Uggelbuggel skyller på döden

Var riktigt ful då jag ringde. Skyllde på döden. På att en gammal arbetskompis dött och ja, lät henne förstå att det strulat till saker och ting.
Fult, fult.
Visserligen sant, åtminstone delvis, han gick och dog i sin ensamhet och först efter några dagars oroande fick hans gamla mamma polisen att gå in i lägenheten och kolla.
Själv hade jag förstås knappt hunnit att reagera över att han inte som vanligt mejlade nyheter om kvällarna.
Upprörande, tragiskt och därtill ganska skuldväckande – men inte är det orsaken till att jag inte fått gjort vad jag lovat. Egentligen.
Fy, fy, fy. Undrar om ”han däruppe” kommer att straffa mig nu?
Förträng, förträng. Det finns alldeles tillräckligt mycket annat att oroa sig över.

Väl ute ur min upp-och-nedpå vända boning (nej, renoveringen är fortfarande inte färdig) hinner jag inte långt upp på gatan förrän jag stöter på en av alla de där ”vi-måste-sluta-att-ses-så-här” alternativt ”vi-måste-träffas-nån-kväll-och-gå-ut-och-prata-över-en-öl” damerna som irrar omkring i grannskapet.
Just idag har hon pratsällskap av en riktig gammal gengångare från fotbollsmammetiden och som jag inte sett på år och dag. De flyttade visst till andra ändan av stan.
Inget annat att göra än att stanna till och utbyta några lagom intresserade fraser om åren som gått. (Vad sjuttsingen var det nu hennes son hette?)
– Och med er är det bra?
Knappt hinner orden lämna mina läppar förrän jag ser tumultet växa i hennes ögon. Hon tvekar, men så kommer det.
– Ja.
– Förresten nej, faktiskt inte!
Aj, nu minns jag. Är inte hennes son en av de som . . .
Och visst är det så.
Från att ha börjat som ett glättigt tjosan-i-förbifarten samtal, blir vi nu stående och talar djuplodande om hur svårt livet är att bemästra.
Hur det går snett för en del av våra barn, vad vi själva har för del i det, hur och om vi kan hjälpa dem att komma på fötter igen.
Väldigt långt från, både i tid och rum, de otaliga timmarnas huttrande och småprat vid fotbollsplanerna, inser jag att kvinnan framför mig är ovanligt klok och genomtänkt.
En insiktsfullhet hon inte fått gratis.
Sonen? Ja, han tycks vara på rätt spår nu. Kanske.

Jag fortsätter min vandring, kaffetarmen skriker.
En bit längre bort irrar ytterligare en gengångare ur det förflutna. Tagen ur sitt sedvanliga krogsammanhang tycks han något malplacerad där han ivrigt spanar uppåt de gröna sluttningarna till stadens ena skans.
Men nej, han går inte och funderar och svär över det befängda i att bygga studentbostäder över hela klabbet. Nått av hans (många) barn är tydligen där uppe och kupp-bygger skulpturer ihop med sina konstkompisar.
Var, går inte att se för allt det gröna och inte hörs det något heller. Det blir till att ta fram mobilen.
Lite rörd över hans oväntat faderliga engagemang, lämnar jag honom åt bergsbestigningen och tänker att, det där får jag kolla in senare.
Om jag orkar, efter kaffet.
Och EFTER att jag gjort färdigt jobbet åt den där tanten!

Salve-kvick!

Där man minst väntar det ligger de och lurpassar!

Dagens låtsurr i öronen: ”Magic Carpet ride”med Steppenwolf.
I omixad version efter att först ha råkat ut för den hippare remixen hemma hos Crazy Yoda.

Dagens tröst: Fläskfilé med dragon- och parmesansås samt hasselbackspotatis till middag.
Ja, den jag köpte häromdagen efter att ha slängt ICA:s blandfärs och ja, fast det bara är tisdag!

Dagens förklaring: IBF = Idiotisk BortFörklaring

Annons