Liten kyckling jag hacka vill

Glöggen kallar varför det idag serveras en rätt ur Minnenas Skafferi:

 

Och så insåg jag återigen varför jag så sällan äter kyckling. Det är inte det att jag inte gillar fågeln, den är hemskt gullig i levande tillstånd och med fjädrarna kvar. Smaken är det heller inget fel på, speciellt inte om någon annan lagat till den. Det är när jag själv skall göra det som det blir problem. Inte med kryddning och liknande finlir, utan hur sjuttsingen man får hela kycklingar att se ut som MAT!

Under långa perioder lever jag tryggt i förvissningen att det går alldeles utmärkt att överleva på mamma Scans köttbullar, köttfärssås, fiskpinnar och en och annan smörgås. När unge herr Son högljutt beklagar sig över den enformiga kosten alternera jag skickligt med tomatsoppa, sparris dito och rent av en burk fiskbullar i hummersås. Langar jag därtill fram min alldeles egna köttfärslimpa, frågar han med tillkämpad artighet om det möjligen inte finns några av mamma Scans trillade kvar. Nånstans ur minnets dunkla arkiv dyker rester av den beryktade kostcirkeln upp och nästa gång jag besöker mataffären spanar jag ivrigt efter variation i dieten. – Aha, djupfryst hel kyckling till extrapris! Kyckling har vi inte ätit på evigheter, det kanske vore nått som omväxling. Bäst att ta tre på en gång . . . Den som spar han har. Eftersom de ändå inte går att laga på en gång, stenhårda som de är, petar jag in dem i frysen. Där ligger de bra till jag, några månader senare, återupptäcker dem under isen sent en lördagskväll. Jag hackar fram en. – Så bra. Söndagsmiddagen räddad. Söndag vid lunch är det dags att ge sig på det nu tinade plastpaketet. Käckt dumdristigt sprättar jag upp höljet och – splafs – ut halkar det forna lilla livet med sin huvudlösa del före och med benen sedesamt ihopknipna. De små vingstumparna håller den förskräckt tryckta intill sin noppigt nakna kropp. Hjälp! Hur skall jag kunna sticka kniven i denna värnlösa lilla kropp?! – Tänk på barnen som svälter i Afrika, uppmanar jag mig själv, särar försiktigt på de små benen och petar ut de prydligt plastförpackade inälvorna, eller vad det nu är för något. Förtränger barnen i Afrika och slänger paketet i slaskkorgen. Blä! Jaha, och så var det nu det där med att hacka upp eländet i lagom delar, ben för sig, armar för sig och . . . Skär, skär, skär. Var tar benet slut, var börjar bröstet? Var finns allt det där aptitliga vita köttet som jag alltid lyckas roffa åt mig då styvmor serverar sina delikat anrättade kycklingar? Och hur mycket skinn har egentligen en liten kycklingstackare!? Kan snart inte se benet längre för drivorna av lös hud. Skär, skär, skär. Det krasar och slurpar och äntligen har jag fått av det ena benet och så det andra. Nu då? Vingarna? Vem vill ha dem? Finns ju knappt nått kött där inte. Fattar ta i den ena stumpen, drar ut för att se var jag skall lägga snittet – och blä! – den har hår kvar under armen! Skär, skär och skär. Stjärten åker av med ett zapp och ner i slasken. Och så efter mycket om och men har jag lyckats massakrera resten av kroppen till oigenkännlighet. Inte för att det liknar nått ur kokboken, men det liknar åtminstone inte längre en stackars död fågelunge. Eftersom jag nu även lyckats stycka sönder större delen av eftermiddagen, kvarstår bara att rafsa in smådelarna, gegga till lite kryddor och så snabbt in i ugnen. Och unge herr Son? Inte jublar han direkt över omväxlingen i dieten, men han har åtminstone vett på att komplimentera mig för den ovanligt lyckade upphackningen. – Är det verkligen du som delat den, frågar han och ser nästan ut som om han trodde att det var mamma Scan han har framför sig. I fortsättningen är det djupfrysta kycklingfiléer gäller. På extrapris.

DAGENS WANNABE-TOMTE:

Men nu får de väl änna ge sig! Kan stackars Poseidon ALDRIG få vara i fred!?

 

//For Your Ears: Rufus Thomas – Do the funky chicken//

Annons