Turnerande kalas-stammis

 

Kikar in i konsthantverksaffären för att kolla om de har några fräcka örhängen.
Yngsta kusinen fyller jämt i helgen och Stockholmsresa är på gång.
Inga örhängen men väl en häftig glasskål ser jag.
Bara 25 000 kronor!
Försöker hålla masken. Typ, nog lite mer än tänkt mig . . .
Tjejen i affären drar igång hela föreläsningen om hur sådana här unika glasföremål tillverkas. Graalteknik eller nått.
– Trisslott, mumlar jag.
– Ja, säger hon.
– Om du vinner 100 000 kronor så kan du komma och köpa den.
Så fasiken heller, säger jag inte men tänker. För de pengarna skulle jag definitivt hellre köpa en ny Powerbook.
På väg hem grunnar jag på hur mycket pengar jag skulle behöva ha för att utan att blinka lägga så mycket pengar på en skål.
Och var skulle jag ställa den?

 

– Nu tror ni att jag är en sån där som reser runt i folkparkerna och stammar mot betalning.
Kompisen bäste vän var bestman och hade rest sig upp från middagen för att göra sin plikt. Eftersom han ofta började stamma när han blev nervös försökte han skämta bort det.
Det gick inget vidare.
Hans strålande inledning fick gästerna att tappa hakorna och stirra förväntansfullt på honom.
Kan inte minnas att han fick så många ord ur sig efter det.

Tänker på det när jag på nytt rotar fram den lilla svarta. Farmors gamla.
Festdags igen. Denna gång ända bort i hufvudstaden.
Börjar nästan känna mig som en som turnerar i folkparkerna.
En kalas-stammis.
God natt.

 

// For Your Ears: M Ward – Let’s Dance (VA- Rock The Jazzbar, 2005) //

Annons