, som för tillfället tycks ha problem med könsidentiteten
Hos herr Badare själv, tycks för tillfället inte  . . . .

Nepp, nu skall jag ut och se om jag kan få ihop lite mer stålar på krogen.
Återkommer senare.

// For Your Ears: Nina Simone – In the Dark //

Annons