Alla dessa dagar

Fredagsklagan:
Aj, aj. Den förlorade sonens återkomst har limmat fast mig vid spisen i stan.
Istället för att projektera framtida churrascos, rör jag ihop baljor med köttfärssås.
Att fylla frysen med så att den stackar’n inte skall gå hungrig när jag äntligen tar mig ut på landet igen.

 

 

Lördagsförlösning:
Äntligen! Skriker jag inte likt den där fjanten Gert Fylking vid Akademiens tillkännagivande av årets Nobelpristagare i litteratur. Men tänker gör jag.
Sonen, som bestämt sig för att bryta sina nyförvärvade dåliga vanor att springa ute hela nätterna och istället öppna tentaböckerna, meddelar sig vara villig att följa ut till skogen.
I ilfart, vem kan hålla en ungtupp från ratten, än mindre gaspedalen, återvänder jag till idyllen. Sonen vandrar rastlös omkring och hittar på tusen saker att göra, allt utom att börja plugga.
– Nej, du får inte ta bilen till stan! Då får du åka buss.

 

På kvällen far vi över till gamla faster Bertha som åter fått sällskap av snälla dottern från Kanada. Blåbärspaj och tusen frågor om unge herr Sons Brasilienresa står på menyn.
Fast en fråga ber de bägge utlandsdamerna istället mig att besvara.
En släkting slutade för några år sedan ett jobb under uppmärksammade former och valsade runt en del i media på kuppen. De senaste dagarna har damerna haft ett verkligt bryderi om vad hon egentligen gör nuförtiden.
– Vi kan inte få det att gå ihop. Har hon verkligen börjat jobba för det där företaget igen?
Hm, näää. Inte vad jag vet. Var har ni fått det från?
Kanadakusinen räcker mig en hopvikt tidning.
Hm ja, där står det – svart på vitt.
Jag vänder på blaskan och ja, där står det också. Datum.
Tidningen är från sekelskiftet. 2000, inte 1900.
Fast det vete f-n i vilket de lever i där borta på andra sidan Atlanten. Snart börjar de väl leta efter den lilla röda stugan med de vita knutarna också.
Vid det här laget bryter sonen ihop, lagom diskret. Kusinen lovar att bränna tidningen vid nästa brasa.
Ibland är det kul i skogen.

 

 

 

Söndagsjobb:
Dags att ta ett nappatag med växtligheten igen.
De stackars blommor som överlevde vårens rensning – hur sjuttsingen ser man skillnad på ogräs och ”önskade växter” när de befinner sig i babystadiet? – håller på nytt på att duka under. Denna gång av ett massivt kvickrot- och kirskålsanfall. (Se, jag lär mig!)

För att verkligen vara på säkra sidan sätter jag mig att bläddra i mitt växande bibliotek av trädgårdsböcker.
Jo, jag har väl nånslags övertro på det tryckta ordet, gärna med vidhängande illustrationer. Övning ger färdighet, påstår en del. Allt går att läsa sig till, säger jag och löper stundtals amok i stadens antikvariat. Årets bokrea brukar också kunna fylla en hyllmeter eller en halv.
Fyller hyllor är för övrigt allt de flesta av böckerna gör fortsättningsvis. Eller kanske kassar, eftersom hyllorna redan är fulla.
Bra att ha, tralla la. Nångång  kanske jag vill veta mer om just det där.
Fast då hittar jag förstås inte Boken.
Desto större lycka de gånger som ett eller annat skolbarn suttit och kämpat med skolprojekt, ställt tusen svårbesvarade frågor och jag – voilà , kunnat slänga fram nån tung volym om just det.
Läs!
Vilket de förstås oftast inte är särskilt intresserade av. Boken är just för tung, för ingående och så mycket jobb hade de minsann inte tänkt lägga ner.
Istället är det jag som sitter där och bläddrar och läser och försöker få dem att nappa på alla intressanta detaljer om ämnet.

Vilket – ont i magen – påminner mig om allt jag skulle ha läst i sommar. Jämra uppsatsskrivande!
Beslutsamt hivar jag trädgårdsbiblioteket åt sidan och börjar slita upp sånt som ser skumt ut. Även en blind höna . . .
När jag ändå är i farten passar jag på att binda upp plantorna i växthuset också.
Sa jag att Trädgårdsmästare är mitt nya mellannamn?